Diskussionen har delvis rört bilderna. Hur mycket kan man visa av vanvården? En hel del tycker jag. Bilder av plågade djur väcker alltid starka känslor – det vore konstigt annars – men det är förstås inte ett skäl att undvika publicering. Vanskötseln måste visas. Hur ska vi annars förstå vidden av den?
Samtidigt finns det en gräns där alltför hemska bilder motverkar sitt syfte. Läsarna slutar då att uppröras över innehållet på bilderna och upprörs i stället över själva publiceringen.
En annan del av den pressetiska diskussionen handlar om hur avslöjandet gått till. Materialet är framtaget av aktivistgruppen Djurrättsalliansen. Metoden är inte helt laglig och hade inte Ekot på Sveriges Radio varit inblandat i avslöjandet hade vi nog sett en större medieetisk diskussion redan nu. Var går till exempel gränsen mellan journalistik och aktivism?
Men först bör man fokusera på själva uppgifterna: Är de sanna, är de relevanta, har de ett allmänintresse? Ekot kunde svara ja på alla de frågorna och därmed får publiceringen anses motiverad. Sedan bör den pressetiska diskussionen fortgå.
Och den blir aldrig färdig. Kan inte bli det.
Daniel Sandström
Sydsvenskans chefredaktör och ansvarige utgivare