Det menar Christina Back, socionom, psykoterapeut och teamledare på Barnahus i
Linköping. Hon har skrivit boken ”Varför berättar de inte?”, där barn som
bevisligen exponerats i övergreppsbilder berättar varför de inte berättat,
förrän övergreppen avslöjats på annat sätt.
– De släpper inte in det i vardagen utan försöker leva som om det inte hänt,
säger Christina Back.
På tisdag avslutas rättegången i Helsingborg där en 36-årig man anklagas för
sexuella brott mot trettio flickor, mellan nio och sexton år gamla. Deras
historier är på många sätt som Amandas. De blev kära i en kille på nätet som
låtsades vara jämnårig.
– Flera hade en relation med mannen i mer än ett år. Några av dem berättade
för en kompis, men ingen av dem vände sig till vuxna. Flickorna bar på det
själva, säger målsägandebiträdet Susanne Ljungqvist som företräder flickorna.
För dem som råkar illa ut genom kontakter på nätet ställer andra saker sig i
vägen. De flesta unga blir i dag flitigt förmanade av vuxna att inte skicka
avklädda bilder, aldrig lämna ut personuppgifter eller berätta privata saker
för någon man inte känner, och absolut inte träffa någon från nätet.
När ändå just allt det är gjort, och man råkar illa ut – kanske utsätts för
utpressning, hot och övergrepp – då är det svårt att söka stöd och tröst.
– Många tycker att det är deras eget fel eftersom de gjort det de inte får
göra, och att de får stå sitt kast, säger Christina Back.
De som blivit lurade känner sig ofta dumma. Deras identiteter kanske har
kommit fram i brottsutredningar genom chattar, mejl och sms. Plötsligt måste
de stå för saker de trott sig ha gjort anonymt eller i hemlighet. De måste
erkänna att de blivit kära i någon som inte finns, att de blivit glada för
komplimanger, känt sig bekräftade och vackra.
– Ingen vill känna sig blåögd och naiv. Och det är jobbigt att behöva erkänna
för andra att man är grundlurad, säger Christina Back.
Att skydda vuxna från det hemska är också en orsak till att många bär på sina
upplevelser ensamma.
– Jag tror att professionella inte riktigt vill höra de här historierna. Det
är obehagligt och sätter igång mycket känslor hos oss. Det känner ungarna.
Och då berättar de ju inte.