De fattiga både fler och färre

Fattigdom blir med all säkerhet ett hett ämne i valspurten fram till den 19 september. De rödgrönas anklagelser mot regeringen har redan varit många:

”Barnfattigdomen i Sverige har ökat från åtta procent 2006 till tolv procent 2008 som en konsekvens av regeringens politik”, sade Mona Sahlin i en intervju i Rädda Barnens tidning.

”Antalet fattiga kvinnor har ökat med 130 000”, hävdade Lars Ohly under politikerveckan i Almedalen och hänvisade till beräkningar från Riksdagens utredningstjänst.

Klockren statistik, omöjlig att förvränga, kan det tyckas. Om påståendena stämmer har oppositionen ett blytungt argument i valdebatten. Vem vill ha en regering som tvingar ut fler i fattigdom?

Men naturligtvis tillbakavisar Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater beskyllningarna.

Regeringens politik med sänkta skatter och sänkta bidrag har tvärtom gett fler människor möjlighet att skaffa sig en dräglig försörjning, lyder svaret.

Så hur ligger det till? Jo, ingen ljuger, men ingen talar heller om hela sanningen.

Förklaringen är att de båda blocken använder olika mått på fattig­dom.

Regeringen föredrar en absolut fattigdomsgräns. Då räknar man helt enkelt antalet personer som lever i hushåll med en disponibel inkomst som ligger under normen för socialbidrag.

Är man fattig så är man fattig, oberoende av hur mycket pengar andra har.

Oppositionen väljer istället en relativ fattigdomsgräns. Då tittar man på antalet personer i hushåll vars disponibla inkomst ligger under 60 procent av medianinkomsten för landet.

De rödgrönas mått kan verka lite märkligt. Alla hushåll som har mindre pengar än 60 procent av ”normalinkomsten” räknas ju som fattiga. Det betyder att det alltid, även i de rikaste samhällen, finns ett stort antal fattiga. Med det här måttet finns det till exempel fler fattiga i Tyskland än i Bulgarien.

I själva verket är regeringens jobbskatteavdrag, som ökat den disponibla inkomsten för de flesta svenskar, en viktig orsak till att den relativa fattig­domen i Sverige har ökat.

Till sitt försvar kan Mona Sahlin och Lars Ohly hävda att relativ fattigdom är det begrepp som används internationellt, exempelvis i EU-­kommissionens statistik.

Tanken är att en person trots allt är att betrakta som ”fattig” om hon inte har råd att leva på en någorlunda normal nivå i sitt eget samhälle och därmed utestängs från social samverkan.

Har alla andras ungar både cyklar och egna datorer blir det svårare för dina egna att vara utan.

Det relativa fattigdomsbegreppet är besvärande för regeringen Reinfeldt. För även om det inte visar att fler svälter eller lever på kattmat i Sverige så styrker det de rödgrönas påstående att klyftorna mellan fattiga och rika har ökat.

Den utvecklingen har i och för sig pågått under såväl S-regeringar som under alliansens år vid makten.

Det hela sammanfattas i en rapport från Socialstyrelsen: Sedan mitten av 1990-talet och fram till och med 2008 – då den globala finanskrisen slog till på hösten – ökade den relativa fattigdomen stadigt, medan den absoluta fattigdomen sjönk.

Därefter finns ingen säker statistik. Men enligt Danuta Biterman, författare till Social rapport 2010, kan man på goda grunder anta att ökningen av andelen relativt fattiga planat ut. Samtidigt som de absolut fattiga åter blivit fler i takt med att arbetslösheten stigit.

Det senare, menar hon, kan man dock inte anklaga regeringen för. ”Vi lever inte på månen. Ingen regering kan undgå en global kris.”