Diagnos: duktig

Förlusten av mamman i unga år ledde till att hon själv ville ha barn tidigt – och att hon tog fasta på sitt läshuvud. Hela livet har hon parat idogt arbete med förmågan att ”nörda ner sig”. ”Mitt liv är en enda lång serie av besattheter”, säger Malmöforskaren Pernilla Ouis.

Det började med att jag var väldigt besatt av hundar när jag växte upp, airedaleterriers. Jag började läsa allt om dessa hundar på engelska redan när jag gick i sexan, trots att jag knappt kunde någon engelska. Jag fick sitta med en ordbok för att förstå, säger hon.

Tepåsen ligger kvar i den blå pappmuggen. Pernilla Ouis dricker sitt te utan socker. Hon går nämligen på diet för tillfället, använder sig av en variant av GI-metoden.

Den fungerar bra, säger hon. Men visst, hon längtar efter bröd och ”drömmer om brödparadiset”. Tidigare jobbade hon som forskare och lektor på Imer, Internationell migration och etniska relationer, vid Malmö högskola.

Men alldeles nyligen, lagom till hon skulle fylla 43 år, bytte hon tjänst och kan se fram emot minst fyra år på fakulteten för Hälsa och samhälle där hon ska fortsätta att forska i bland annat hedersrelaterat våld.

Nyligen aktualiserades hennes forskning i samband med en konflikt med Rädda Barnen. På uppdrag av organisationen var Pernilla Ouis ansvarig för en rapport om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor i Palestina, Libanon och Jemen. Men när rapporten kom ströks den delvis av beställaren Rädda Barnen – något som gett upphov till en hel del debatt.

Själv tror hon att hennes entusiasm för forskning i allra högsta grad har att göra med förmågan att kunna ”nörda ner sig”. Det finns ständigt något nytt att ägna sig åt.

Intresset för hundarna – som hon senare levde ut som hundfrisör på en kennel i England som tonåring – avlöstes snart av intresset för miljön och därmed kemistudier på universitetet i Lund.

Så har det sedan fortsatt.

– Senare blev det islam på sitt sätt och efter det, när jag doktorerade, blev jag besatt av Förenade Arabemiraten¿ Jag nöjer mig inte med att vara något intresserad. Jag blir istället sjukt insatt och måste veta allt. Va, har jag missat nåt? Ja, då kan jag inte sova! Den förmågan tror jag att man har nytta av i forskarvärlden. Jag tror att många av mina kollegor också har varit lite ensliga och lite knepiga på sitt sätt. Nördar, som det heter på vårt språk.

Känslan av enslighet som Pernilla Ouis talar om bottnar för hennes del i att hennes mamma dog i cancer när Pernilla var sex år gammal. I lilla Säffle, där hon och de fyra andra syskonen växte upp, var familjen med ens extra annorlunda.

– Då var det plötsligt två saker som var konstigt med oss. Vi var jävligt många och vi hade ingen mamma. Det har påverkat mig mycket.

Hur?

– Vår styrka var att vi syskon var väldigt duktiga i skolan. Det var vår grej, revansch på något sätt. Jag har alltid känt att mitt läshuvud, eller vad jag ska kalla det, varit min starka sida och det har jag alltid utnyttjat. Så gott jag har kunnat.

– Många som blir duktiga på något utgår från en känsla av underlägsenhet, säger hon.

Pernilla Ouis tror också att förlusten av mamman gjorde att hon själv skaffade familj tidigt. Redan som 28-åring hade hon fått sina fyra barn.

Men hennes mors tidiga död har även skrämt henne.

– Jag kan tänka på att jag är lik henne, lika intensiv. Hon var så duktig, alla talade om hur duktig hon var. Och själv har jag fått boken ”Diagnos: duktig” av min dotter. Arvsynden är när man ser att man upprepar sina föräldrars misstag. Det skrämmer mig att hon efterlämnade fem barn. Att duktigheten kan ta död på en.

Pernilla Ouis hår är rakt, halvlångt. Lätt färgat i röda toner. Numera visar hon håret för vem som helst, för alla. Sedan tre år tillbaka lever nämligen Pernilla Ouis utan slöja.

Men i arton år, mellan 1987 och 2005, levde hon med håret täckt.

Hennes liv som muslim började när hon var i 20-årsåldern. Hennes syster hade konverterat till islam och genom henne träffade Pernilla Ouis sin blivande man, en akademiker från Algeriet.

Paret gifte sig 1986 och i samband med att första dottern skulle födas konverterade även Pernilla Ouis till islam.

– Det enda rationella skälet till att jag konverterade var att jag tänkte att om det finns ett liv efter detta, så är det bättre att tro än att inte tro. Men om det hela är ett påhitt så spelar det ingen roll att jag trott på det, säger hon.

Från början var det dock tänkt att hon aldrig skulle täcka håret.

– Jag sa att jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin tänkte ta på mig slöjan. Det var min inställning från början, säger Pernilla Ouis.

Men gradvis ändrades den. Och plötsligt var det inte så konstigt att knyta den runt huvudet. Det gjorde ju alla andra kvinnor som hon umgicks med.

Så, när hon skulle åka och hälsa på svärföräldrarna i Algeriet, tog hon på sig slöjan för första gången.

– Det kom nog igen, den här duktighetsgrejen. Ska inte jag vara lika duktig som alla andra kvinnor som har det? Min duktighetsiver gjorde nog sedan att jag behöll den på också.

Blev det nånsin en övertygelse?

– Jag tror att jag nånstans insåg att det inte går att grunda islam på rationella grunder. Det finns inga rationella grunder, det finns en tro.

Att svenska vänner och bekanta reagerade på hennes val brydde hon sig inte så mycket om just då.

– Jag hade ju ändå varit konstig i hela mitt liv, säger hon.

Äktenskapet höll inte. För sex år sedan gick makarna skilda vägar. Det var då nästa process började, ”den stora kritiska granskningen av islam”, som Pernilla Ouis kallar det.

Hon vet inte vilket som var hönan eller ägget. Om hon skilde sig för att hon började tänka annorlunda. Eller om hon började tänka annorlunda för att hon skilde sig.

Men det var först efter skilsmässan, när hon träffade en ny man, en kärlek som hon höll hemlig, som hennes inställning till religion förändrades helt.

Hon hade just anlänt till Jerusalem under ett av sina forskaruppdrag, när hon fick beskedet att han dött. Hur kunde det hända?

– Jag hade blivit besviken på Gud redan när jag var sex år gammal och blev tillsagd att be till Gud för då skulle mamma bli frisk. Men hon blev inte frisk. Att bli muslim hade varit ett sätt att bli sams med Gud igen. Men jag hade blivit sviken igen.

2005, för tre år sedan, tog hon av sig slöjan för gott.

– Mina kollegor och jobbet blev viktigare, andra vänner blev viktigare. Andra saker än bara islam blev vikigt.

Hon tycker att slöjan signalerade att hon var väldigt religiös, vilket hon inte kunde står för längre. Hon ville också framhäva andra sidor hos sig själv – forskaren Pernilla Oius.

Och för henne gick dessa två roller inte ihop.

– Det blev för stor skillnad mellan de här två världarna. I forskningen pratar vi om genus och social konstruktion. Att sedan sitta och upprätthålla nån form av islamiska könsroller och inte använda de analysverktyg som jag lärt mig blev för jobbigt, en slags kaos i mig.

– För att komma vidare tog jag av mig slöjan.

Hon ser med bitterhet tillbaka på tiden som beslöjad kvinna. Med facit i hand vet hon inte om hon skulle tagit den på sig till att börja med.

– Folks nedsättande blickar, rädslor, hat. Det är det jobbigaste. Så länge du går med slöja så har du den blicken hela tiden.

Men också:

– Att man som konvertit blir utsatt för att folk ifrågasätter ens psykiska hälsa. ”Det måste ha hänt dig nåt, du kan inte vara mentalt stabil.” Samtidigt förlorade jag trovärdighet bland muslimerna när jag tog av mig den. Det är också ett pris som jag får betala, säger Pernilla Ouis som i dag tror på sitt sätt, som hon uttrycker det.

Är du fortfarande muslim?

– Jag känner mig inte speciellt mycket som en muslim längre. Jag har en gudstro men jag har svårt att klassificera vilken kategori av religion det är. Jag vill helst hålla min religiösa övertygelse privat nuförtiden.

Helt annorlunda, olikt sitt tidigare liv. Det är så Pernilla Ouis lever i dag. Hon är sambo, lever med en svensk man sedan i somras.

De har gjort omfattande renoveringar i det gamla huset i Hörby. Nu vet hon knappt om hon ska kalla villan för ny eller gammal.

– Jag håller på att bygga upp ett nytt liv, säger hon.

Hon har också börjat träna på Friskis & Svettis. Och rida.

– Nu när jag börjat tänka mer på livet här – på jordelivet – vill jag förlänga min livstid, genom att börja träna och äta sundare. Till mina barns förtret serverar jag numera fullkornsris, skrattar hon.

Men förändringen är inte oproblematisk.

– Jag präglas fortfarande av att muslimer tycker att jag lever omoraliskt. Jag har alltid en islamisk moralkod i bakhuvudet, något som jag ständigt förhåller mig till, säger hon.

Just det att hon förhåller sig till de hedersrelaterade frågorna i sitt privatliv gjorde att hon tog extra illa vid sig av konflikten med Rädda Barnen.

Men trots den senaste tidens debatter tycker hon att hon är i en bra period i sitt liv. Att hon nu har kommit till ro – efter alla ”irrfärder genom jordens stora frågor”.

Uppskattar det lilla i tillvaron. Är närvarande i stunden. Går ut och går. Njuter av naturen.

Intresset för friluftsliv är något som följt henne genom hela livet. Att vilja rädda miljön var ju en av anledningarna till att hon en gång började läsa kemi.

När hon sedan insåg att miljöförstöring låg på ett högre plan riktade hon in sig på humanekologi, kunskapen om samspelet mellan människan och hennes omgivning.

I dag forskar hon därför inte bara om kön, heder och sexualitet, eller om barns rättigheter och integration – utan även i hälsa, friluftsliv och djurens kulturella betydelser.

Du som forskar i människans förhållande till djur och natur. Vilket är det bästa djuret egentligen?

– Bästa djuret? Ja, det är en airedaleterrier, det finns ju inget bättre djur! skrattar Pernilla Ouis. Den har intelligens, integritet och värdighet. Och det är det enda djur som jag vet har sinne för humor. Och ja, jag vill gärna skaffa en.

Pernilla Ouis om¿

Mat: Jag lagar mycket mat men har dåligt självförtroende när det gäller mat. Om jag har en ny gäst hemma så kan jag säga ”välkommen, sätt dig ner och ät, men det är säkert jätteäckligt”. Det är så mycket med klass och snobberi kring vad som är inne att äta. Och det kan jag känna mig osäker på.

Gud: Besvikelse över att han är så svårgripbar. Han kunde väl ha gjort det lite lättare för oss tycker jag. Men fortfarande så är det väl den termen som omfattar allt det där som vi inte kan förklara, som vi kallar för kraft eller någonting annat.

Vad vi inte vet om henne: Jag började lyssna på Svalövs närradio när vi renoverade vårt hus, en countrykanal som är helt bisarr, med en pensionär som läser mellan låtarna med en skorrig röst. Men den kanalen gick rätt in i mitt hjärta, jag har nästan blivit beroende.

Namnet Soumaya som hon lade till 1996: Det var mitt muslimska namn som jag lade till när jag skulle förnya mitt körkort. Jag fick namnet Soumaya av mina svärföräldrar. De kallade mig för det, de tänkte inte på att jag hette Pernilla.

Bästa högtiden: Jag är väldigt högtidslös just nu. Men jag tycker nog om allt som har med vinter och ljus att göra. Det är mysigt med högtider under vintern, om det så är ramadan eller jul. Nu firar vi lite jul igen men som för många andra är det ett sätt att hantera mörkret.

Drömmen: Min största dröm var inte att bli forskare utan författare. Att skriva skönlitterärt är så befriande, att inte behöva leta referenser och att inte behöva hålla sig till sanningen. Jag skrev en roman 2004 som förlaget lyckligtvis inte ville ha, den skrev jag under min mest utflippade och förvirrade tid. Jag ska nog skriva en annan. Men när ska jag ha tid att göra det? När ska jag tro tillräckligt på mig själv?

Kärleken: Jag har en jättebra kärleksrelation till min sambo. Vi har det jättebra med kommunikation och allt det där. För mig är det en styrka hos en man att inte vara aggressiv och dominant, utan att vara inkännande och lyssnande. Det heter att man kompletterar varandra, och det gör vi. Kärleken är näringen i livet på något sätt. Därför kämpar jag mot hedersvåld, för det handlar ytterst om att många inte får ha kärleken fri.

Sina brister: Jag är känslig för kritik, det är en stor brist. Jag blir väldigt ledsen. Jag har svårt att säga ”jaha, konstruktivt, vad bra att du sa det”. Nej, jag blir helt förkrossad, jag är väldigt mån om att alla ska gilla det jag gör. Det är duktighetsgrejen som kommer igen där. Därför har jag svårt att ge kritik också, för jag förutsätter att alla andra är som jag.

Styrkor: Att jag är lojal, har jag lovat så levererar jag. Jag är duktig, på gott och ont. Sedan tror jag att besattheten gör att jag är grundlig i saker och ting. Men är det min bästa egenskap? Jag är så mån om att jag ska vara populär. Tror att jag är schyst mot mina nära. Att jag är en schyst person, reko. Och jag fixar en jävla massa, får mycket gjort.

Att vara mamma: Det är en sådan otrolig gåva att ha många barn. Det är det viktigaste jag är, mamma till dessa fantastiska fyra barn. Det är roligt att de är så kvicktänkta, begåvade, roliga och att de har kulturkompetens, de har allt framför sig. Min pappa tyckte det var så hemskt att de fick arabiska namn, men det tror jag inte alls att det är. Jag brukar tänka att det var smart att jag skaffade barn tidigt. Det har gjort livet så mycket rikare, att inte göra en sak i taget.

Arabiska: Pratar bara lite arabiska. Min före detta man brukade säga att jag aldrig kan lära mig ett nytt språk för att jag är för stolt och blyg. Det stämmer nog ganska bra.

Pernilla Ouis

Ålder: 43 år

Bor: I ett hus i Hörby

Familj: Barnen Khadidja, 21 år, Amina, 19 år, Yousuf, 15 år, och Lia, 14 år. Sambon Mats och bonusbarnet Holger, 16 år.

Yrke: Filosofie doktor i human-ekologi, biträdande lektor och forskare på Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Hennes forskningsområden är modernisering och islamisering i Mellanöstern. Kön heder och sexualitet bland muslimer. Barns rättigheter, integration, hälsa och friluftsliv. Etnobiologi, ekoteologi och djurens kulturella betydelser.

Aktuell: Var ansvarig för den forskningsrapport som gjordes på uppdrag av Rädda Barnen och som handlade om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor i Jemen, Palestina och Libanon. Rapporten orsakade debatt när den delvis ströks av beställaren.