Var finns han eller hon som förenar det bästa hos Socialdemokraternas sex tidigare ledare?
I tider av global ekonomisk kris och intern partisplittring behövs mer än någonsin en ordförande som förmår samla höger och vänster, stad och land, och brygga över personliga motsättningar.
Och som dessutom kan utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borg om framtiden.
I den bästa av världar skulle Socialdemokraternas näste ledare samla allt det goda från sina företrädare.
Per-Albin Hansson – den enande kraften.
Per-Albin tog över efter Hjalmar Brantings död 1925 och höll ihop partiet i upprorstider. 1928 höll han sitt Folkhemstal och under andra världskriget ledde han en samlingsregering. Vid sin död 1946 var han landsfader.
Tage Erlander – folkhemsbyggaren.
Det blev Erlander som med ATP och andra reformer byggde folkhemmet. Den grå tjänstemannen från Värmland blev hela landets mysgubbe under sina 23 år som statsminister.
Olof Palme – det snabba intellektet.
Palme tog över 1969 och blev snabbt älskad av vänner och hatad av fiender. Knivskarp i debatter och tal. Stort engagemang i Vietnam och Sydafrika. Än i dag Socialdemokraternas internationellt mest kände partiledare.
Ingvar Carlsson – den politiskt hederlige.
Efter mordet på Palme 1986 axlade han lojalt partiet och statsministerämbetet. En lagspelare ut i fingerspetsarna. Ingvar Carlsson har inom rörelsen uppvärderats i efterhand för sin omutliga korrekthet.
Göran Persson – rikshushållaren.
Ledde partiet 1996–2006. Som finansminister och statsminister sanerade Persson Sveriges finanser. Det var han och inte Anders Borg som lanserade mottot ”Den som är i skuld är icke fri”.
Mona Sahlin – den folkliga.
Första kvinnliga S-ledaren. Och den första på hundra år som inte blev statsminister. Mona Sahlins folkliga tilltal lyfts ofta fram. Hennes största förtjänst var kanske att hon förde in en modernare syn i frågor som rör homo-, bisexuella och transpersoner samt integrationsfrågor i partiet.
Att hitta Supersossen som besitter samtliga sina företrädares goda egenskaper (och saknar de dåliga) är naturligtvis omöjligt.
Alla socialdemokrater minns med saknad Anna Lindh, mördad 2003, och enligt många den som legat närmast till att uppfylla kravprofilen för den perfekte S-ledaren.
Andra drömmer om den förra EU-kommissionären Margot Wallström. Hon har sagt nej otaliga gånger. Och anses våldsamt överskattad av en del i partiet.
I går kväll samlade partisekreteraren Carin Jämtin åter verkställande utskottet i partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. Till på fredag har någon form av beslut utlovats.
Antingen utlyser partistyrelsen en extra kongress i vår. Då sköter Jämtin ruljansen tills vidare.
Eller så utser partistyrelsen en tillförordnad partiledare som kan sitta fram till den ordinarie S-kongressen i april 2013.
Enigheten tycks stor om att det måste gå snabbt. Och då får Socialdemokraterna nog ta vad som står till buds. Får partiet en hyfsat kommunikativ ledare med erfarenhet från riksdag och regering och som varken är för röd eller blå – då är nog de flesta nöjda.
Dubbelt ledarskap sägs inte vara aktuellt. Men se på collaget här ovan. Nog skulle det vara lättare att få med alla delar av Supersossen i två personer än i en enda?