Region Skåne får 21 miljoner kronor för att skapa ett nationellt kunskapscentrum för självskadebeteende. Pengarna kommer från Socialdepartementet och kommunernas intresseorganisation Sveriges Kommuner och Landsting.
Inte för att Region Skåne har varit särskilt bra på att vårda patienter med självskadebeteende. Tvärtom, den enda vårdenhet som Region Skåne skickat dessa patienter till ligger i Växjö.
– Det finns ingen samordning, det är inte ens så att landstingen vet hur det ser ut hos dem själva. Och det finns kunskapsluckor i forskningen. Kring många andra problem inom psykiatrin har forskning funnits i lång tid, men inte här, säger Conny Allaskog, ordförande i Shedo (Self Harm and Eating Disorders Organisation), en intresseorganisation för den här gruppen patienter.
Orsaken till att just Region Skåne har fått pengarna är snarare att man nu satsar på att förbättra vården för självskadande patienter. Det senaste året har det uttalade målet från politikerna varit att prioritera vuxenpsykiatrin inom sjukvården.
Sex områden har varit särskilt prioriterade. Och bland dessa områden är självskadebeteende det mest prioriterade.
– Det ligger först i linjen. Och det är kanske den satsning som kräver mest resurser också. Den vård som finns för den här gruppen patienter idag är oacceptabel, säger regionrådet Anders Åkesson (MP).
Om ett par veckor presenteras de förslag till förbättringar som Shedo och Region Skåne utarbetat tillsammans. Förslagen är följande:
1 Skapa en resursenhet som är specialiserad på att ta emot och behandla patienter med självskadebeteende. En sådan enhet kan kombineras med en enhet för ätstörningar, eftersom patienter ofta har båda.
2 Inför utbildningar och föreläsningar för anhöriga.
3 Antalet behandlingsmetoder behöver utökas och ska garanteras till alla, oavsett var man bor i Skåne. Så är det inte idag.
4 Skapa ett mentorsystem där patienter kan få en före detta patient som mentor, eller där anhöriga kan få andra anhöriga som mentorer.
5 Bygg upp en stödchatt dit både drabbade och anhöriga kan vända sig.
Anders Åkesson nämner först en resursenhet som svar på frågan om vad som är viktigast. Conny Allaskog ger ett något längre svar.
– Det är en komplicerad fråga och man måste se till helheten om man verkligen vill se en förändring. För dem med den svåraste problematiken är en resursenhet det viktigaste. Men för många andra är öppenvården och det förebyggande arbetet jätteviktigt. Och för de anhöriga, som inte vet var de ska vända sig eller vilka behandlingsmetoder som finns, blir anhöriginformationen jätteviktig.