Elina vårdas med brottslingar

Sverige.

Elina Hejdström vårdas på Rättspsyk i Sundsvall, trots att hon inte har begått något brott.

SUNDSVALL. – Jag kunde lika gärna varit dömd. Jag fattar inte hur man kan sätta självskadetjejer med våldtäktsmän, säger hon.

I tretton år har Elina Hejdström, 27 år, levt med bulimi och självskadebeteende. Sedan november förra året vårdas hon på Rättspsykiatrikska regionkliniken i Sundsvall och bor idag på en avdelning tillsammans med fem andra självskadepatienter och två som är dömda till rättspsykiatrisk vård.

– Det är inte de grövsta brottslingarna. De har inte begått sexualbrott, utan mer lindriga brott som misshandel, säger hon.

När hon först kom till Sundsvall tillbringade hon tre veckor på Rättspsyks intagningsavdelning, sedan flyttades hon runt på olika avdelningar under några veckor.

– Jag var rädd på intaget, det var riktigt obehagligt. En patient ville att jag skulle hålla hans hand och stryka honom på kinden. Jag hade ingen aning om han var sexualförbrytare eller vad. Jag har pratat med våldtäktsmän och suttit i soffan bredvid en våldsam man som alltid sitter isolerad, säger hon.

Elina Hejdström har varit i kontakt med psykiatrin sedan hon var fjorton år. Som nittonåring blev hon inlagd för första gången.

Sedan dess har hon varit på två olika behandlingshem och åkt in och ut på slutenpsykiatrin.

– Varje gång jag fick permission söp jag till och skadade mig själv. Jag stämplades som ett hopplöst fall och fick flytta hit, säger hon.

Nu är Elina Hejdström bättre. Hennes tvångsvård går ut i oktober och hon räknar med att bli utskriven.

– Det som är bra här är att det finns en tydlig struktur och att jag har fått tid till eftertanke och reflexion. Jag hade antagligen inte levt idag om jag inte hade fått komma hit.

Men även om hon tycker att den vård hon har fått är bra, tycker hon att det är fel att hon ska behöva sitta på Rättspsyk.

– Det värsta är stämpeln jag kommer att ha med mig. Jag är ett hopplöst fall, jag har varit på rättspsyk. Folk kommer att undra vad jag har hittat på. Jag förstår inte hur man kan blanda självskadetjejer med dömda. Det ska inte behöva gå så långt. Någonstans inom vården måste man kunna stoppa det här tidigare, säger Elina Hejdström.

Utdrag ur Elinas inlägg på Zebraforum:

”Det händer att föremål passerar metalldetektorerna här till inte alltför konstruktiva ändamål. Det händer att folk sticker ner varandra, punkterar varandras lungor. Det händer att folk hoppar in i microvågsugnar, sparkar knän ur led, framkallar kräkningar i korridoren eller hittas nakna i telefonhytten.

Jag har pratat med våldtäktsmän. Och jag har hejjat på han som suttit inlåst i isoleringscellen i fyra år. Fem minuter i månaden får han slippa madrassen på golvet och kisa dagsljus.

Jag har suttit på bänken i rökrummet bredvid min vän och matat henne med cigaretter när hennes händer varit fångade i tvångshandskar. Tvångshjälm, rumsarrest och tvångsinjektioner.

Varje dag tittar jag ut genom fönstret, varje dag längtar jag ut och varje dag tar jag ett steg bort från sjukdomen.”