En månad av reflektion

19-åriga Abida Wali öppnar dörren till lägenheten. Oj, hon har glömt att tända hallampan, inte konstigt att det var lite mörkt.

På soffbordet i vardagsrummet står teet och vetebrödet framdukat. Strax kommer hon att hämta en skål med bitar av vattenmelon, iskall och smakrik.

Abida är 19 år och har just börjat sista året på samhällsprogrammet med juridik på Pauliskolan i Malmö. En bra utbildning tycker hon, men det är bara början.

"Men hur kan du prata så mycket", säger folk omkring henne, när hon vinner alla debatter. Hon är älskar att plugga och skulle helst göra det resten av sitt liv om det bara inte vore för att det finns en värld därute som måste göras något åt.

– Först ville jag bli psykolog, men nu har jag bestämt mig för Socialhögskolan i stället.

Abida Wali har funderat mycket på sitt framtida liv, sitt yrke och sin plats i samhället och kommit fram till att psykologens arbete känns för passivt. Hon föredrar den praktiska verkligheten bland många människor.

– Jag vill kunna påverka och låta mig påverkas av folk jag möter. Har jag lyckats hjälpa en enda människa, en enda familj under mitt liv, kan jag dö med gott samvete.

Hennes långa, smala händer understryker det hon just sagt, pekar mot nästa argument.

– Jag har alltid velat förstå. Ända sedan jag var liten har jag velat veta varför folk dödar varann, våldtäktsmän våldtar. Jag vill veta varför folk är som de är, blir som de blir.

Hon har testat att jobba i butik.

– Urtråkigt. Urtråkigt! Jag är en mycket social person.

Så hon sökte ett annat jobb att gå till på lov och efter skoldagens slut. Hon fann ett ålderdomshem.

– Det var mycket bättre. Jag fick träffa människor som berättade om sina liv, jag påverkades mycket starkt.

– Hurdå? Att ta vara på det jag har.

Abidas mamma Aiysha och syster Amina har just kommit tillbaka från en resa till Afghanistan. Den första på tjugo år. Aiysha har inte varit där sedan hon och hennes man flydde undan kriget, och inget av syskonen har varit där tidigare. Amina, Abida och bröderna Abas och Bilal är födda i Sverige, de har aldrig sett föräldrarnas hemstad Kandahar.

– Än, säger Abida. Jag är så ledsen att jag inte kunde följa med, men jag jobbade, det gick inte. Kanske nästa år.

Eftersom Amina fortfarande sover – hon ska jobba sent – är det Abida som återberättar hennes intryck.

– Amina säger att det var mycket speciellt. Hon tog en massa bilder. Klart att det blir något annat än det man ser i tidningar och på tv. Det finns så vackra platser. Om jag skulle åka dit, alltså, jag är inte rädd för bomber och talibaner. Jag tänker bara att jag har det sjukt bra och de lider. Det är ju ändå mitt ursprung.

Det är samma människor, men ändå inte, det är samma språk, men andra vanor. Det är inte lätt att förklara.

– Vi har skola, utbildning, vi tänker annorlunda. Även om vi är afghaner är vi ändå inte lika. Vi är födda här, vi har ett annat förhållningssätt. Pappa säger att vi ska göra det bästa av livet, vi kom inte hit för att upprätthålla dåliga traditioner.

Det är fortfarande sommarlov för Abida och bröderna, Amina jobbar eftermiddag och kväll på Posten.

Aiysha Wali är i köket och Amina kommer in i vardagsrummet och sätter sig på soffans armstöd. Hon berättar om resan.

– Det var så varmt! 45 grader. Och så måste man gå invirad i en massa tyg.

– Amina svimmade, säger Abida.

– Om jag stod och kollade på något, så var det någon som ryckte mig i armen och påpekade att jag inte kunde stirra sådär, säger Amina.

Många som besöker det gamla landet stannar i flera månader, säger de.

– Vi stannade i tre veckor. Det fanns inga biljetter, annars hade vi nog åkt hem tidigare, säger Amina.

Abida och hennes familj lever i ett stort nätverk av släkt och vänner. Folk står varandra nära. Abida älskar att det är så, mångfalden, människor runtomkring, allt som händer. "Vi finns överallt i världen, inte bara här i Sverige." Det är bland släktingarna hon har sina bästa kompisar, många ungdomar är i samma ålder.

– Om vi skulle ha en släktträff för de närmaste skulle vi fylla Amiralen!

Efter ramadan brukar släkten samlas hos en morbror i Arlöv för den stora festen  Eid-al-Fitr.

– Då är det bara de allra närmaste, och det är typ väldigt lite plats.

Abida försvinner nästan i soffan. Det långa håret är delvis uppsatt med en klämma, hon har smala svarta jeans och svart tunika. Runt handleden har hon ett armband med turkoser, och ett par tunna läderarmband.

– Vill ni ha mer te?

Släkten är till stor hjälp för anhöriga i Afghanistan. Abida är uppvuxen med att självklart dela med sig av överflödet. Paket skickas regelbundet. Kläder, varma tröjor, allt sådant som är svårt eller dyrt att ordna i ett fattigt land.

– Mamma och Amina hade med sig resväskor fulla. Så fort någon ska resa dit, sprids det, "åh, kan ni inte ta med er det här från oss". Så klart att man gör vad man kan.

Hennes ansikte mörknar när hon reflekterar över de orättvisor som drabbat hennes ursprungsland. Hennes andra land erbjuder trygghet och möjligheter som hon är fast besluten att ta tillvara.

– Det handlar om respekt. Respekt för mina föräldrar som säger "du har ett liv, ta vara på det och gör det bästa du kan av det". Men också om självrespekt.

Att göra allt man förmår, att kämpa mot inskränkningar, fördomar och dumhet, krig och förtryck är en livsuppgift.

– Jag känner att vi kämpar för deras skull.

Abida ser fram emot ramadan. För henne är det ett underbart tillfälle att stanna upp och reflektera över livet, nästan som en meditation, ett annat tillstånd.

– Min familj är ganska splittrad, du vet, jobb och skolor och olika tider. När vi bryter fastan på kvällen är vi tillsammans och äter tillsammans, och skrattar mycket. Mamma klagar, ni pratar så mycket att jag inte hinner äta!

Att vara muslim är att förhålla sig till Gud, säger Abida.

– Jag är inte perfekt, ber inte fem gånger om dagen, till exempel. Det är ändå något jag känner att jag är, inuti mig, från hjärtat.

Helt bortsett från yttre regler och påbud.

– Pappa är troende. Jag har så stor respekt för att han och mamma inte tappade tron när de flydde hit. Det är många som gör det, eller blir liksom mer fundamentalistiska. Mammas ungdom handlade om att fly undan kriget. Hon är så ledsen över att hon inte fick utbilda sig. Utbildning är det viktigaste för vår familj, hela släkten faktiskt. Många av oss är civilingenjörer, advokater, läkare.

Under Ramadan lever Abida som vanligt, går i skolan som vanligt.

– Vissa går till jympaläraren och ber att få slippa för att de fastar, men jag ser det inte så. Det är inte meningen att man ska sluta leva sitt vanliga liv bara för att man fastar. Men självklart blir man lite mer tyst, eller lugn, när man inte äter. Jobbigt blir det egentligen bara den sista timmen, då kan man vara rätt hungrig.

Kompisarna frågar om fastan.

– Varför? Varför ska du hålla på och fasta, frågar de. Jag säger att jag inte måste men vill och behöver det. Under ramadan renar jag kropp och själ. En av mina kompisar, hon är ortodox kristen, fastar till påsk. Hon tycker det är jobbigt att inte äta kött under den tiden. Vi är olika.

Det är en fråga om respekt –  igen. Som bästa svenska kompisen, som alltid respekterat Abidas sätt att vara och leva och aldrig ifrågasatt att Abida inte har lust att gå ut just den kvällen, eller träffa killar. Det är bara inte hennes grej.

Hon är underbar! Tyvärr har hon flyttat, så vi ses inte så mycket hemma hos varann som förut. Men hon har alltid respekterat mina åsikter och beslut, som jag hennes. Mycket mer än många av mina blattekompisar.

Och svenskheten, var sitter den?

– I friheten att tänka, alla möjligheter att skapa något av sitt liv, av oberoendet. Och i högtiderna. Vi ger varandra julklappar, går ut och äter på andra högtidsdagar, till exempel. Vissa familjer har också julgran, men det är mest för de små barnen.

Abida säger också att hon får kritik för att hon så öppet uttrycker sina synpunkter och åsikter. Vad säger folk?

– Du vet, åh, du är en afghansk tjej, måste du hålla på så, är du svenne eller? Jag säger, svenne är man väl när man är född i Sverige. Hur kan det vara fel?

Det är mest killar som tjafsar.

– De har fattat att vi är smartare, då håller de på, säger Abida.

Hennes föräldrar har inte fått kritik för sitt sätt att uppfostra barnen.

– Någon kanske säger, vad är det hon säger, din dotter, varför pratar hon så? Men mina föräldrar har aldrig sagt, du är muslim, du får inte göra det eller det eller det.

Abida är kritisk mot folk som inte släpper in sin nya kultur.

– Det är så mycket man missar. Så mycket man inte tar tillvara. Istället revolterar ungdomarna helt och hållet och då förlorar föräldrarna sina barn i alla fall, det som de är så rädda för.

Klara och tydliga åsikter och värderingar. Bestämd tjej.

– Ja verkligen, kommenterar Amina

– Så är det nog. Jag ger aldrig upp. Mina värderingar är grundade i mitt ursprung. När folk frågar säger jag att jag är afghan, men också svensk, säger Abida.

Hennes mål är att ta studenten med toppbetyg, söka in på Socialhögskolan, besöka Afghanistan, arbeta med människor som behöver henne. Och hennes livsfilosofi?

– Uppskatta allt du har. Ta inget för givet. Visa respekt, mot dig själv och andra.