19-åriga Abida Wali öppnar dörren till lägenheten. Oj, hon har glömt att tända
hallampan, inte konstigt att det var lite mörkt.
På soffbordet i vardagsrummet står teet och vetebrödet framdukat. Strax kommer
hon att hämta en skål med bitar av vattenmelon, iskall och smakrik.
Abida är 19 år och har just börjat sista året på samhällsprogrammet med
juridik på Pauliskolan i Malmö. En bra utbildning tycker hon, men det är
bara början.
"Men hur kan du prata så mycket", säger folk omkring henne, när hon vinner
alla debatter. Hon är älskar att plugga och skulle helst göra det resten av
sitt liv om det bara inte vore för att det finns en värld därute som måste
göras något åt.
– Först ville jag bli psykolog, men nu har jag bestämt mig för Socialhögskolan
i stället.
Abida Wali har funderat mycket på sitt framtida liv, sitt yrke och sin plats i
samhället och kommit fram till att psykologens arbete känns för passivt. Hon
föredrar den praktiska verkligheten bland många människor.
– Jag vill kunna påverka och låta mig påverkas av folk jag möter. Har jag
lyckats hjälpa en enda människa, en enda familj under mitt liv, kan jag dö
med gott samvete.
Hennes långa, smala händer understryker det hon just sagt, pekar mot nästa
argument.
– Jag har alltid velat förstå. Ända sedan jag var liten har jag velat veta
varför folk dödar varann, våldtäktsmän våldtar. Jag vill veta varför folk är
som de är, blir som de blir.
Hon har testat att jobba i butik.
– Urtråkigt. Urtråkigt! Jag är en mycket social person.
Så hon sökte ett annat jobb att gå till på lov och efter skoldagens slut. Hon
fann ett ålderdomshem.
– Det var mycket bättre. Jag fick träffa människor som berättade om sina liv,
jag påverkades mycket starkt.
– Hurdå? Att ta vara på det jag har.
Abidas mamma Aiysha och syster Amina har just kommit tillbaka från en resa
till Afghanistan. Den första på tjugo år. Aiysha har inte varit där sedan
hon och hennes man flydde undan kriget, och inget av syskonen har varit där
tidigare. Amina, Abida och bröderna Abas och Bilal är födda i Sverige, de
har aldrig sett föräldrarnas hemstad Kandahar.
– Än, säger Abida. Jag är så ledsen att jag inte kunde följa med, men jag
jobbade, det gick inte. Kanske nästa år.
Eftersom Amina fortfarande sover – hon ska jobba sent – är det Abida som
återberättar hennes intryck.
– Amina säger att det var mycket speciellt. Hon tog en massa bilder. Klart att
det blir något annat än det man ser i tidningar och på tv. Det finns så
vackra platser. Om jag skulle åka dit, alltså, jag är inte rädd för bomber
och talibaner. Jag tänker bara att jag har det sjukt bra och de lider. Det
är ju ändå mitt ursprung.
Det är samma människor, men ändå inte, det är samma språk, men andra vanor.
Det är inte lätt att förklara.
– Vi har skola, utbildning, vi tänker annorlunda. Även om vi är afghaner är vi
ändå inte lika. Vi är födda här, vi har ett annat förhållningssätt. Pappa
säger att vi ska göra det bästa av livet, vi kom inte hit för att
upprätthålla dåliga traditioner.
Det är fortfarande sommarlov för Abida och bröderna, Amina jobbar eftermiddag
och kväll på Posten.
Aiysha Wali är i köket och Amina kommer in i vardagsrummet och sätter sig på
soffans armstöd. Hon berättar om resan.
– Det var så varmt! 45 grader. Och så måste man gå invirad i en massa tyg.
– Amina svimmade, säger Abida.
– Om jag stod och kollade på något, så var det någon som ryckte mig i armen
och påpekade att jag inte kunde stirra sådär, säger Amina.
Många som besöker det gamla landet stannar i flera månader, säger de.
– Vi stannade i tre veckor. Det fanns inga biljetter, annars hade vi nog åkt
hem tidigare, säger Amina.
Abida och hennes familj lever i ett stort nätverk av släkt och vänner. Folk
står varandra nära. Abida älskar att det är så, mångfalden, människor
runtomkring, allt som händer. "Vi finns överallt i världen, inte bara här i
Sverige." Det är bland släktingarna hon har sina bästa kompisar, många
ungdomar är i samma ålder.
– Om vi skulle ha en släktträff för de närmaste skulle vi fylla Amiralen!
Efter ramadan brukar släkten samlas hos en morbror i Arlöv för den stora
festen Eid-al-Fitr.
– Då är det bara de allra närmaste, och det är typ väldigt lite plats.
Abida försvinner nästan i soffan. Det långa håret är delvis uppsatt med en
klämma, hon har smala svarta jeans och svart tunika. Runt handleden har hon
ett armband med turkoser, och ett par tunna läderarmband.
– Vill ni ha mer te?
Släkten är till stor hjälp för anhöriga i Afghanistan. Abida är uppvuxen med
att självklart dela med sig av överflödet. Paket skickas regelbundet.
Kläder, varma tröjor, allt sådant som är svårt eller dyrt att ordna i ett
fattigt land.
– Mamma och Amina hade med sig resväskor fulla. Så fort någon ska resa dit,
sprids det, "åh, kan ni inte ta med er det här från oss". Så klart att man
gör vad man kan.
Hennes ansikte mörknar när hon reflekterar över de orättvisor som drabbat
hennes ursprungsland. Hennes andra land erbjuder trygghet och möjligheter
som hon är fast besluten att ta tillvara.
– Det handlar om respekt. Respekt för mina föräldrar som säger "du har ett
liv, ta vara på det och gör det bästa du kan av det". Men också om
självrespekt.
Att göra allt man förmår, att kämpa mot inskränkningar, fördomar och dumhet,
krig och förtryck är en livsuppgift.
– Jag känner att vi kämpar för deras skull.
Abida ser fram emot ramadan. För henne är det ett underbart tillfälle att
stanna upp och reflektera över livet, nästan som en meditation, ett annat
tillstånd.
– Min familj är ganska splittrad, du vet, jobb och skolor och olika tider. När
vi bryter fastan på kvällen är vi tillsammans och äter tillsammans, och
skrattar mycket. Mamma klagar, ni pratar så mycket att jag inte hinner äta!
Att vara muslim är att förhålla sig till Gud, säger Abida.
– Jag är inte perfekt, ber inte fem gånger om dagen, till exempel. Det är ändå
något jag känner att jag är, inuti mig, från hjärtat.
Helt bortsett från yttre regler och påbud.
– Pappa är troende. Jag har så stor respekt för att han och mamma inte tappade
tron när de flydde hit. Det är många som gör det, eller blir liksom mer
fundamentalistiska. Mammas ungdom handlade om att fly undan kriget. Hon är
så ledsen över att hon inte fick utbilda sig. Utbildning är det viktigaste
för vår familj, hela släkten faktiskt. Många av oss är civilingenjörer,
advokater, läkare.
Under Ramadan lever Abida som vanligt, går i skolan som vanligt.
– Vissa går till jympaläraren och ber att få slippa för att de fastar, men jag
ser det inte så. Det är inte meningen att man ska sluta leva sitt vanliga
liv bara för att man fastar. Men självklart blir man lite mer tyst, eller
lugn, när man inte äter. Jobbigt blir det egentligen bara den sista timmen,
då kan man vara rätt hungrig.
Kompisarna frågar om fastan.
– Varför? Varför ska du hålla på och fasta, frågar de. Jag säger att jag inte
måste men vill och behöver det. Under ramadan renar jag kropp och själ. En
av mina kompisar, hon är ortodox kristen, fastar till påsk. Hon tycker det
är jobbigt att inte äta kött under den tiden. Vi är olika.
Det är en fråga om respekt – igen. Som bästa svenska kompisen, som alltid
respekterat Abidas sätt att vara och leva och aldrig ifrågasatt att Abida
inte har lust att gå ut just den kvällen, eller träffa killar. Det är bara
inte hennes grej.
Hon är underbar! Tyvärr har hon flyttat, så vi ses inte så mycket hemma hos
varann som förut. Men hon har alltid respekterat mina åsikter och beslut,
som jag hennes. Mycket mer än många av mina blattekompisar.
Och svenskheten, var sitter den?
– I friheten att tänka, alla möjligheter att skapa något av sitt liv, av
oberoendet. Och i högtiderna. Vi ger varandra julklappar, går ut och äter på
andra högtidsdagar, till exempel. Vissa familjer har också julgran, men det
är mest för de små barnen.
Abida säger också att hon får kritik för att hon så öppet uttrycker sina
synpunkter och åsikter. Vad säger folk?
– Du vet, åh, du är en afghansk tjej, måste du hålla på så, är du svenne
eller? Jag säger, svenne är man väl när man är född i Sverige. Hur kan det
vara fel?
Det är mest killar som tjafsar.
– De har fattat att vi är smartare, då håller de på, säger Abida.
Hennes föräldrar har inte fått kritik för sitt sätt att uppfostra barnen.
– Någon kanske säger, vad är det hon säger, din dotter, varför pratar hon så?
Men mina föräldrar har aldrig sagt, du är muslim, du får inte göra det eller
det eller det.
Abida är kritisk mot folk som inte släpper in sin nya kultur.
– Det är så mycket man missar. Så mycket man inte tar tillvara. Istället
revolterar ungdomarna helt och hållet och då förlorar föräldrarna sina barn
i alla fall, det som de är så rädda för.
Klara och tydliga åsikter och värderingar. Bestämd tjej.
– Ja verkligen, kommenterar Amina
– Så är det nog. Jag ger aldrig upp. Mina värderingar är grundade i mitt
ursprung. När folk frågar säger jag att jag är afghan, men också svensk,
säger Abida.
Hennes mål är att ta studenten med toppbetyg, söka in på Socialhögskolan,
besöka Afghanistan, arbeta med människor som behöver henne. Och hennes
livsfilosofi?
– Uppskatta allt du har. Ta inget för givet. Visa respekt, mot dig själv och
andra.