Det exakt rätta klirret skedde 19.11 – då skålade vi för kungen.
Två minuter senare skålade vi för Alfred Nobel. Sedan fick servitörerna
springa ut med mer champagne – så att det räckte till hela förrätten också.
Ungefär så började alla festers moder.
Sedan gällde att hålla på etiketten. Så var det sagt i förväg. Tider ska
hållas, ingen ska resa sig – förutom när det skålas – och ta det lugnt med
kameran.
– Men häll på lite mer champagne, annars räcker det inte till för att skåla
med alla damer, utbrast bordgranne under förrätten, till en servitör.
Och alla som kände honom skrattade. Vilket var nästan hela bordet. För efter
tio minuter avslöjas en annan bild av festernas fest.
En personalfest – för de lärda och för de insatta i vetenskapsbranschen. År
efter år, de dyker nästan alltid upp, samma gäster, vänner från förr. Horace
och Sture Allén, rektorer och stiftelsemän. Det är egentligen bara
pristagarna, studenterna och en och annan reporter som är nya kring borden.
Ungefär så. De har lärt känna varandra. Nobelfirarna.
Efter förrätten följde en herrbetonad modespaning:
Frack.
Det går inte att sticka ut bland herrarna vid borden.
En lär ha försökt:
1997, hade litteraturpristagaren Dario Fo specialsytt sin frack enkom för
Nobelfestligheterna det året – för att sticka ut lite, enligt ett rykte inte
någon kommenterade under årets Nobelfest. Men trots designerinsatsen gjorde
han inget större klädintryck än de andra i svart och han lärde sig att det
är svårt att göra det bland 700 andra svarta frackar.
När glassparaden till slut kantrade ner för Stadshusets trappa spred sig röken
upp mot taket. Då försökte män kring borden lossa lite på flugan, fler än
vanligt frågade efter nytt bordsvatten och övriga tittade något önskande ut
mot balkongerna.
Det kostar på att vara Nobelfirare. Ingen eld.
Men nästan så varmt var det i Stadshuset när likören var slut.