– Är det något jag är allergisk mot så är det fåtöljfilosofi, etiker som bara
sitter i sin stol och filosoferar utan att ta reda på vetenskapliga fakta.
Det händer att etiker tar väldigt spekulativa scenarier kring nanoteknologi
och neurofysiologi på allvar, bara för att de inte vet vad som alls är
möjligt att göra, säger Veronica Johansson.
Själv har hon lagt mycket tid på att sätta sig in i vetenskapen. Att något
inte är möjligt nu är förstås inte samma sak som att det inte kan göras i
framtiden, konstaterar hon, men det finns trots allt en del fysikaliska
lagar att hålla sig till.
Efter att tidigare ha arbetat med nanoetik, fokuserar Veronica Johansson nu på
elektrodbehandling av depression.
– Visst finns det etiska frågor inom till exempel parkinsonbehandlingen också.
Men det väcks ännu fler när du går in i hjärnan inte bara för att justera
finmotoriken, utan med det uttalade syftet att förändra tankar, känslor och
handlingar, säger Veronica Johansson.
Hon utvecklar: Om depressionen hämmar din personlighet, men behandlingen
påverkar personligheten på ett annat sätt, hur mycket av dig själv skulle du
då vara beredd att offra för att få må bra?
På NRC är hennes roll inte att hitta svar, betonar hon, utan att hjälpa till
att ställa relevanta etiska frågor om de elektroder som utvecklas
– Vi har en öppen dialog. De andra forskarna kan komma och be mig om råd när
de skriver en artikel, och en del har dessutom nya infallsvinklar på mitt
arbete. De reflekterar ju också kring sina tekniker, säger Veronica
Johansson.