Det muttras här i Almedalen över att årets tal varit nyhetsfattiga. De politiska utspel som görs spinner kring redan kända ståndpunkter.
Folkpartiledaren Jan Björklund satte huvudet på spiken när han i går beskrev partiets utspel om uppluckrade turordningsregler och obligatorisk a-kassa:
”Vi förtydligar vårt förslag”.
Partiledarna gör ogärna oväntade utspel enbart för massmedias skull. Åtminstone inte ett mellanår som i år. I stället får vi höra ideologiskt präglade tal.
Årets Almedalstal är positionsbestämningar. Partiledarna klargör hur de vill uppfattas av väljarna.
Enligt de självbilder som formats i talarstolen leder Jimmie Åkesson Sveriges mest extrema mittenparti, som ska kila in sig som Sveriges tredje största parti mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
Åsa Romson kom i en lång ideologisk utläggning fram till att Miljöpartiet är det medmänskliga partiet som bäst av alla står upp mot rasism, diskriminering och klimatförändringar.
Fredrik Reinfeldt listade alla de kriterier som enligt hans syn gör ”Nya Moderaterna” till Sveriges moderna arbetarparti. Efter sex år vill Reinfeldt fortfarande provocera med denna ordlek (han använder ju förledet arbetar-, inte arbetare-).
Jonas Sjöstedt framställde Vänsterpartiet som det sanna välfärdspartiet, som går till angrepp mot alla dem som inte står för samma starka rättvisepatos.
Och Jan Björklund framställde i sitt tal Folkpartiet som ett regeringsparti som driver sina egna frågor utan att snegla på vad storebröderna i Moderaterna tycker.
Annie Lööf och Göran Hägglund lär i sina Almedalstal göra liknande markeringar. Och Stefan Löfven lär i sitt debuttal här i Visby slå fast vad för slags parti han anser sig leda.
Först när det under 2013 och 2014 närmar sig val lär vi få höra preciseringar här i Almedalen av vad partierna mer exakt vill åstadkomma.