Fem röster om kvinnodagen

Sverige.
– Det är förnedrande att vi förvägras leva våra liv på samma villkor som män, säger Lawen Mohtadi. Sydsvenskan har pratat med fem personer med vitt skilda åsikter om feminism.

Lawen Mohtadi, redaktör för tidskriften Slut:

– En jätteviktig fråga för mig är kvinnors rätt till egen försörjning. Det är begränsande för ens självständighet att vara beroende av en annan person ekonomiskt. Kvinnor har mindre pengar än män. Yrkesgrupper med många kvinnor – vård, barnomsorg – nedvärderas. På något sätt betraktas omsorgsyrken inte som riktiga jobb. Det är mer som en förlängning av kvinnors omsorger i hemmet. Liksom: bra att de kan jobba lite med det där.


– Något annat jag känner starkt för är rätten att röra sig fritt i samhället. Kvinnor upplever att de inte kan klä sig som de vill. De undviker vissa barer för att de inte känner sig säkra. För en transperson eller någon som bryter mot normer kring kön i sin klädstil och sätt att vara så kan en sån vardaglig sak som en bussresa vara laddat. Det finns en fientlighet. Ett hot om våld. Våldet finns så starkt i vår kultur. Jag är rädd för att det blivit så normaliserat att vi inte ens ser det. Det gäller förstås inte bara transpersoner. Det finns också en rasistisk fientlighet i det offentliga rummet, där exempelvis afrikaner och romer får utstå otrevligheter, trakasserier och öppen rasism.


– Kvinnodagen är viktig. Det är förnedrande att vi förvägras leva våra liv på samma villkor som män.

Göran Hägglund, socialminister och ledare för kristdemokraterna:

Du är den ende partiledaren som inte kallar sig feminist. Varför?

– Det leder till fler frågor än svar. Nästa fråga blir bara: Vilken typ av feminist är du? Jag vill fokusera på innehållet i arbetet för jämställdhet. Göran Persson och Bo Lundgren kom ut som feminister samtidigt. Men det gav inte så himla mycket information om vad de egentligen ville göra.


Många hävdar att vårdnadsbidraget som du drivit igenom är en kvinnofälla?

– Då utgår man från att kvinnor inte har förmåga fatta egna beslut. Det synsättet är främmande för mig.

Vilken är den viktigaste kvinnofrågan just nu?

– Lika lön för lika arbete. Fortfarande råder omotiverade skillnader i betalning. Löner spelar stor roll för andra områden, till exempel uttag av föräldraledighet. 

– Sedan tycker jag att arbetet för mer jämställd vård är viktigt. Fortfarande råder skillnad vad gäller tillgång till bästa vård och mediciner.

Vad gör du åt det?

– Vi tar fram statistik över skillnaderna och satsar nu 90 miljoner kronor på forskning kring just detta.

Vilket är världens jämställdaste land?

– De nordiska länderna ligger i topp. Men vi ligger fortfarande efter andra vad gäller toppositioner i näringslivet.

Christina Claesson, författare:

Författaren Christina Claesson har stått på många barrikader i sina dagar, men aldrig kallat sig feminist.

– Jag tycker inte om att sätta mig i -istläger. Men jag är för jämställdhet, förstås, det borde vara en självklarhet.


Feminism är bara en sida av saken, menar hon. Och man ska akta sig för att skapa motsättningar i jämställdhetsfrågan.

– Det leder inte framåt. Först gapar den ena sidan mest, sedan den andra. Vad frågan handlar om för både män och kvinnor är att öka jämställdheten, och polariserande strider mellan feminism och den andra sidan gör att man tappar fokus på vad som är viktigt.


Att tala om vad som är mest angeläget i jämlikhetssträvandena just nu är vanskligt, menar Christina Claesson. Det blir gärna ett utpekande av något som är aktuellt för dagen när det i själva verket handlar om en bred syn.

– Jag är inte beredd att kasta mig på en vagn och uttrycka kategoriska, slagfärdiga grejor om jämställdhet. Det blir mer till skada än nytta. Det handlar ju om människor, och om man börjar börjar puckla på varandra och inte kan samarbeta har man tappat perspektivet.


Jämställdhet är en fråga som genomsyrar allt i livet, vänskap, kärlek, familj, barn, säger hon.

– Det viktiga är ju det vi verkligen har gemensamt – våra barns framtid.

Idriz Karaman, imam i Malmös bosniska moské och huvudimam för Sveriges 10000 bosniska muslimer:

– I Bosnien är 8 mars nästan en helgdag. Män köper presenter till kvinnor. Ändå har kvinnorna i Sverige det mycket bättre. Det är mer manschauvinism i Bosnien. Precis som i Sverige är det vanligt att kvinnorna jobbar utanför hemmet. Ändå är det kvinnorna som sköter uppgifterna hemma. Män som gör traditionellt kvinnliga sysslor hemma kallas ett lite förklenande ord. Det är lite svårt att översätta, men det har med sådana sandaler som man har på sommaren att göra.


Toffel?

– Just det! Men när bosnier flyttar till Sverige så påverkas de. De delar mer på sysslorna hemma, och det är inte mer än rätt. Min fru är sjuksköterska. Hon har det mycket tyngre på jobbet än vad jag har det. Då är det klart att jag gör saker hemma.


– En del misstolkar Koranen och säger att ”kvinnor ska lyda”. Men egentligen kan inte det ordet översättas med lyda. Koranen säger att kvinnor ska lyda om det är rättvist. Koranen säger att män ska bry sig om sina fruar. Man kan inte bara plocka ut det som gynnar männen i Koranen. Vår profet brukade ta hand om sig själv. Men en del av dem som säger sig följa honom kan inte ens koka kaffe utan sin fru.

– För min del handlar åttonde mars om att påminna om kvinnors situation även de andra 364 dagarna.

Layla Saleh, arbetar med integration av irakier i Malmö, initiativtagare till kvinnonätverk på Rosengård, engagerad i projekt mot hedersvåld:

– Kamp för kvinnors rättigheter kräver stabila samhällen. Kriget i Irak och i andra länder i Mellanöstern har försvagat kvinnokampen. Fredsarbetet är viktigare, för fred är den främsta kvinnorättsfrågan. Det är slöseri med tid att ägna sig åt annat, säger Layla Saleh uppgivet.


Hon berättar att i Irak dör tjugo kvinnor om dagen, minst. Kriget har gjort miljoner barn föräldralösa och miljoner kvinnor till änkor. Miljoner kvinnor har sökt sig till Syrien för att försörja sig som prostituerade.


Till Saudiarabien säljs 16-åriga flickor för mellan 100 och 200 dollar för att gifta sig med rika, äldre män. De kan inte åka hem till krigets Irak för då dör de och de kan inte stanna i ett liv där de utnyttjas sexuellt och utsätts för våld.

– Förr i tiden, på 1970- och 1980-talen, fanns många aktiva kvinnoorganisationer som kämpade för kvinnors rättigheter. Solidariteten mellan kvinnor i olika länder var stark. Jag ser inte den solidariteten nu, när den behövs så väl.


Vad önskar du?

– Jag önskar att all världens regeringar protesterar mot kriget.


Vad kan du själv göra?

– Jag är med i fyra föreningar, jag chattar i politiska forum på nätet, jag försöker påverka men känner mig maktlös. Det gör väldigt ont.

Författare: Niklas Orrenius, Olle Lönnaeus, Ulf Törnberg, Marianne Hedenbro
Publicerad 8 mars 2008 00.19
Uppdaterad 8 mars 2008 00.19

Sverige
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu