Förbundet Allt åt alla

Gruppen hette tidigare Ett annat krig är möjligt. De diskuterar och jobbar med frågor som berör medlemmarnas egen vardag – exempelvis bostadssituationen i Malmö.

Sydsvenskan träffade Sandra, Oskar, Ebba och Markus, som är mellan 20 och 30 år.

Vilka frågor driver ni just nu?

– Vi har en rolig fråga, den här bussresan som vi just har gjort till Malmös riktiga problemområden. Vi tittar på de områden där företagsledare, chefer och liknande lever. De som lever på vårt arbete, de lever väldigt fint och avskilt.

Ni kallar det ”safari i överklassdjungeln” – en guidad bussresa till Malmös rikaste bostadsområden, som Bellevue och Fridhem. Berätta varför ni gör resan!

– Det är många som inte varit i de delarna av Malmö. Det är också upplagt så, med mycket murar, Securitas-skyltar och höga buskar... det är upplagt så att man inte ska känna sig välkommen. Därför ville vi att de som åker med får se de här områdena. Samtidigt berättar vi lite fakta. Ända sedan Fridhem bebyggdes har det alltid varit överklassens område. Det var tidigare odlingsmark och betesmark, som man la beslag på för att bygga fashionabla villor. Det som födde Malmö, marken där man odlade mat till Malmöborna, togs för privat bruk. Vi ville visa vad som är Malmös riktiga problemområden.

Vad är det som ni tycker är problemet?

– Ja, problemet är att vi jobbar hårt och att de tjänar pengarna. Till exempel var det en villa ute till försäljning för 32 miljoner kronor. Jag har hyfsad lön. Men jag kommer inte i närheten av den summan, även om jag sparar alla pengar som jag tjänar i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är väldigt tydligt att någon tjänar väldigt mycket pengar på vårt arbete.

– Det är också väldigt stor debatt om segregation och problemområden. När folk ser det i media så länkar de direkt till att det ska vara fattigt, ett utanförskap, ett område där folk med invandrarbakgrund bor. Men detta är en segregation som är frivillig bland dem som bor där. Det känns viktigare att peka på: de vill inte integreras med resten av staden. Just att göra en bussresa, en gemensam resa, är ett sätt att bryta den barriären som finns. Det är väldigt kort avstånd dit, det är lika långt att cykla till Rosengård som att cykla till Fridhem. Men det mentala och sociala avståndet är längre till områden som Fridhem.

Det är väl också ett sätt att använda humor och ironi när ni gör det till en safariresa: alla har gula t-tröjor på sig, ni har med er engångskameror och ställer upp för gruppfotografering utanför lyxvillorna.

– Så körde vi "lyxbilsbingo" i bussen också. Oskar, det var väl du som vann den?

Det ni försöker göra är väl att peka på inkomstklyftorna i Malmö: att folk bor fattigt och trångt på Möllevången, medan de rika vräker sig med stora villor och lyxbilar på Fridhem. Vad vill ni göra åt det?

– Alltså, vi kan inte säga exakt hur samhället skulle vara inordnat om alla fick sina behov tillfredsställda. Det är någonting man får komma överens om när man väl är där. Vi har inget svar. Men vi är i alla fall ärliga med det. Och ger folk möjlighet att tänka efter och diskutera med varandra.

Här har ni en kritik: klassklyftor och inkomstklyftor. Jag tänker mig att om ni är en politisk rörelse så har ni också någonting ni vill göra åt det?

– Vi börjar med att lyfta frågorna.

Rent praktiskt – vad har ni mer gjort under året?

– Vi hade en föreläsningsserie, bland annat inför Ockupationsfestivalen. Lite för att knyta ihop den rörelse som uppstod i Lund, Malmö, Göteborg och Stockholm. Vi ville visa det finns en historia, att det har varit ockupationer tidigare i Sverige: 1960-, 70- och 80-talen. Vi visade bilder från Borgen-ockupationen 1990.

– Under namnet Ett annat krig är möjligt deltog vi också i Stoppa matchen och Revolutionär första maj på Möllevångstorget.

– Vi har en lång historia av aktivism bakom oss. Vi har inte uppstått ur tomma intet. Det viktigaste är bredden i gruppen, att det är folk i så många olika åldrar: allt från ungdomar till 60-åringar. Folk slutar inte tänka när de blir äldre… man har kanske mindre tid. Men folk i alla åldrar är intresserade av att göra någonting åt sin vardag.

Ni skriver på hemsidan att ”Förbundet allt åt alla ska delta i de frågor och konflikter som för arbetarklassen samman. Vi är motståndare till alla former av klassamarbeten”. Vad menar ni med det?

– Vi samarbetar inte med chefer, företagsledare. Vi har motstående intressen med överklassen. Det är grundläggande för allt vårt arbete. Därför finns det heller inget intresse att samarbeta med någon vi i grunden är motståndare till.

Vilka tillhör arbetarklassen?

– Framförallt handlar det om vilken situation man har – om man säljer sitt arbete för att få pengar, eller om man ger andra arbete för att få pengar.

– Det handlar inte om man har det gott ställt eller inte. Det handlar om hur man får sina pengar.

– Ett begrepp som "arbetarklass" är i första hand ett sätt att beskriva och synliggöra den konflikt som finns. Mellan de väldigt rika som lever på andras arbete och alla oss andra. För att åstadkomma ett mer demokratiskt samhälle måste fokus ligga på de strukturer som tillåter några få att utnyttja alla andra. Både globalt och lokalt.

– Just nu är det en tendens att man försöker ta bort klassbegreppet, man vill inte prata om klass. Samtidigt är det mer påtagligt än någonsin att det existerar klasser.

Vad menar ni med namnet, ”allt åt alla”?

– Vi vill i slutändan att världen ska tillhöra alla, att vi ska leva på lika villkor. Om man ska dra fram en klassisk paroll: ”åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Utan någon som styr över en.

Om ni får bestämma – hur ser samhället ut om 20 år?

– Det är inget vi kan sitta och säga. Då skulle ju vi sätta oss och bestämma över någon annan.

– Samtidigt, vi går inte in och säger att ”det här är fel, men vi har inget alternativ”. Det finns ett jättelångt historiskt alternativ från arbetarklassrörelsen, från gräsrotsrörelser, från kämpande rörelser där man pekar på att något är fel och att vi behöver göra det bättre.

Det är lätt att kritisera, peka finger åt det man tycker är dumt och dåligt. Men man blir ju mer trovärdig i sin kritik om man har någon form av vision eller förslag om hur det ska vara istället.

– Vi är inget parti. Vi pekar ut det som folk känner begränsar deras liv. Eller det som jag upplever som orättvisor. Jag känner att det är min rättighet och min plikt att säga att det är något som är fel och att vi måste förändra det. Då tycker jag inte att jag behöver ha ett exakt svar på hur framtiden ska se ut. Men självklart finns det tankar och visioner om hur ett bättre samhälle kan vara uppbyggt.

På hemsidan kallar ni er för en ”revolutionär organisation”. Vad är det för revolution ni vill genomföra?

– Vi vill avskaffa klassamhället.

– Det handlar också om att bryta samförståndet. Nu är det ofta diskussioner, avtal. Vi är ingen lobbyrörelse, jag tror inte att man genom lobbying kan förändra någonting som är odemokratiskt i grunden.

Vad är det för samförstånd ni vill bryta?

– Det genomsyrar hela samhället, allt är uppbyggt på samförstånd. Det ser man när folk blir upprörda över någonting. Då behandlas de inte för att de är upprörda, utan de framställs som att de är galna eller tokiga eller att de inte har rätt att säga någonting, att de inte har någon rätt att kräva det de har rätt till.

– Det handlar också om att vi inte nöjer oss med att gå och rösta vart fjärde år och tro att partierna ska göra det bättre för oss. För det har vi sett att de inte har gjort.

På vilket sätt menar du att partierna inte har gjort det ”bättre för oss”?

– Oss i arbetarklassen. Det är väldigt lätt att se. Skälet till att vi har sådan ökning av aktiviteter är att det sker stora angrepp på arbetarklassen idag. Det är egentligen skit samma om det är en blå regering eller en socialdemokratisk regering.

– Moderaterna låter som socialdemokrater, socialdemokraterna beter sig som moderater. Så har det varit länge.

Sverige är säkert inte perfekt. Men jämfört med hur det ser ut i andra länder så har vi ändå en väldigt hög materiell levnadsstandard. Vi har i princip fri sjukvård och utbildning, omfattande trygghetssystem och väldigt små klassklyftor. Trots det driver ni en ganska hård klasskampsretorik. Förklara hur ni tänker!

– Välfärdssamhället som arbetarklassen kämpade för och försökte bygga upp, till exempel den allmänna sjukvården, håller på att säljas ut nu. Vi måste hela tiden jobba på att bevara det som är bra och förbättra det som inte är tillräckligt bra.

– Det är som att säga att ”jag är bara lite törstig, så jag kan strunta i att dricka vatten”. Man kan inte resonera så. Det är självklart så att vi kämpar för allas livssituation, även internationellt. Solidariteten är gränslös. Men man måste börja någonstans. Det är viktigt att man kämpar där man befinner sig. Det är så vår grupp fungerar. Vi börjar här.

Det är väl en del av den autonoma praxisen: att man angriper frågor som man känner själv, här och nu. Kan ni beskriva en sådan fråga?

– Contentus är en sådan fråga vi har jobbat med, där vi har kamrater som bott i contentushus. Contentus har inte bara bostäder i Herrgården. Utan i hela Malmö och andra städer också.

– Dels har vi gjort flygbladsutdelningar i alla deras hus, åtminstone i Södra innerstaden och Rosengård. Vi bjöd in till att dyka upp utanför deras kontor. De stängde sitt kontor, såklart. Vi hade tänkt gå in och framföra ett antal krav. Men det gick inte.

Vad var det för krav ni ville framföra?

– Renovera bostäderna. Utan hyreshöjningar, såklart.

– Contentus är bara en förvaltare av många som beter sig dåligt. Det ligger i sakens natur att de vill ha in så mycket som möjligt av hyran i vinst. Medan vi vill ha så mycket som möjligt av hyran i förbättringar. Så där finns en konflikt.

– Vi vill gärna ha lägre hyror också. Särskilt när man bor i kassa hus.

– Sedan är det inte bara Contentus som fungerar så, utan alla hyresvärdar, både privata och kommunala. Men när vi tar upp en fråga är det enklare att ta upp ett exempel. Och sedan sätta det i perspektiv, visa att de inte är unika.

Ni vill åstadkomma en politisk förändring i samhället. Varför har ni valt att engagerar er i en autonom grupp, istället för partipolitiskt eller i någon form av förening eller påtryckargrupp?

– Vi ser inte det system som finns idag som något demokratiskt system. Där är det inte lönt att engagera sig. När partierna kommer till makten blir det ändå kompromisser, där man kompromissar bort arbetarklassen. Därför ser vi detta som ett sätt att behålla våra frågor, vår självständighet, att slippa de här kompromisserna. Vi tror inte på att förändra det system vi har idag. Vi vill ha ett annat.

Vilken är er grundläggande kritik mot det nuvarande demokratiska systemet?

– Det är orättvist. Alla får inte vara med och bestämma, några få sitter på makten. Partierna sitter inte heller på makten. Det är ett kapitalistiskt system där de som äger sitter på makten.

– Vill man ha exempel kan man ta Svenskt näringsliv. Det är en jättestark lobbyorganisation. Varifrån kommer deras pengar? Vilka intressen har de?

Om vi pratar om Davis Cup-matchen i Malmö. Ni deltog i ”Det är vi som bestämmer”, den mer militanta delen av demonstrationen mot matchen. Hur ser ni på hur det gick med protesterna?

– Matchen stoppades inte. Det var synd. Två stora nätverk med över 6 000 människor var emot att matchen spelades. Ändå valde Malmö stad att lyssna på Tennisförbundet, istället för sina egna invånare.

Protesterna slutade med sammandrabbning mellan poliser och en grupp våldsamma demonstranter utanför Baltiska hallen...

– Det var en linje med polisbussar. Det var inte poliser.

Det satt poliser i en del av bussarna.

– Ja, men det var bussar mot människor. Inte människor mot människor. Och sedan gick polisen in mot hela gruppen av demonstranter. De betedde sig väldigt hotfullt och omringade demonstrationen så att folk kände sig osäkra och gick därifrån.

– "Sammandrabbning" känns väldigt fel. Det enda som hände där var lite materiell skadegörelse, i princip. Efter tio minuter var det slut.

Men det var ändå stenkastning mot bussar med poliser i.

– Fast det är deras förstärkta polisbuss. Den ska tåla allt. Det gjorde den också. Jag tycker inte att det är något att fokusera på. Varför fokusera på de här tio minuterna av färg och raketer och några stenar mot poliserna… när det fanns två så stora nätverk som ville stoppa en match i Davis Cup mellan Israel och Sverige. Den frågan faller hela tiden bort.

Jag tänkte just komma till det. Oavsett vad man tycker om våld: är inte risken med en sådan demonstration att man flyttar fokus från kriget i Gaza till att poliser och demonstranter slåss i Malmö?

– Man kan välja vad man rapporterar om också.

– Jag tycker det är självklart att folk blir upprörda när Israel precis har haft en offensiv, där de har dödat 1 300 människor i Gaza. Om man inte blir upprörd då är det konstigt.

Men att den upprördheten tar sig uttryck i att man kastar sten på svenska polisbilar?

 Meningen var väl att man skulle stoppa matchen. Det sades ganska tydligt att man skulle stoppa matchen på grund av Israels ockupation av Palestina och invasionen i Gaza. Syftet var att ta sig in på området. Vi säger att matchen inte är legitim, vi tycker inte att den ska spelas, vi ska ta oss in och stoppa den. Bara det gör att det blir sådan otrolig bevakning av en match som man lika gärna kunde ha ställt in.

Vad skulle hänt om polisen inte var där?

– Då hoppas jag att matchen hade stoppats.

Det låter som om ni inte tycker att det är så farligt med den ”materiella skadegörelsen”, att det gick åt några polisbilar.

– Det är oproportionerligt med den bevakningen och de domarna som kom med anledning av det lilla som verkligen hände. Nio månaders fängelse för lite krossade rutor…

Vad tycker ni - ska vi ha en polis? Eller ska polisen reformeras?

– Nu är vi tillbaka till vad vi ska ha för samhälle i framtiden och hur man löser olika frågor… det går inte att säga såhär. Men det är klart att vi inte gillar att polisen ingriper i politiska frågor. Det är klart att vi inte tycker att det är okej att polisen ingriper och hindrar oss från att framföra våra budskap.

– Det är självklart skrämmande och fullständigt oacceptabelt att polisen beter sig som de gör just nu. Till exempel det som hände när ungdomarna ockuperade sin källarmoské i Herrgården. Det bandet som kom ut, när poliserna sitter i bussen och pratar om folk där utanför som "apejävel”. Men det värsta är att de hotar med att kastrera de här ungdomarna, de här barnen. Att polisen har den attityden att de vill slå dem sterila, slå dem så att de inte kan stå på benen. Så säger en myndighetsperson om barn.

– Jag tänker också att säger man ”slå dem sterila” så har man säkert också en historia av att det har hänt. Det finns många historier från aktivister, men jag skulle framförallt säga från utslagna, från människor som är annorlunda, inte passar in i samhället, folk som ser annorlunda ut, som har invandrarbakgrund eller är homosexuella. Jag som aktivist får nog inte alls lika mycket stryk från polisen som de får.

Om vi tar Davis Cup-matchen: Vi har en polis med våldsbefogenheter i Sverige, eftersom i princip alla svenskar röstar på partier som vill ha det så. Polisens jobb är att skydda de lagar vi har. Deras jobb är att stå där och hindra demonstranterna.

– Tyckte poliserna att det var så hemskt att stå där kunde de strejka som alla andra!

– Alltså, man kan inte riktigt ha lagar som någonting man alltid går efter. Det finns många exempel historiskt att man har haft lagar som vi i Sverige inte skulle tycka är okej.

 Ett uppenbart exempel är apartheidlagarna i Sydafrika. Det är väldigt få personer i Sverige som tycker att det var bra lagar eller lagar som borde följas. Så det handlar om vem som sätter lagarna och vad det finns för syften bakom lagarna.

– Man ser mer och mer att de rättigheter man har som person kringskärs väldigt mycket. Demonstrationer övervakas väldigt mycket av polis. Polisen filmar allt. Då har vi inte yttrandefrihet längre. Eller ta det under Stoppa matchen att polisen ställer sig och drar linjen så att de som spelar matchen inte ens kan höra protesterna? De blir omöjligt att nå fram med sitt budskap. Det är en sak att läsa en kritik i en tidning. En annan sak att se 6 000 människor som är kritiska eller väldigt förbannande.

– Det handlar om media också. Risken att hamna i tidningen eller på tv bara för att man går i en demonstration… det är inte säkert att alla vågar gå i demonstrationer då. Eller att polisen filmar. Man vill kanske inte hamna i någonting som polisen har, man har inte gjort något olagligt. Det är klart att det inskränker i demonstrationsfriheten och yttrandefriheten. Och det inskränker allas rörelsefrihet.

Ni pratar om yttrandefrihet, demonstrationsfrihet. Argumentet för att låta matchen spelas är att de också har mötesfrihet – de har rätt att arrangera sin tennismatch. Vad har ni då för rätt att säga ”vi får ha vår demonstration, men de får inte ha sin match”?

– Nej, där finns ett val att göra. Ska man låta nazister demonstrera, eller ska man låta människor som tycker att nazismen är vidrig demonstrera? Man gör ett val vilka man låter yttra sig. Och att kalla en tennismatch ett sätt att yttra sig… alltså här stödjer man ju staten Israels politik om man låter den här matchen spelas.

Hur ser ni på våld som politisk metod?

– Den används redan från andra hållet, i väldigt hög grad. Polisen använder stort våld.

– Det finns ett strukturellt våld som slår mot väldigt många människor i samhället hela tiden. Det diskuteras nästan aldrig. När då några människor går in och väljer att besvara det genom att göra något som inte alls är våldsamt i relation till det högre våldet så blir det mycket mer fokus på det.

Ni pratar om "skadegörelse" av polisbussarna. Det låter som om ni inte tycker att det är så farligt.

– För många som ser på tv eller läser tidningar har våld blivit synonymt med att någonting går sönder. Det är inte våld – det är skadegörelse. Vilka är det egentligen som stått för våldet vid de senaste aktionerna? Ta Ockupationsfestivalen – där var det batonger och pepparsprej. Mot en konfrontativ men icke-våldslig aktion. Att stå och hålla i en sköld är knappast att vara våldsam.

– PGA, till exempel, Peoples Global Action, är ett världsomspännande nätverk av gräsrotsrörelser. De är emot kapitalism och imperialism, de är för en platt struktur men också för en mångfald av kamper och kampsätt. Själva våldsfrågan används ofta för att splittra grupper eller rörelser som försöker ena sig och jobba för liknande mål, oftast för att förbättra någonting. Då kommer våldsfrågan in som en liten kil för att splittra.

Om ni valde att bara använda helt lagliga icke-våldsmetoder skulle ni kanske slippa så många frågor, så mycket fokus på våldet.

– Vi gör det vi gör av omtanke om människor. När vi bryter lagar ser vi att det finns ett väldigt starkt intresse för att göra det. Vi blir ändå så orättfärdigt behandlade att vi blir tvungna.

På vissa håll i Sverige har autonoma aktivister använt våld mot politiska motståndare, exempelvis sverigedemokrater och nazister. Hur ser ni på det?

– Vi kan bara tala för vår grupp. Det är deras val. Den autonoma rörelsen är en bred rörelse med många olika grupper som väljer olika sätt att jobba på. Vi tänker inte säga det ena eller andra om andra grupper.

Det senaste årets aktioner i Skåne har kostat samhället runt 60 miljoner kronor i polisinsatser och kommunernas kostnader. Hur ser ni på det.

– Vi är skattebetalare, så vi är med och betalar… Vi tycker inte heller att det är bra att snuten kommer där med hela batteriet.

– Om de pengarna hade investerats i något annat tidigare hade man kanske inte behövt lägga dem på polisinsatser.

Men det innebär att den autonoma miljöns sätt att driva sin kamp kostar samhället väldigt mycket pengar. Och folk ser att deras skattepengar går åt till detta.

– Nej, det är sättet att bemöta kampen som kostar pengar. Det finns inga skattebetalare som har betalat Allt åt allas verksamhet. Ska vi behöva stå till svars för hur samhället bemöter oss? Det är synd, de pengarna hade man säkert kunna göra väldigt mycket skoj och nyttigt för.

Ni verkar ha en kritisk bild av hur etablerade medier fungerar.

– Det är ett politiskt organ. Man får förhålla sig till etablerad media utifrån det.

Vad menar du med att det är ett politiskt organ?

– Jamen, Sydsvenskan är oberoende liberal.

På ledarplats är Sydsvenskan oberoende liberal. Hur menar ni att det skulle påverka nyhetsrapporteringen?

– Ni får ju lön från de oberoende liberala som äger tidningen. Någonstans måste ni ändå följa dem. Det kan färga vilket utrymme ni har att skriva. Vilka nyheter ni får och vill lägga fram. Rubriksättning.

– Det finns egentligen ingen objektiv nyhetsrapportering. Det är bara det att vissa är mer öppna med det. Vissa säger att det de sysslar med är objektivt.

Ni är kritiska till att media inte ger tillräckligt mycket av er bild av vad som händer. Kan ni se att ni har en del i det genom att ni också är skeptiska till att prata med medierna, att ni inte gör vad ni kan för att nå ut med er bild?

– Vi skickar ofta ut pressmeddelanden. Vi ger faktiskt en möjlighet att skriva om det. Men jag vet inte vad tidningarna gör med våra pressmeddelanden. Sedan finns det många alternativ, till exempel motkraft.net. Eller olika bloggar där debatter förs.

Varför hemlighetsmakeriet, varför går ni inte ut öppet och talar om vilka som står bakom Förbundet allt åt alla?

– För det första är det inte intressant. När jag är ute på gatan och gör någonting pratar jag med dem som undrar vad vi gör. Det mötet är intressant. Men att framhäva mig själv som person med namn och bild – det är inte intressant alls. Det är därför vi sitter här som organisation. Det viktiga är att peka på vad organisationen gör, det är politik det handlar om. Det är ett ansiktslöst motstånd. Det viktiga är inte vem jag är. Utan vad jag gör tillsammans med andra människor.