– Sveriges politik utgår från att de avvikande ska anpassa sig till
normerna, istället för att man ska förändra själva normerna. Det leder till
ett fortsatt förtryck, även om förtrycket är mer subtilt än tidigare, säger
Sara Edenheim.
I sin avhandling ”Begärets lagar” har hon studerat de statliga utredningar
som gjorts om sexuellt avvikande sedan avkriminaliseringen av homosexualitet
1944. Partnerskapsutredningen från 1993 finns med, liksom
Adoptionsutredningen från 2001.
Slutsatsen är att svensk homopolitik går ut på att bögar, lesbiska och
bisexuella ska pressas in i en heterosexuell mall. Målet är ständigt
detsamma: homosexuella ska härma genomsnittliga heterosexuella. De ska gifta
sig, skaffa barn och bli goda konsumenter.
– Dagens politik är ett sätt för samhället att komma undan de riktigt
besvärliga ideologiska frågorna. Den framställs som radikal men är snarare
konserverande.
”Sara Edenheim är min absoluta favorittänkare”, skrev nyligen den
inflytelserika feministiska debattören Linna Johansson, ledarskribent på
Expressen. För många andra är den 30-åriga Lundahistorikerns slutsatser och
åsikter svårsmälta.
Sara Edenheim vill att vi ska sluta dela in mänskligheten i kvinnor och män,
och istället hitta nya sätt att beskriva människor på. En individs identitet
skapas hela tiden i en pågående process. Den är inte fastslagen från början,
menar hon.
Edenheim anser att det är fel att, som idag, operera barn som föds som
intersexuella – hermafroditer – för att ge dem ett bestämt kön.
– Operationen görs oftast med stöd av humanistiska argument. Man säger att
barnen skulle inte klara sig i ett samhälle annars, de skulle inte känna sig
hemma. Att då säga att man inte tycker att de ska opereras blir då någon
sorts inhumant argument. Det är nästan omöjligt att ta upp den frågan. Man
betraktas som odemokratisk och omänsklig.
Om din människosyn fick råda så skulle man inte operera de här barnen?
– Det skulle inte ens vara en fråga. I min utopiska version av samhället så
skulle man inte ens reagera när de här barnen föddes. Man skulle se dem som
barn och vara glad för dem.
Är det forskning eller politik, det som du sysslar med?
– Jag kan inte skilja på de två sakerna. All forskning är politisk, vare sig
man erkänner det eller inte. Den forskare som inte erkänner det har ett
problem, tror jag.
För många är det egendomligt att ifrågasätta ett begrepp som äktenskapet.
– Jag förstår att det uppfattas så. Det är så självklart att om man ska vara
en öppensinnad liberal människa så ska man vara för äktenskap för
homosexuella. Säger man att det är en icke-fråga, att den är helt
ointressant, tycker människor att man är lite konstig.
Hur skulle en bättre debatt om homosexuella äktenskap se ut, enligt dig?
– Man skulle ta in röster som ifrågasätter varför just äktenskapsmålet är så
viktigt.
Då och då hörs sådana röster.
– Jo, men de tas inte på allvar av politikerna. De finns inte med i
debatten. I de utredningar jag studerat nämns kanske två meningar om det,
men det anses så absurt att det inte tas upp mer.
”Dagens politik förhindrar oss att tala om vissa saker”, säger du. Vad?
– Maktstrukturer. Ekonomisk fördelning. Andra samhällsideologier än dagens.
Den liberala politiken som vi lever i idag är inget naturtillstånd. Den
identitetspolitik som förs inom olika rörelser – exempelvis homorörelsen –
är en del av den liberala ideologin.
Att man föds med en viss sexuell identitet eller läggning har varit en
förhärskande syn inom rättighetsorganisationer som RFSL. Du ifrågasätter det?
– Precis. Den synen och politiken växte fram på 30- och 40-talet. På ett
sätt är det förståeligt, för det var det enda gångbara sättet att säga att
”vi har inte valt det här, det är inte vårt fel att vi är homosexuella, så
snälla sätt oss inte i fängelse”. Problemet är att om man fortsätter med den
retoriken, så fortsätter man att framställa sig själv som offer för
olyckliga omständigheter.
Bakom ligger synen att det hade varit bättre om man hade fötts som
heterosexuell?
– Ja. Och ansvaret för varför man blir homosexuell – eller kanske framför
allt varför man blir heterosexuell – läggs på naturen, mer eller mindre.
Istället för att man faktiskt ser att människor lever i komplexa
maktstrukturer och relationer, där hetero-, homo- och bisexualitet idag är
de enda sätten att se på sexualitet.
Varför är det fel att säga att homo- eller heterosexualitet är medfött?
– Först och främst har man inte kunnat bevisa det vetenskapligt. Men det är
ett sätt att tänka som är enkelt för oss: vi slipper ta itu med vissa saker,
med oss själva framför allt. Det är som en religion: det är det enkla sättet
att förklara världen.
Blir de arga på dig inom homorörelsen när du kommer med de här slutsatserna?
– Ingen jag har pratat med har varit arg. Jag har inte pratat med särskilt
många aktiva inom RFSL. Men de yngre inom RFSL, jag känner några stycken, de
är intresserade av samma forskning som jag. Vi är inne på samma spår. Det är
kanske en generationsfråga.
Vad skulle du vilja att din avhandling leder till?
– Jag hoppas att man kan förändra det politiska fokuset. Att folk ska vara
mindre rädda att ”säga fel” i det offentliga rummet. Idag får man inte säga
vissa saker om homosexuella för då blir man betraktad som homofob.
Hur menar du?
– Flera utredningar nu, exempelvis från Folkhälsoinstitutet, håller på att
kartlägga vad som är rätt kunskap om homosexuella. Har man rätt kunskaper är
man inte homofob.
Vilka är den rätta kunskapen, enligt Folkhälsoinstitutet?
– Att homosexualitet är medfött, att homosexuella vill gifta sig, att
homosexuella är trevliga och snälla människor. Den kunskapen håller inte jag
med om, och då skulle jag klassas som homofob. Vilket känns lite konstigt
med tanke på att jag är lesbisk.
Fi är det enda svenska parti som driver frågor som liknar det som du vill
se. Du har inte engagerat dig där?
– Nej. Men jag kommer förmodligen rösta på dem. Om de nu överlever.
Fotnot. Sara Edenheims försvarar sin avhandling på lördagen 10 december kl
10.15, i sal 3 på Historiska institutionen i Lund.