MALMÖ. Hans forskning visar att chefsöverläkarnas ord är lag. Jurister
och oberoende experter accepterar okritiskt läkarnas utlåtande snarare än
granskar om kraven för tvångsvård är uppfyllda.
När domstolsprövning av tvångsvård gjordes obligatorisk 1992 förväntade sig
många att det skulle uppstå hårda konflikter i rätten mellan två kraftfulla
traditioner och ideologier: medicin och juridik.
Men konflikterna uteblev. Juristerna anpassade sig helt enkelt efter de
terapeutiska förutsättningarna, konstaterar Stefan Sjöström.
– Juristerna är inte läkare. De har svårt att ifrågasätta den professionella
bedömningen av en patient, säger Stefan Sjöström.
Under sin avhandling genomförde han arton månaders fältarbete på en sluten
psykiatrisk avdelning. De senaste tio åren har han regelbundet återkommit
till tvångsvården och granskat den domstolsprocess som avgör vård enligt LPT.
Att den behandlande läkarens röst är stark i rätten visade sig när Stefan
Sjöström och två andra forskare jämförde rättens agerande i LPT-mål med mål
enligt LVU och LMV (lagar avseende unga respektive missbrukare) där det är
socialsekreterare som söker om vård eller åtgärd i någon form.
– Det skiljer sig oerhört mycket beroende på vem som för talan. En läkares
utsaga ses som en professionell bedömning som är svår för en lekman att
ifrågasätta. Socialsekreterarens omdöme kritiseras långt hårdare, säger
Stefan Sjöström.
En annan garant för att patientens behov ska bedömas rättvist är den
sakkunniga läkare som alltid finns med som oberoende expert under
länsrättens förhandlingar.
I praktiken har dock effekten varit liten. Expertens bedömning är nästan
alltid densamma som den behandlande psykiatrikerns.
I en svensk studie från 2002 kom behandlande läkare och sakkunnig till samma
slutsatser i samtliga fyrtio undersökta fall. En statlig utredning från 1998
konstaterade samstämmighet mellan behandlande läkare och sakkunnig i 99
procent av målen.
– Samsynen är slående, särskilt eftersom läkarens bedömning är en prognos av
framtiden, säger Stefan Sjöström.