Och de som tar emot sprutor gratis fortsätter ändå att dela spruta med andra
narkomaner, skriver Svenska Dagbladet.
Efter 20 år med möjlighet att byta sprutor i Malmö och Lund rapporterar nu
forskaren Nils Stenström hur verksamheten påverkat smittspridningen. Han
arbetar vid institutionen för socialt arbete vid Mittuniversitetet i
Östersund
Debatten om gratissprutorna har hela tiden varit skarp. Motståndarna hävdar
att forskningen inte visat att de gett några positiva effekter. De anser
också att det är fel att ge verktyg till något olagligt.
Anhängarna anser att möjligheten att få en ren spruta kan rädda liv.
Dessutom får vårdande myndigheter möjlighet till kontakt med en annars skygg
grupp för att motivera den att sluta ta narkotika.
Tills i fjol då verksamheten gjordes laglig pågick den på försök i Lund och
Malmö. Några fler sprutbytande mottagningar har dock inte öppnats sedan
dess. Ett problem har varit bristen på entydiga forskningsresultat om nyttan
med de fria sprutorna.
Stenström konstaterar att väldigt få täcker sitt behov av rena verktyg genom
sprutmottagningen.
Han anser att programmet ändå kan vara effektivt genom en omfattande
hiv-test och hepatitvaccination av patienterna som kommer.
Men
Skånes smittskyddsläkare Hans-Bertil Hansson har invändningar mot rapporten.
Slutsatsen att sprutbytesprogam inte minskar risken för blodöverförd smitta är
inte möjlig att dra, han. Han konstaterar också att av samtliga 25 svenska
nya fall av hivsmitta bland sprutnarkomaner i fjol inträffade alla utom ett
i Stockholm.
– Det är ju inte så att ett sprutbytesprogram har en on-off-effekt så att du
kan stoppa alla spridning, men det är rätt intressant med de här siffrorna,
säger Hans-Bertil Hansson till TT. Han säger att han som smittskyddsansvarig
känner sig trygg i vetskapen om att överblicken av de tunga narkomanerna är
god och testningen av dem mycket omfattande.
– Här är mörkertalet väldigt litet, säger han.
Internationellt står forskarvärlden i det närmaste enig om att
sprutbytesprogram kan förebygga hivspridning. Bakom den slutsatsen står
också Världshälsoorganisationen (WHO), amerikanska Medicinska institutet
(IOM), FN-organet Unaids och narkotikabyrån UNODC samt EU:s motsvarighet
ECNN. I Sverige är frågan dock kontroversiell av narkotikapolitiska skäl och
ett problem i sammanhanget är att saken är omöjlig att studera på ett strikt
vetenskapligt sätt.
– Våra sprutbytesprojekt har en 20-årig historia och jag tycker att det är
en intressant tanke hur situationen hade varit i Stockholm om man hade
börjat där också när vi gjorde det. Men den frågan får vi aldrig något svar
på, säger Hans-Bertil Hansson och fortsätter:
– Det här är en komplex historia. Att påstå att det skulle vara dåligt för
att alla missbrukare inte sköter sig och har rena sprutor hela tiden, det
går inte. Det är ju så att om man är en aktiv missbrukare, då fungerar man
inte som en ordningsman riktigt. Det ligger i sakens natur.