Hälften av rutpengarna gick till rika

Men Rut är brännhet. Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror att hon kan avgöra valet. Därför rasar nu ett politiskt propagandakrig om ”pigavdraget”.

Den 2 mars skickade arbetsgivarorganisationen Almega ut ett pressmeddelande som fick våldsamt genomslag i medierna: ”rutavdraget nyttjas inom alla inkomstgrupper”, löd rubriken.

I ett slag krossades vänsterns argument att pigavdraget är till för de rika.

Så verkade det åtminstone.
– Det är en myt att bara hög­inkomsttagare utnyttjar skattereduktionen för hushållsnära tjänster, hävdade Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på Almega.

Och han visade statistik: Tre av fyra som anlitar hushållsnära tjänster har låga eller normala inkomster.

Samma dag slog näringsminister Maud Olofsson på stora trumman för rutavdraget som en jämställdhetsreform.
– Alla förlorar på om de rödgröna avskaffar det, sade hon på en pressträff.

Problemet var bara att Almegas uppgifter var stenhårt vinklade. Rent av missvisande, om man får tror Lovisa Sköld, statistiker på Statistiska centralbyrån (SCB).

Och hon borde veta, eftersom det var hennes siffror som Almega grundade sitt utspel på.
– Almega visar upp det som passar deras syften bäst. Men det är inte så vi vill presentera statistiken, säger hon.

Enligt SCB ger diagrammet här ovan en riktigare bild. Det visar att rutavdraget utnyttjas långt oftare av folk som tjänar mycket pengar. Av Sveriges drygt fyrtiotusen miljoninkomsttagare gjorde 15 procent avdrag. Av folk med vanliga inkomster färre än 1 procent.

Man kan också uttrycka det så här: Nästan hälften av de 442 miljoner kronor i avdrag som gjordes 2008 tillföll de fyra procent av befolkningen som tjänade mest.

Ljög Almega? Nej.

Men som lobbyorganisation valde man att visa upp sin egen ”sanning”.
– Visst är vi part i målet, medger Ulf Lindberg när Sydsvenskan ringer upp. Vi valde ett perspektiv. Klart man kan välja andra.

Avdraget för hushållsnära tjänster har plötsligt dykt upp som en av de hetaste frågorna inför valet. Sedan tre veckor utkämpas ett propagandakrig med statistiken som vapen.

Frontlinjen ser ut så här:

För Fredrik Reinfeldt är rut en del av arbetslinjen. Avdraget skapar jobb.

För Mona Sahlin är rut slöseri med skattepengar, som hellre borde användas i vården och skolan än till att subventionera pigor åt folk som ändå har råd att betala.

Debatten är inte ny. Den har flammat upp med jämna mellanrum i snart två decennier.

Det började 1993 under politikerveckan i Almedalen. Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson från Lund var inbjuden till Socialdemokraternas ekonomisk-politiska seminarium. Där lanserade hon idén att skapa jobb genom ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

Genomslaget blev enormt. En av dem som snabbt anlade moteld var LO-ekonomen Willy Bergström (senare vice riksbankschef): En återgång till pigsamhället, recenserade han förslaget.

Och så var ”pigdebatten” i gång, där vänsterns tyngsta argument var att i det svenska folkhemmet ska även de rika sopa upp sin egen skit.

En av få socialdemokrater som inte var kritisk var Mona Sahlin. 1996 gav hon ut boken ”Med mina ord”. Det var året efter skandalen med Tobleronen. Sahlin stod utanför partipolitiken. I sin bok ironiserade hon över att väns­tern utan att blinka accepterade rot-avdrag för byggjobb, men slog bakut inför ett liknande avdrag för städning och tvätt.

”Jag har aldrig hört någon kalla byggnadskillen för dräng. Men städerskan blir alltid piga”, skrev hon.

När regeringen Reinfeldt fick makten efter valet 2006 sattes reformen i sjön. Oppositionen protesterade. Även Mona Sahlin. För i samma ögonblick hon tog över efter Göran Persson som ordförande för Socialdemokraterna visade det sig att hon hade ändrat åsikt om rut.

Rött stod mot blått. Och så länge den rödgröna alliansen hade ett stadigt försprång i opinionen ansåg spinndoktorerna runt Mona Sahlin att rut var under kontroll. Pigavdraget kunde rent av bli ett trumfkort i kommande valdueller mot Reinfeldt.

Men den 24 februari ändrades förutsättningarna dramatiskt. Då skrev Mikael Damberg, ledamot i partiets verkställande utskott och tung sosse i Mona Sahlins eget distrikt, Stockholms län, en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Avskaffa inte rut om vi vinner valet, var hans budskap till partiet. Avdraget är ju billigt. Bra för välfärden. Och bra för jämställdheten.

S-strategerna kring Sahlin blev knappast gladare när de dagen därpå läste en artikel i Aftonbladet, som skrivits av Mikaela Valtersson, ekonomisk talesperson för Miljöpartiet: rutavdraget bör absolut inte avskaffas, åtminstone inte förrän konjunkturen förbättrats.

Plötsligt framstod de rödgröna som hopplöst splittrade i en fråga där de tidigare visat enad front.

Det var ett tillfälle som de borgerliga inte försatt. Slag i slag gick de på offensiven. Folkpartiet föreslog att avdraget ska göras ännu generösare för pensionärer och barnfamiljer. Centern följde efter och lanserade idén att avdraget också ska gälla service på datorer och hundrastning.
– Snart vill väl Maud Olofsson ha avdrag för att gå på Café Opera, utbrast Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros förtvivlat.

Moderaterna ville inte vara sämre än de andra i alliansen. Söndagen den 28 februari bjöd Reinfeldt och partisekreteraren Per Schlingmannn pres­sen på brunch i Hotel Hilton i Stockholm. Där presenterades en ny kampanj med ilsket gröna affischer: ”Har vi råd att säga nej till nya jobb?”

Samma kväll var det debatt i SVT:s ”Agenda”. Men Sahlin tackade nej och lämnade över uppdraget till riksdagsmannen Luciano Astudillo från Malmö. Det var ett misstag. Astudillo blev fullständigt mosad av Maud Olofsson, som dunkade en tre dagar gammal rapport från Almega i huvudet på honom:
– Den här reformen har gett elvatusen nya jobb, upprepade näringsministern gång på gång.

Den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin blev så förtjust över tv-uppvisningen att han skrev på Facebook att han ”nästan tyckte synd om Astudillo. Snacka om att bli grillad!”

Maud Olofssons påstående ifrågasattes aldrig. Märkligt nog. Det byggde nämligen på antagandet att så gott som alla städjobb i hela landet var svarta före rutreformen.
– Vi har aldrig sagt att elvatusen jobb försvinner om rut avskaffas, medger nu Ulf Lindberg. Branschen som helhet sysselsätter 11 300 personer. Vår bedömning är att hälften försvinner om avdraget tas bort.

Efter massakern i ”Agenda” var Mona Sahlin tvungen att agera. Tisdagen den 2 mars mötte hon pensionärsorganisationerna PRO och SPF tillsammans med Maria Wetterstrand och Lars Ohly. På en gemensam pressträff förklarade de tre att de nu hade enats: Rut-avdraget ska avskaffas om de rödgröna vinner valet, precis som Vänsterpartiet hela tiden velat.
– Vinner vi valet tas det bort. Det finns ingen ovisshet i det. Skatteavdragets konstruktion är orättvis, sade Mona Sahlin.

Ett par timmar senare skickade Almega ut sin andra rutrapport på en vecka: den där det påstås att de flesta som utnyttjar rut är vanligt folk.

För Mona Sahlin väntade ett nytt obehagligt avslöjande. Flera kända socialdemokrater med Göran Persson, Leif Pagrotsky och Ylva Johansson i spetsen har själva gjort avdrag för hushållsnära tjänster.

Så vad är sant om rut och vad är propaganda? Vem tjänar på reformen? Hur många jobb står på spel?

Åsa Sirén är övertygad om en sak: Utan rut hade hon själv varit arbetslös.

Sen ett och ett halvt år arbetar hon på hemtjänstbolaget Wimix Resurs i Arlöv och trivs med det.
– När min mammaledighet tog slut hade jag inget jobb att gå tillbaka till. Nu har jag upptäckt att jag faktiskt gillar att städa hemma hos folk, säger hon medan hon gnuggar diskbänken skinande ren i en villa i Lomma, dit hon åkt för dagens första uppdrag.

Med enbart gymnasieutbildning och extraknäck som brevbärare i bagaget var hon inget hett byte på arbetsmarknaden, särskilt inte när finanskrisen just brutit ut. Nu jobbar hon 75 procent för hundra kronor i timmen.

Som ”piga” känner hon sig inte.
– Nej, jag tror att städjobbet värderas högre nu. Förr hade bara de rika råd. Nu städar jag mycket hos vanligt folk.

Sambon är elektriker och veckopendlar till Blekinge. Ungarna, tre och fem år gamla, har hon på dagis. Hade Åsa Sirén bara haft råd skulle hon gärna haft städhjälp själv därhemma, säger hon. Fast så billigt har det inte blivit ännu.
– Om jag haft ekonomisk möjlighet hade det så klart varit skönt att ägna tiden åt barnen istället för att städa hemma också.

Åsa Siréns chefer heter Lars och Max Persson. De är far och son. På väggen på kontoret i Arlöv har de satt upp ett par skurtrasor med tryckta bilder av Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, ett slags hyllning till rut, får man förmoda.
– Tar de bort avdraget får vi sparka många av våra anställda, säger Max Persson utan omsvep.

Wimex Resurs drog de igång när rutavdraget infördes sommaren 2007. Lars arbetade då på en firma i maskinbranschen och Max hade pluggat till IT-ingenjör.
– Det var som en bomb. Det bara drog iväg. Vi fick hur mycket jobb som helst, berättar Lars Persson.

I dag omsätter de sex miljoner kronor och har 22 anställda, de flesta kvinnor och ungefär hälften med utländsk bakgrund.
– De som jobbar hos oss har inte alltid så mycket utbildning. Då är de inte så attraktiva på andra delar av arbetsmarknaden. Jag tycker faktiskt vi gör en samhällsinsats som sätter folk i arbete, säger Max Persson.

Vilka är deras kunder? Vanligt folk, säger Lars och Max Persson.

Och de sticker inte under stol med att de tagit starkt intryck av den upphetsade ”pigdebatten”. När det blir val i september röstar Max Persson efter vad han tror är bra för firman.
– Förr röstade jag på Vänsterpartiet. Men nu blir det blått, säger han.

Åsa Sirén tänker på sitt jobb.
– Jag är inte så insatt i politiken. Har röstat blankt någon gång och på Miljöpartiet en annan. Men nu tänker jag på att rädda mig själv. Då röstar jag gärna blått.

Åsa Sirén fick ett arbete tack vare rutavdraget. Lars och Max Persson drog igång en firma.

Men att reformen varit bra för dem betyder ju inte nödvändigtvis att den är samhällsekonomiskt nyttig.

Man kan som Fredrik Reinfeldt lyfta fram att det skapas jobb.

Man kan som Maud Olofsson hävda att rutavdraget är bra för jämställdheten, att kvinnor får chansen att lämna hushållsslitet och komma ut och jobba.

Man kan som Lars Ohly påstå att det är en klassfråga, eftersom de rika tjänar mest på avdraget.

Och man kan som Mona Sahlin säga att det i och för sig inte är något fel på städjobb, men att pengarna används bättre till annat. Att rädda jobben åt sjuksköterskor och lärare, till exempel.

Det senare bygger på att rutavdraget är en kostnad för samhället. Är det så?

De rödgröna brukar använda siffran 1,3 miljarder. Det är så mycket som regeringen avsatt i statsbudgeten, ett slags bruttokostnad. Men hittills har reformen bara kostat knappt en halv miljard kronor per år.

Och om rut leder till att svarta jobb blir vita ökar ju statens intäkter. Sjunker arbetslösheten blir utgifterna mindre. Sammantaget, hävdar Maud Olofsson, ger rutavdraget därför plus i statskassan.

Även här står ord mot ord.