Migrationsverket har hittills i år fattat beslut om att direktavvisa 170
ensamkommande flyktingbarn till and-ra EU-länder, varav 109 till Italien och
Malta.
De flesta av dessa beslut verkställs. Alla de sju barn som fått beslut om att
de ska avvisas till Grekland har dock fått stanna i Sverige.
Migrationsverket anser att mottagningsförhållandena där är undermåliga
eftersom grekerna spärrar in asylsökande barn.
Men samma sak sker regel-mässigt i Italien och på Malta. Det framgår av ett
otal rapporter från -Amnesty, FN och EU-parlamentet. Och det är något som är
självklart för de somaliska tonårsgrabbar som vistas på Migrationsverkets
transitboende i Malmö. Svenska myndigheter ser dock mellan fingrarna på
deras uppgifter.
”Problemet med internerade minderåriga på Malta är ett praktiskt -problem med
grund i stor invandring och bristande resurser och således inte en
-eftersträvad princip från maltesiska myndigheter”, framhöll
Migrationsverket tidigare i år när Migrationsdomstolen i Malmö prövade om en
sextonårig somalier skulle avvisas till Malta. Det skulle han.
Fahed Cabduqadir Cali, Elias Farah Ismail och Farhan Hassan Mohamed vet vad
det vill säga att sitta internerad på Malta. De är tretton, sexton och
sjutton år gamla och har flytt från -inbördeskrigets fasor i -Somalia.
De har alla upplevt hur nära familjemedlemmar dödats eller kidnappats av
gerillakrigare. De flydde sitt hemland för att undgå att tvångs-
rekryteras
till den ökända al-
Shabaab--gerillan. Men när de kom i land på Malta sattes
de i fängsligt förvar – trots att de uppenbart var barn.
Fahed berättar:
– Alla som kom med samma båt som jag sattes i fängelse. Jag satt där sex
månader. Det fanns ingen hygien. Det var ont om mat. Så fort jag kom ut tog
jag första bästa båt till Italien.
Farhan:
– De säger här att jag ska skickas till Malta. Men jag åker hellre hem till
Somalia. Där är visserligen krig, men där sätts inte barn i fängelse.
Elias Farah Ismail satt internerad fem månader i en militärförläggning på
Malta innan myndigheterna påbörjade asylprocessen och slog fast att han var
minderårig:
– Vi kom till Europa för att få skydd. Men så fort vi satte vår fot på Malta
sattes vi i fångenskap, säger han.
Ryktet säger att alla tre kan komma att sättas på ett flyg till Malta i en
massavvisning i nästa vecka. En demonstration mot den tänkta deportationen
anordnas idag i centrala Malmö. Asylgruppen Malmö vill på så sätt protestera
mot direktavvisningarna till Malta.
De tre tonårsgrabbarna berättar att de haft somaliska kompisar som valt att
avvika från boendet för att de fruktat att åter-igen hamna i en
ångest-skapande fångenskap på Malta.
En ung somalier tog sig till Stockholm och sökte asyl en gång till, en annan
lade ett avskedsbrev på sin huvudkudde innan han försvann klockan fem på
morgonen. Andra har tagit sig till Danmark eller Norge. Och det finns barn
som hållit sig gömda ett år i Sverige innan de ger sig till känna och söker
asyl ännu en gång i ett annat namn.
Eiman Jasim fungerar som god man åt de somaliska grabbarna. Hon funderar ofta
på vad som kan hända alla dessa gömda barn.
– Många faror lurar. Barn kan bli utnyttjade, säger hon.
Också Migrationsverket uttrycker oro. Antalet flyktingbarn som avviker har på
kort tid fördubblats. Hittills i år har 208 barn avvikit från verkets
anläggningar för ensamkommande barn.
Fahed, Elias och Farhan har dock inga planer på att avvika. De saknar
släktingar och vänner i Sverige. Hellre vill de återvända till Somalia för
att försöka hitta någon anhörig som fortfarande är i livet. Det är dock
inget som Migrationsverket kan hjälpa dem med.
De tre får sällskap kring soffgruppen av sexton-årige Abdul Rahman, en lång
smal grabb med bekymrad min. Hans far dödades inför hans ögon hemma i
Somalia. Därefter kidnappades han och hans storebror av al-
Shabaab-gerillan. Sedan hans bror dödats med en kniv av en gerillasoldat
lyckades Abdul Rahman fly till Kenya. Därifrån flög han direkt till Sverige.
Därmed är han i ett mer gynnsamt läge – åtminstone rent asylmässigt – än
sina tre landsmän.
– De har ingen framtid här i Sverige, konstaterar han torrt.
Själv hoppas han få starta om sitt liv i Sverige, skaffa sig utbildning och få
jobb.
Eiman Jasmin ser att Fahed Cabduqadir Cali sjunker ihop i soffan och ger honom
en stor kram.
– Jag är själv från Irak, säger hon. Jag vet hur krig påverkar människor. Jag
försöker hjälpa de här grabbarna så gott det går. Det är svårt. Men det är
viktigt att de känner trygghet och att deras fortsatta steg i livet går
längs rätt väg.