SKÅNE. I september förra året injicerade Jonas heroin på en offentlig toalett
i Rörsjöparken. Det svartnade direkt. Andningen upphörde, kroppen blev
lilablå. Det blev hans tolfte överdos. Han var 22 år.
I oktober var det rättegång i Malmö tingsrätt. Han dömdes för att ha försökt
råna ett närlivs. Istället för ett sjunde fängelsestraff fick han
kontraktsvård: familjehemsplacering på en hästgård i Hörby kommun. I
behandlingen, som ska pågå ett år, ingår medicinen Suboxone som tar bort det
värsta heroinsuget.
Hörby, december 2009. Solen skiner i den julskyltade lilla stadskärnan. Jonas
kommer från ett träningspass. Senare på eftermiddagen ska han träffa sin
psykolog. Han har Canada Goose-jacka och gympaskor, jeans och pikétröja.
Armarna är tatuerade. Under kepsen är håret kortsnaggat. Han dricker
dietcola.
– Något av det jobbigaste med att vara drogfri är att fungera i vanliga
situationer känslomässigt. Man har varit bedövad i missbruket. Man har ingen
koll på sina egna känslor. Sociala bitar, att umgås normalt med folk, blir
ju helt saboterade. När jag kommer tillbaka till verkligheten är jag så
fruktansvärt osäker på mig själv. Jag vet inte hur jag ska bete mig, känns
det som. Det blir en viss pinsamhet över det. Jag är ändå 23 år gammal.
Den första månaden i behandling brukar risken för ett återfall vara stor. För
Jonas var det nära ögat efter fyra fem veckor i familjehemmet. Han fick en
impuls på Ica och köpte tre ölflaskor som han gömde i träningsväskan. Hundra
meter från gården där han bor tog han upp flaskorna och slängde dem mot ett
träd så att de krossades. Han vet hur det är: dricker han tre öl sitter han
på en buss på väg till Malmö inom en halvtimme. Och vaknar nästa morgon med
ett par gram heroin och en hundraburk benso på fickan.
– I början när jag kom hit tänkte jag: Blir det för jobbigt så sticker jag. Då
får jag gå tillbaka till missbruket och ta fängelsestraffet om jag torskar.
Nu har det gått lite tid. Ska jag ta ett återfall nu kommer jag att slänga
bort all tid här då jag har kämpat och haft det skitjobbigt. Men ibland kan
det kännas som att det inte är lönt att vara drogfri. Om man bara ska gå
runt och må skit hela tiden.
Nästan alla Jonas vänner är missbrukare. Han ingår i ett kompisgäng som växte
upp i Lund. Sedan några år bor de flesta i Malmö. Flera är i fängelse eller
i behandling. Några har flyttat utomlands. Flera är döda.
Han känner ingen som har knarkat lika tungt som han själv som har lyckats
sluta utan återfall.
Jonas gör ofta starkt intryck på folk han träffar. Många gånger när han är
nykter har han fått höra att han är ovanligt bra på att formulera sig. Att
han är social och intelligent. Han har svårt att ta beröm. Det kan nästan
kännas som påhopp. Skäll och kritik är lättare att ta – han stänger av och
låter tankarna flyga iväg.
När han växte upp var det allmänt känt att hans pappa var alkoholist och att
hans storebror och andra i omgivningen var sådana som polisen höll koll på.
– Jag har varit minst i familjen. Jag har känt att jag måste överträffa mina
syskon och polare. Det har varit en stark drivkraft att ingen ska kunna säga
till mig att jag inte vet vad jag snackar om: ”Du har aldrig varit nere i
skiten, din jävla plastgangster.” Det låter jävligt dumt alltså, det gör
det. Men så har jag tänkt.
Lund, augusti 1994. Första skoldagen för förstaklassarna. Närpolisen
kommer för att dela ut självlysande kepsar till sjuåringarna så att de ska
synas i trafiken. När Jonas får sin keps ger polismannen honom en menande
blick: ”Du är Andreas lillebror, va?”
– Han ville väl visa att han visste vem jag var. Vad jag var för skrot och
korn, liksom. Han tänkte väl att jag också skulle växa upp och ställa till
jävelskap på skolan. Och så blev det ju till sist.
Jonas har lidit av ångest sedan han var liten. I tolv-trettonårsåldern
upptäckte han att alkohol kunde hjälpa. I fjorton-femtonårsåldern började
han ta starka lugnande tabletter, bensodiazepiner, som man snabbt blir
beroende av. Heroin började han med som artonåring. Han har försökt undvika
att injicera. Risken för överdos är extra stor när man injicerar heroin med
tabletter i blodet.
De senaste åren har han drogat sig tungt. Uppemot 80 tabletter och 0,5 gram
heroin om dagen under de mest intensiva perioderna. Kostnad: 1 500–2 000
kronor. Varje dag. Pengar till droger har han alltid fått fram. Han har
stulit dyra jackor i butiker. Tvingat till sig pengar av sin mamma. Rånat
folk på gatan. Blåst andra missbrukare. Rånat affärer. Sålt droger.
Han har köpt heroin och kokain på kredit.
– Jag har varit skyldig 15 000–20 000 till några som varit hemma och satt en
pistol mot knäet på mig. Då har jag varit mer eller mindre tvungen att göra
grejer som jag tycker är helt åt helvete.
Att vara ”kall och brutal” är en förutsättning för att överleva i missbruket,
säger han.
– Visar du dig svag blir du överkörd på en kvart. Du blir blåst, rånad på dina
grejer. All skit i världen drabbar en.
Hörby, januari 2010. Kort efter nyårsafton fyllde Jonas 23.
Födelsedagen firade han i familjehemmet i Hörby med sin mamma och pappa på
besök. I present fick han en ny tatuering. Fyra timmar låg han på
tatuerarbänken i den lokala studion Electric Vampire. Tigerhuvudet på
vänstra sidan av magen blev hans sjunde motiv. Det var första gången han
blev tatuerad i nyktert tillstånd.
– Överlag mår jag bättre. Fortfarande tycker jag ofta att vardagen är grå och
plågsam. Samtidigt får jag påminna mig om vad alternativet är. Det har
blivit för mycket nu. Jag har försökt lura mig själv varje gång jag kommit
ut från ett fängelsestraff: ”Denna gången ska jag knarka annorlunda. Denna
gången ska jag inte göra alla misstag som jag gjort innan.” Men att knarka
socialt och lagom håller en veckas tid. Om ens det. Sen spårar det ur. Det
är där det slutar hela tiden. Så kommer det alltid att vara. Jag kommer
aldrig att kunna festknarka eller helgknarka. Eller dricka för den delen.
Jag klarar inte av alkohol heller. Det har jag aldrig gjort.
Jonas kan bli aggressiv när han är påverkad, framför allt av alkohol. Han har
ofta varit den i gänget som gått längst med hot och våld. Han säger att han
är känd som ”oberäknelig och galen”, men de som träffar honom när han är
nykter brukar tycka att han är ödmjuk och sjyst. Själv ser han sig som ”en
rätt känslig kille”.
Idag när han är drogfri och bara vill vara vanlig är värstingstämplen ett
problem.
– Ingen skulle säga rakt ut att de tycker att det är tufft att umgås med mig
för att jag har ett visst rykte i Lund och Malmö. Men jag är övertygad om
att det är så. Det är outtalat. Folk glider liksom på mitt rykte.
En viktig tanke med familjehemsbehandlingen är att han ska öva på att umgås i
vanliga sammanhang.
– Jag kan många gånger tycka att det är mycket enklare att sitta i fängelse än
att vara här. På en anstalt är det ingen som ställer några krav på dig. Du
får mat serverad i en matsal. Kläder hämtar du i tvättbytet. Den största
prestationen du ska göra är att ställa dig i en kioskkö en gång i veckan.
Alla på kåken är rätt misslyckade och osäkra människor. Det är aldrig någon
som ställer dig mot väggen. Här lever man ju med varandra. Det blir mycket
att man ska sitta och prata med familjen. Man blir naken med sina
värderingar.
Han ser mycket film. Han är inne i en skräckfilmsperiod. På tv gillar han
samhällsprogram som Uppdrag granskning. Den senaste musiken han lade in på
sin Ipod var två Timbuktu-album som han lånade på biblioteket i Hörby.
Den viktigaste aktiviteten under dagen är att hämta Suboxone på vårdcentralen.
Vid niotiden på morgonen bör han ta sin dos. Några timmars försening räcker
för att heroinabstinensen ska slå till. En gång i veckan träffar han psykologen.
På hästgården där han bor är det alltid något som behövs göras. Boxar ska
mockas. Hästar ska utfodras. Lass med pellets till pannan ska hämtas. Han
gillar kroppsarbete. Han sover bättre när han varit ute och rört på sig.
Han måste vara helt drogfri i familjehemmet. Hans rörelsefrihet är begränsad.
Men det hänger på den egna viljestyrkan. En gång blev han erbjuden att köpa
cannabis vid busstationen i Hörby. Skåneexpressen går till Södervärn i Malmö
på en timme.
Jonas har försökt sluta knarka många gånger. Han har uppemot femton
behandlingar bakom sig. Det senaste försöket år 2008 slutade med ett snabbt
återfall. Efter en period av tungt knarkande blev han tvingad till ett
behandlingshem i Ulricehamn. Socialtjänsten hotade med tvångsvård om han
inte åkte dit frivilligt. Det skulle ha blivit en första anhalt inför en
familjehemsplacering.
Han kände sig allt annat än stabil när socialsekreteraren körde honom till
behandlingshemmet. Avtändningen från en hög dos bensodiazepiner pågick för
fullt. Efter tre dagar gick han och en annan kille till stan och köpte
starköl och vodka. Efter kvällssamlingen gick de ner i källaren och satte
sig i en bastu och drack. De blev upptäckta av en behandlingsassistent.
Jonas hotade behandlingsassistenten med en kökskniv och tvingade till sig
mediciner. Tillsammans med två andra tog han behandlingshemmets bil och åkte
iväg i decemberhalkan.
Rymningen slutade i en skarp kurva. Bilen voltade flera varv. Jonas blev värst
skadad. Han släpade sig iväg från bilen tills han inte orkade mer och sa åt
de andra att gå i förväg. Sedan svimmade han i en snödriva. Där låg han hela
vinternatten tills han blev väckt av ett äldre par som tog en morgonpromenad
med hunden.
Han kom till Borås lasarett, nedkyld och med bruten axel och skuldra och tre
brutna revben. Ena lungan var punkterad. På vårdavdelningen fick han besök
av polisen. Straffet för rymningen blev ett års fängelse för rån och
tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Han bad om att bli placerad på en anstalt i Gävle som är känd för att ha bra
behandlingar för missbrukare. Han ville, ännu en gång, försöka. Men när
bensodiazepinerna skulle trappas ned tappade han fotfästet. Tiden i Gävle
präglades av abstinens och vredesutbrott. Efter en månad blev han omplacerad
till Fosieanstalten i Malmö. Detta var i början av 2009.
– Jag var jävligt paranoid den första tiden. Fick för mig att alla gick och
snackade om en. Jag var helt, helt sjuk. Bensoabstinens är jävligt
segdragen. Heroin är mer så att du blir jävligt sjuk, men efter en två
veckor är du människa igen. Benso är så mycket psykiska grejer. Fobier.
Massa knepiga grejer som spelar en spratt hela tiden. Man blir folkskygg och
får skumma idéer. Du kan få mycket hallucinationer. Höra röster, se saker.
Till slut vände det. Han kom till en behandlingsavdelning på fängelset. Där
fick man laga sin egen mat och handla på Willys med eskort av
kriminalvårdare. Det kändes nästan som hemma när man stod och stekte sin
hamburgare på kvällen, tyckte Jonas.
Han deltog ”med motivation och intresse” i anstaltens behandlingsprogram,
skrev en kriminalvårdare i ett yttrande mot slutet av strafftiden. Han
frågade ofta efter hjälp för att klara att bryta med det gamla livet. Han
var rädd att det skulle bli som så många gånger förr efter fängelsestraff
och behandlingar: ett snabbt återfall. Nu ville han komma bort från Malmö
direkt. Tillsammans med en kriminalvårdare hittade han något han trodde på:
familjehem där underhållsbehandling – medicin mot heroinsug – ingår i
behandlingen.
Tidigare har han fått mycket hjälp av socialtjänsten. Även när han själv inte
har velat ha det. Men den här gången blev det avslag. Socialtjänsten tyckte
det kunde räcka med ett stödboende i Malmö för drogfria missbrukare och
behandling i kommunens öppenvård för missbrukare. De bedömde att Jonas
skulle klara minst fem månaders kö till sjukhusets underhållsbehandling.
Det blev ett tungt besked för Jonas. Motivationen rann av honom.
– Jag kände en jävla ilska. Även om jag misslyckas femton gånger måste vi ju
ändå försöka igen. Annars så kan man ju lika bra kremera mig direkt.
Snäppet bättre än ett härbärge, var hans omdöme om stödboendet som
socialtjänsten föreslog.
– Man får ett rum och det finns dagpersonal. Men vad skulle jag göra på
nätterna när ångesten pockade på? Vilka skulle jag umgås med? Alla jag
känner är ju mer eller mindre missbrukare. Att bo mitt i smeten i Malmö i
ett av de mest kriminella områdena som finns i Sverige där jag har femtio
langare runt hörnet – det kan jag säga med nittionio procents säkerhet att
det hade gått åt helvete.
Malmö, augusti 2009. Tiden på Fosieanstalten närmar sig sitt slut.
Tankarna på ett drogfritt liv blandas med längtan efter gamla kompisar och
flickvänner. Jonas överklagar socialtjänstens beslut till länsrätten. Även
länsrätten säger nej. Kommunikationen med socialtjänsten är låst. Jonas
vägrar allt utom familjehem med underhållsbehandling. Socialtjänsten håller
fast vid sitt nej.
Han gör en egen plan: han tänker flytta hem till sin mamma och köpa Subutex,
en föregångare till Suboxone, svart på gatan. Han tänker att det är okej att
dricka. Om han håller sig till öl.
”Resfeber” var den starkaste känslan inför frigivningen. Jonas minns att det
var ”värsta soliga dan”. ”Hur jävla nice som helst.” Han lämnade in
fängelsekläderna och drog på sig sina jeans. Passerade genom tre grindar.
Hans mamma hämtade honom med bilen. De åkte hem och firade med tårta. Nästa
dag gick han ut på Malmöfestivalen med sina kompisar.
– Det var så jävla ... det blev sån jävla kontrast. Från miniatyrlivet inne på
Fosie och ut till Malmöfestivalen. Värsta kaoset. Man kände sig jävligt bäng
i skallen. Jävligt vilsen.
Han blev ihop med sin gamla flickvän. För första gången fick han bra kontakt
med hennes familj.
– Jag var jättevältränad när jag kom ut från Fosie. Solbränd och såg fräsch
och utvilad ut. Jag såg att hon var stolt över att kunna visa en sån
pojkvän.
Han höll ett högt tempo. Festade i parker på dagarna och på klubbar på
nätterna. Han tog en del kokain.
– Jag tyckte fortfarande att jag hade bra koll på saker och ting.
Problemen blev tydliga när han försökte ta nyktra dagar.
– Jag mådde så jävla dåligt. Jag var tvungen att dricka några öl bara för att
få balans på saker och ting. Självförtroendet blev sämre och sämre när jag
märkte att jag inte klarade av att hålla en helt nykter dag. Man kände sig
risigare och risigare. Ångesten blev värre och värre.
Det stora raset kom efter en dags drickande på stranden. Plötsligt, mitt på
Gustav Adolfs torg, började det sticka i bröstet. Det kändes som att hela
torget stirrade. Pulsen skenade, det dunkade i tinningarna.
Han gick hem till en kompis. En massa andra kompisar var där. Han började
storgråta där han stod i vardagsrummet.
– Min polare sa: Shit, vad är det med dig? Jag sa att jag inte alls mådde bra.
Alla runt omkring bara käkade massa tabletter och snortade kola. Jag var
helt darrig och helt fladdrig i bröstet. Någon av mina polare plockade fram
en karta med diazepam och tryckte ut två stycken och gav till mig. I den
sekunden bara sket jag i allting och tog de två tabletterna.
Sen var knarkandet igång igen. Först tog han mycket tabletter. Sen mer och mer
heroin.
– Nu hade det gått så långt att jag vistades runt Värnhem och Jesusparken och
Stadsmissionen. Med det packet, liksom. Det känns jävligt, jävligt illa,
alltså, att folk har sett en sitta så ute i parker med såna lirare. Det är
en jävla skam.
Kompisarna och flickvännen drog sig undan.
– Folk ser jävligt illa på en när man är i det skicket. Det syns så jävla väl
vad man sysslar med. Man blir bemött med ingen respekt över huvud
taget.
En dag i september var han i Rörsjöparken.
– Jag var tillsammans med ett par lirare inne på toaletten där. Jag satt och
löste och laddade upp en kanyl och sköt i mig. Pang bom en överdos. Killen
som var med robbade mig på min mobiltelefon och plånbok och grejer. Sen
ringde han 112.
Hörby, februari 2010. – Jag vet vad du tänker. Att man skulle ha
blivit rädd. Nu kan jag känna: shit, vad har jag gjort? Men den känslan
drabbar mig knappt nämnvärt när jag är igång och missbrukar. Man lever nära
döden hela tiden. Jag har suttit med polare som bokstavligen har dött
bredvid mig. Man får räkna med att man kan ta en överdos och kola. Det
kvittar faktiskt om jag lever eller dör när jag är igång och missbrukar.
Hela livet är så likgiltigt.
Malmö tingsrätt, oktober 2009. Jonas har fortsatt knarka
efter överdosen. Nu är han inlagd på avgiftningen på sjukhuset. Därifrån
kommer han till rättegången, med feberfrossa och värk i kroppen av
heroinabstinens. Rättegången gäller ett rånförsök år 2008. I polisförhör har
Jonas redan erkänt att han gick in i ett närlivs med kniv och hotade
butiksbiträdet. Som ett minne av händelsen har han tre ärr i hårbotten.
Butiksbiträdet slog honom med ett bollträ.
Den stora frågan i tingsrätten är: Fängelse eller kontraktsvård? Den här
gången får Jonas vad han hoppas. Familjehemsplacering med
underhållsbehandling. Han har fått välja mellan flera alternativ och fastnat
för hästgården i Hörby. Nu backar socialtjänsten upp beslutet. Jonas vänder
sig mot rätten:
– Jag tror det här blir kanon.
Helsingborg, februari 2010. Jonas träffar sin konsulent Leif Olofsson
på företaget Fosu som ansvarar för familjehemsplaceringen. De ses varje
vecka. De har en avspänd relation. De har gått på bio i Lund, ätit thaimat i
Hörby och gått på stan i Kristianstad. I maj planerar de att springa ett
tiokilometerslopp i Helsingborg tillsammans.
– Jag springer 7–8 kilometer flera gånger i veckan, säger Jonas.
– Jag ligger risigt till, säger Leif Olofsson.
Nu har Jonas varit i familjehemmet i drygt fyra månader. Konsulenten är mycket
nöjd med att han är drogfri och kämpar på enligt behandlingsplanen.
– Jag fortsätter att tjata om det här med praktikplats, säger Leif Olofsson.
– Ja. Jag hoppas att det kan sätta igång relativt snabbt. Helst något som kan
resultera i en anställning så att jag kan tjäna lite pengar så småningom,
säger Jonas.
Hörby, februari 2010. Relationerna i familjehemmet har djupnat.
När åttaåringen kröp upp i Jonas knä i tv-soffan kändes det ”jävligt bra”.
Men ångest, sömnlöshet och drogsug är fortfarande en del av vardagen, trots
Suboxone och antidepressiva.
– Det kan vara små grejer som sätter igång drogsuget. En speciell låt eller en
lukt jag känner igen. Det är alldeles beroende på vilken balans jag själv är
i.
Han har dragit ner på cigaretterna under Hörbytiden.
Från ett paket om dagen till ett halvt.
Han trivs med de vardagliga samtalen i familjehemmet om vanliga saker. Väder,
sport och politik. Istället för att ”sitta på en skitanstalt och diskutera
droger och kriminalitet”.
Han kan ibland slappna av och tänka: ”jag får duga som jag är”.
– Även om jag inte mår toppen nu så har jag ändå mina glädjestunder. När har
jag gjort ett lagom träningspass och käkat något nyttigt och tar en kopp
kaffe och en cigg. Jag kan må rätt bra då. Eller om jag har uträttat något
som jag tyckt varit jobbigt. Små egna segrar i vardagen som jag känner mig
stolt över. Som sagt, jag mår inte toppen hela tiden. Men jag mår inte så
jävla uselt som jag gör i missbruket.
Epilog. Mars 2010. – Det hände en grej förra veckan. Jag fick en impuls
och åkte in till Systembolaget i Hörby och köpte åtta starkcider och hällde
i mig det. Det slutade ändå bra. Jag stoppade i sista sekund när jag tänkte
sticka till Malmö. Jag var ju ordentligt full. Men jag beslutade mig för att
ringa till Leif, min kontaktperson, och berätta vad som hade hänt.
– Det är inte bara negativt med ett återfall, kan jag känna. Vill jag tillbaka
till det? Nej. Det var inte så jävla kul. Jag mådde bara skit. Även när jag
drack så mådde jag illa för jag drack för snabbt. Dagen efter fick jag sitta
i möte bakfull och jävlig.
– Nu har jag varit på frivården och suttit i övervakningsnämnden och snackat
med dem. Jag har fått en varning. Det var ett litet snedsteg på fem månader.
Så känner jag. Det finns inte mycket mer att säga om det.
Jonas heter egentligen något annat. Namnet på hans storebror är också
fingerat.