För Britt-Marie Erlandsson betyder utförsäkring från sjukförsäkringen att hon
inte längre har råd att betala den behandling som håller hennes smärta i
schack.
När smärtan blir värre är det svårare att gå till Arbetsförmedlingens
introduktionsprogram. Men när hon inte kommer dit, dras hennes ersättning
och hon får ännu mindre pengar att klara sig på.
– Med hjälp av sjukpenningen har jag lyckats rehabilitera mig själv. Men det
är ett hån när politikerna står och säger att de rehabiliterar mig. Det
känns som om de dragit undan benen på mig istället, säger hon.
När Britt-Marie Erlandsson vaknade upp efter sin andra canceroperation, skrek
hon högt av smärtan från ryggen. Inte förrän ett halvår senare upptäckte
läkarna felet: de hade råkat skära av nerven i den muskel som håller hennes
vänstra skuldra på plats. Muskeln var död och vänster arm så gott som
oanvändbar. Sitt tidigare jobb som säljare och konsult inom framför allt
rekrytering kunde hon inte gå tillbaka till. Hon kunde inte längre sitta vid
en dator.
– Innan jag blev sjuk var jag arbetsnarkoman. Jag jobbade sjuttio timmar i
veckan. Nu tog det mig en vecka att städa hemma, något jag gjorde på ett
par timmar på helgmorgnarna tidigare, säger Britt-Marie Erlandsson.
Läkarna ordinerade behandling av kiropraktor, massage och akupunktur, och hon
kom långsamt tillbaka. Hon kunde sluta ta de starka smärtstillande
medicinerna. I september 2009 började hon arbetsträna för att prova hur
mycket hon orkade jobba. Hon fick plats tre timmar om dagen som
lärarassistent på entreprenörutbildningen på John Bauer-gymnasiet i
Hässleholm.
– Jag trivs fantastiskt bra på skolan. Jag tycker om människor och ungdomar,
jag kan det här med sälj och gillar att lära ut det. Jag har levt upp här.
Det är så skoj att känna sig nyttig, säger hon.
Hon kunde minska på behandlingarna – akupunktur en gång i veckan, massör och
kiropraktor en gång i månaden.
– När jag får det behöver jag inget smärtstillande alls. Smärta har jag, men
jag kan klara av den, säger hon.
Vid årsskiftet fick Britt-Marie Erlandsson inte vara sjukskriven längre. Hon
skulle över till Arbetsförmedlingen och deras introduktionsprogram, och
hennes sjukpenning på drygt 10 000 kronor i månaden byttes mot en
aktivitetsstöd på ungefär 5 000 i månaden.
Eftersom Britt-Marie Erlandsson aldrig varit medlem i a-kassan fick hon den
lägsta ersättningsnivån. Arbetsträningen på skolan skulle hon fortsätta med,
men varje gång hon var borta minskade ersättningen.
Men hur skulle hon kunna leva på det? Arbetsförmedlingen hänvisade
Britt-Marie Erlandsson till kommunens socialkontor för att söka ekonomiskt
bistånd. Där fick hon beskedet att hennes sjukpenning i höstas varit så hög
att hon borde ha sparat pengar. Från socialen skulle hon inte få en krona de
närmaste fyra månaderna.
– Hur jag klarar mig? Jag går till min mor och äter, jag går till min
svägerska och äter. Att gå hem till dem och äta på nåder känns inte bra, men
vad ska jag göra?
Hon kan inte längre betala sina behandlingar. Smärtan kommer tillbaka. Hon får
svårare att gå till jobbet.
– När smärtan sätter igång är man ganska mycket inne i en bubbla. Den tar
över allting. Hela förra veckan klarade jag inte det. Jag känner det som att
de inte kan lita på mig längre, jag är inte till nytta för någon längre,
säger Britt-Marie Erlandsson.
Hon ser framför sig en spiral av mindre behandling, lägre inkomst och till
slut en ny sjukskrivning. Hon vill inte ha det så.
– Att hamna i det tillståndet igen skrämmer mig. Jag fajtas med näbbar och
klor för att få rätt att överleva, men myndigheterna säger att det har jag
inte.
Hennes handläggare hänvisar till varandra, hon väntar på att hennes
överklagande på socialens beslut ska tas upp, och hennes arbetsträning tar
slut den sista mars. Hon säger att hon skulle minsann inte anställa sig
själv på de här premisserna.
– Jag kom hit med tanken att jag skulle göra mig själv oumbärlig. Men nu vet
ju skolledningen att de inte kan lita på att jag kommer till skolan, säger
hon.
Och brevet till statsministern?
Det kom aldrig nåt svar.