Hultsfred tänker rädda sin festival

HULTSFRED. I Hultsfred är det en samhällsplikt att gå på bio.

”Ju större publik – desto bättre bio”, basunerar affischerna ut över gå­gatan. Arrangörerna lockar även med digitalt ljud. Men kanske funkar det bättre att tala till ansvarskänslan. För i Hultsfred tas ingenting för givet. Batterifabriken, fiket, regementet, husfabriken – allt har försvunnit under strukturomvandlingarnas tryck. Så vaksamheten är stor mot nya förändringar i den ihåliga stadsbilden.

– Jag saknar bokhandeln mest, säger Eva Svedberg.

Hon sitter i Hotell Hulingens reception, på samma plats som 1975. Så när förundrade besökare frågar hur den gamla växeltelefonen funkar, säger hon:

– Den är ny. Den fanns inte när jag började.

Hon flyttade hit som 20-åring, vid en tid då svenska småstäder var just små städer: med kafé, lokaltidning och hantverkare. Till hotellet brukade ”de resande väskdängarna” komma och sälja leksaker, kläder och klockor.

– På tisdagskvällarna hade vi stående bokningar. Vi tog hit ett storband och de lokala industrierna körde allt på representation.

Idag är det turister som strör små eurocent i ortens ekonomi: husvagnstyskar och holländare i helkombi. Trettio av de femtio rummen var fyllda i natt. Inte så dåligt, men om vintern blir det värre. För så värst mycket lokal industri finns inte kvar – om man bortser från de två miljoner Ikeagarderober som varje år pressas ur bygdens träd.

Byt ut batterifabriken mot någon annan fabrik, och det här hade kunnat vara historien om hundra andra småkommuner i Sverige.

Om det inte hade varit för festivalen.

– Går det inte så går det ändå. Det har alltid varit vårt motto.

Håkan Durmér var knappt född när New Model Army och Erasure sparkade igång den första festivalen 1986. Men det är han som fått ansvaret att förklara för omvärlden hur arrangerande Rockparty ska överleva.

– Alltså, vi har ju mer pengar än det här, skämtar han och pekar på ett bord.

Femhundralappar, femtiolappar och hundralappar. Det är de sista Metallicapengarna.

Det kommer inte att gå ihop. Trots att sammanlagt 58 000 besökare kom till Hultsfredsfestivalen och hårdrocksfesten Sonisphere blev den ekonomiska smällen så stor att alla anställda på Rockparty har varslats om uppsägning.

Svag krona, vädret, avhoppade sponsorer, en gammal skuld från förra året – väldigt lite gick Hultsfreds väg i år.

Lokalerna är tomma. Endast två kvinnor räknar pengar. Kassören Lotta Oskarsson har jobbat här i tre år. Hon berättar om när hon ifrågasatte varför ett band som hette ”The Rapy” skulle ha hundratusentals kronor.

– Jag kunde väl inte veta att det fanns ett band som hette Therapy?

Det är en tung morgon. Håkan Durmér ska ringa runt till ortens näringsidkare och be dem vänta med sina fakturor.

– Vi försöker köpa oss tid.

– Vad ska jag säga?

Anna Ståhlgren känner försiktigt på den omsorgsfullt klippta gräsmattan. Det här är hennes mark: som fotbollsklubbens kanslist är hon ansvarig för allt från att pumpa bollar till att tvätta lagtröjorna.

Ja, vad ska hon säga? Årets viktigaste betalning är försenad. Och för en fotbollsklubb med nio ungdomslag är det inte lätt att ligga ute med 135 000 kronor.

Det är betalningen för att medlemmarna lade tjugo timmar var på att städa, och för att de lånade ut klubbstugan till festivalledningen.

– Vi ska ju skicka iväg våra ung­domar till Bullerby Cup och det är inte kul att bli sen med betalningen.

Men klubben tänker ge festivalen andrum. För utan festivalen hade fotbollsklubben kanske inte funnits. I alla fall hade idrottsplatsen inte varit så välskött.

– Det är ju den som betalar min lön. Och vi har väldigt fina matchställ. Ett för varje lag faktiskt.

Hon tittar bort mot ett av ungdomslagen. Tio tonåringar har skotträning i sensommarsolen.

– Vi har många unga spelare. Men högre upp är truppen tunn.

Det märks. Herrlaget har inte vunnit en match i år och ligger sist i division fyra. Damlaget går bättre, men det är inte lätt när människor sugs från de småländska skogarna. Varje år under 2000-talet har cirka 150 människor försvunnit från Hultsfred, och i år dippade kommunen för första gången under 14 000 invånare.

Det är knappt att någon vågar tänka på ett Hultsfred utan festival.

– Det är helt fantastiskt vad mina barn fått uppleva i den här lilla orten. De har sprungit omkring på festivalområdet sedan de var fyra år och sett fler världsartister än de flesta stadsbor.

Det är kanske inte konstigt att Sveriges mest kända musikfestival ligger i Småland. För som Håkan Waxegård, en av festivalens grundare, säger i boken ”Rockparty!” av Stefan Malmqvist: Punk och småföretagande handlar om samma sak, att göra något själv.

Och historien om Hultsfredsfestivalen skulle göra Nils Dacke och Ingvar Kamprad imponerade. Några tonåringar i bygden insåg 1980 att de flesta band skulle välkomna ett turnéstopp mellan Malmö och Stockholm. Det började med en Ebba Grön-­konsert, blev till en tvådagarsfestival som blev till en tredagarsfestival, och sommaren 1991 kunde festivalen hyra en Boeing 747 och flyga 150 engelska musiker till Hultsfred. Så sent som 2005 slog festivalen publikrekord med 32 000 besökare.

Rockparty har blivit en liten koncern: restaurangverksamhet, fastighetsföretag, utbildningsverksamhet, popkollo för tjejer och en högskoleutbildning med 350 studenter. Den ekonomiska föreningen har kommit långt sedan grundandet 1981, då styrelsen hade en medelålder på sjutton år och plankade sina stadgar från Smålands tennisförbund.

Men nu är festen slut. Landets medier har redan skrivit Hultsfreds dödsruna. Publiken vill inte ha ler­festivaler längre, sägs det. Utvecklingen pekar i de städade stadsfestivalernas riktning.

En komplott från storstadsetablissemanget, muttrar några före detta Hultsfredsaktivister. Festivalen har varit i knipa förr.

Men den här gången är det onekligen värre. Konkurrensen från bättre sponsrade festivaler har pressat upp artisternas gager i hela Europa. Och med årets rekordförlust ligger Hultsfred redan efter inför nästa sommar. Det där ”storstadsetablissemanget” verkar tycka att det är lika bra att tända ljusen i taket och deklarera att festen är över.

Men då har de inte räknat med de kvarvarande Hultsfredsbornas självbevarelsedrift: den där känslan att man måste gå på bio för att ha en bio.

För när Håkan Durmér under dagen ringt runt till traktens företag har de flesta sagt okej.

De kan vänta med betalningen.

– De kanske borde ta hit något dansband …

Dragan Vujasinovic funderar medan kvällssolen slår tio meter långa skuggor efter fotbollsspelarna.

Han kom till Sverige och Hultsfred 1986, samma år som festivalen drog igång. De första åren var tillställningen ett beryktat fylleslag.

– Men på senare år har det blivit otroligt välordnat. Man märker det knappt inne i centrum.

Det klagas fortfarande. Så sent som i helgen har en familj krävt kommunen på 38 000 kronor för två decennier av lidande under det ”årliga inferno” som festivalen stått för.

Men när byns invånare tycker till om festivalen handlar det oftast om välvilliga tips för att locka ännu mer publik:

– … eller så kan de ha en kväll med Stefan och Krister. De borde locka med skratt. Då kommer nog folket från Oskarshamn hit. Och de från Vimmerby också, fortsätter tränaren för ortens P17-lag.

Några kvarter bort, i en stor byggnad av mexitegel, håller festivalens mest otippade supportrar till:

– Vi delade ut biblar under hela festivalen, bjöd på kaffe och pratade med folk. Det gick jättebra.

Pingstkyrkans ungdomsledare Camilla Gustavsson visar upp sin ”Street Bible” – en trycksak speciellt utformad för Hultsfredsfestivalen. Den ser ut som en blandning av Nya testamentet och en katalog för skate­boardkläder. Mellan bibelorden finns intervjuer med omvända gothrockare.

– Vi har tryckt upp en särskild ”Metal Bible” också. Den gick ännu bättre.

Även hon har tips på hur festivalen ska kunna överleva.

– De borde göra den lite mindre ett tag, för att få koll på kostnaderna.

Kanske inte mindre – men lite smartare.

Håkan Durmér tycker att festivalen är på väg tillbaka mot den småländs­ka slugheten, den som gjorde det möjligt att anordna den första festivalen för under 600 000 kronor.

Han vill inte prata om några misstag som begåtts, men någonting har helt klart gått förlorat under 2000-­talet.

Kalla det storhetsvansinne, kalla det en oundviklig satsning – men när artister som Mary J Blige och Linkin Park skulle pressas in i programmet var festivalen långt från sina rötter. Samtidigt skulle organisationen kommersialiseras och festivalen befästa sin ställning som störst i Sverige. Inför festivalen 2008 slöts ett avtal med den internationella konsert­jätten AEG Live. Det rörde upp känslor hos Live Nation, Sveriges största bandbokare, som genast startade Stockholmsfestivalen Where­ the ­Action Is – på samma helg som Hultsfreds­festivalen.

Allt glömt, menar Håkan Durmér.

– Nu spottar vi i nävarna och ser till att fixa det här.

Han dricker det sista ur en burk energidryck som blev kvar efter sommarens spelningar.

– Vi har ju tillgångar, säger han och pekar på Metropolhuset. Och alla vet att vi aldrig gått i konkurs.

Symbiosförhållandet med omgivningen är nästan lika gammalt som festivalen. Efter den första succén 1986 hade festivalledningen bokat en imponerande samling artister till 1987. Det gick rent åt helvete: 644 000 kronor back närmare bestämt. Men kommunens näringsidkare gick med på att vänta. Vid jul var allt betalt, och förseningsräntan blev en chokladask per fordringsägare.

Även i år blir det samhället som räddar festivalen.

På landsvägen bakom Rockpartys kontor susar mjölkvita husvagnar mellan barrträden. Vad finns här att göra? Vad finns här att se?

För lokalpolitikerna verkar husvagnsturisterna vara den småländs­ka glesbygdens framtid.

Allt fler småkommuner försöker krampaktigt se en framtid i diffusa begrepp som ”upplevelseindustri” och ”besöksnäring”. Inte sällan nämns Hultsfred som förebilden: en kommun som gått vidare från nedlagd batterifabrik och hustillverkning till känd festival och högskoleutbildning. Och glöm inte speedwaybanan i Målilla.

Så om Hultsfredsfestivalen läggs ned motsvarar det denna upplevelse­industris första stora bakslag. En varvskris i miniatyr. Det är inte ­konstigt att invånarna vill skydda sin festival.

Och tack vare studenterna på musikutbildningarna får orten några ungdomar ”till låns i några år”, som förra kommunalrådet Bosse Bergman uttrycker det. Och ungdomarna kan ju gå på bio. Så att bion finns kvar.

Nu är allt på väg att försvinna – igen.

Men så finns det saker som ekonomins svängningar aldrig kan rycka ifrån Hultsfred. Som barrträden, hembygdsparken, Sveriges värmerekord och den bedövande vackra sjön.

– Jag älskar verkligen att bo här, säger Eva Svedberg och häftar ihop en hotellfaktura åt en holländsk familj.

Hon håller stolt upp sin häftapparat: ett robust stycke metall.

– Allt som är av plast går sönder. Men den här, den har varit med i många år.

Festivalen då? Spelar den någon roll för henne? Förutom några fyllda rum under en sommarvecka?

– Man vet ju om att vi finns.