Den bästa medicinen finns annars på hemmaplan och stavas Boss.
- Jycken betyder mycket för mig, säger han.
"Klockan 10.00 läkarbesök. 14.00 Sydsvenskan" står det på en vit anslagstavla
på köksdörren hos Rolf och Birgitta Zieger i Malmö.
Varje morgon skriver Birgitta Zieger upp planerade händelser för att maken
Rolf ska veta hur dagen ser ut. Han har sjukdomen alzheimers och närminnet
sviker honom.
För sju år sedan upptäckte Birgitta Zieger de första tecknen. Hon kan inte
sätta fingret på vad det var, men något i personligheten stämde inte.
- Han var sig inte riktigt lik. Han glömde saker och jag tänkte att det här är
inte Rolf. Jag har jobbat mycket med beteendestörningar i mitt yrkesliv,
kanske hjälpte det mig att se det.
Rolf Zieger arbetade på Sydsvenskans bildredaktion och uppfattade livet
ungefär som vanligt.
- Jag har ingen känsla av när det började. Det var Birgitta som märkte det.
Efter tre års utredningar vid neuropsykiatriska kliniken i Malmö fick han en
alzheimersdiagnos.
Det var en kylslagen onsdag i februari 2007 och de gick därifrån med ett
recept på bromsmedicin i handen.
- Det var jätteskönt att få diagnosen. Då visste vi varför Rolf var förändrad.
Jag trodde ju att det var så, men vacklade tills jag fick bekräftelsen. Vi
fick också stort stöd av kuratorer och anhöriggrupper, säger Birgitta Zieger.
Hunden Boss tassar in och lägger sig vid Rolf Ziegers fötter. Boss är en
sällskaplig soft coated wheaten terrier och har varit en trogen följeslagare
sedan Rolf gick i förtida pension hösten 2007. Hustrun Birgitta slutade
samtidigt.
- Mitt förordnande som rektor tog slut och jag kände att jag behövde finnas
här för Rolf. Det handlar om att bära vardagen, säger hon.
De valde ett öppet förhållningssätt och berättade om diagnosen för vänner och
bekanta.
- Jag hymlar inte med sjukdomen och jag har det förhållandevis bra. Jag
behöver mycket hjälp och Birgitta är ett otroligt stöd för mig, säger Rolf
Zieger.
Nu tillbringar han två dagar i veckan på Cefalon, en kommunal dagverksamhet
för dem som har blivit demenssjuka tidigt i livet. Då passar Birgitta Zieger
på att ta lektioner i italienska, gå på sömnadskurs eller göra annat på egen
hand. Något båda verkar trivas med.
- Det är alltid roligt att åka till Cefalon. De ordnar så mycket aktiviteter,
det gillar jag. Ofta drar jag igång det på morgonen och frågar vad vi ska
hitta på. I går var vi i Skånes djurpark och jag tog bilder med kameran,
säger Rolf Zieger.
En gång i månaden deltar han i en forskningsstudie vid den neuropsykiatriska
kliniken i Malmö. Då får han en dropplösning som förhoppningsvis innehåller
antikroppar mot skadliga plack i hjärnan. De kan inte säkert veta om
dropplösningen är effektiv, hälften av patienterna får ett preparat utan
aktivt läkemedel.
I studien ingår även hälsokontroller och tester av till exempel minnet.
- De brukar rabbla upp ord som jag ska komma ihåg efter en stund. Och det gör
jag ju aldrig! Men personalen är verkligen trevlig och bra, jag har bara
gott att säga om dem.
Minnet och tidsuppfattningen har blivit sämre med tiden. Birgitta Zieger
fyller tålmodigt i luckorna som uppstår.
Fortfarande tar Rolf Zieger långa promenader på egen hand, men sedan en
händelse i januari sker det med gps-sändare i jackfickan.
Det var en måndag med fukt och dimma. Mörkret hade lagt sig när Rolf Zieger
gick ut med Boss vid halvfemtiden. Ett par timmar senare hade de inte kommit
tillbaka och Birgitta Zieger slog larm.
Det hann bli både natt och morgon. Grannar och släktingar letade, poliser var
ute med hundar och hästar.
- Jag hade en polis hos mig hela natten. Jag befarade det värsta, säger
Birgitta Zieger.
Vid lunchtid nästa dag var Rolf Zieger fortfarande försvunnen. Då stod han och
hunden utmattade vid Nydalatorget. De hade vandrat runt i över tjugo timmar.
- Jag hade en jävla tur. Det kom en taxi och jag frågade om den var ledig.
Både jag och Bossen var helt blöta av regn. Men jag kom ihåg adressen så den
körde oss hem, säger Rolf Zieger.
Fortfarande har paret ett aktivt liv tillsammans, med bio, boule, middagar och
resor. De umgås med barn och barnbarn.
Men framtiden är oviss. Förhoppningsvis bromsar de nya medicinerna sjukdomen,
så att Rolf Zieger kan fortsätta rasta hunden och jaga maskrosor i
trädgården.
Själv är han nöjd i nuet, och tänker sällan framåt. Han vet i alla fall att
han längtar till sommarens Värmlandsresa.
- Då åker vi till ett ställe som kallas Paradiset. Där finns båt och bryggor
vid en sjö, Bossen kan hoppa rakt i. Och så plockar vi trattisar i skogen.