I den nya världen kan Bush vara pappa till Bofors

Sverige.

Om George W Bushs pappa och familjen bin Ladin är delägare i helyllesvenska Bofors – finns det då några blågula vapen?

För inte så länge sedan fanns en svensk försvarsindustri som försåg Sveriges försvar med krigsmateriel.

För det alliansfria Sverige var det enkelt att hålla moralens fana högt.

Svenska företag exporterar inte vapen till länder som är i krig. Inte heller till en massa skurkstater som kränker mänskliga rättigheter.

Någon skandal dök väl upp ibland. Som när det på 1980-talet avslöjades att Bofors smugglat robotar till diktaturer vid Persiska viken och Nobel Kemi skeppat krut till ayatollornas Iran.

Men det var ju undantag.

När lagen följdes var det solklart: Svenska vapen hamnar inte i blodiga händer.

Så tog det kalla kriget slut – och nya tider stundade för den svenska försvarsindustrin.

När oket från den gamla neutralitetspolitiken kastats av var det fritt fram att delta i den hejdlöst snabba globalisering som höll på att förändra världens rustningsindustri i grunden.

Plötsligt var de gamla svenska vapensmedjorna inte längre svenska.

Och då kunde faktiskt George Bush den äldre och den saudiska familjen bin Ladin bli delägare i Bofors.

Under en period på 1990-talet tog statliga Celsius över en stor del av den svenska försvarsindustrin, som befann sig i en svacka. Celsius sålde så småningom Bofors kanontillverkning till Saab. Och år 2000 köpte amerikanska United Defense alla aktierna i kanonfabrikerna i Karlskoga.

Bland ägarna till United Defense fanns en anonym grupp vid namn – Carlyle Group.

Carlyles affärsidé var lysande: Samla ihop en massa stenrika och inflytelserika personer och köp aktier i den lönsamma industri som förser USA:s krigsmakt med vapen.

Bland de politiker som knöts till gruppen fanns, förutom George Bush den äldre, förre utrikesminister James Baker och Storbritanniens förre premiärminister John Major.

Bland de förmögna investerarna fanns medlemmar i klanen bin Ladin, den saudiska släkten som förskjutit sitt svarta får al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Det här pikanta – men föga kända – delägarskapet av Bofors varade fram till 2005, då Carlyle Group sålde United Defense till den brittisk-amerikanska försvarsjätten BAE Systems.

Numera har internationaliseringen av rustningsindustrin gått så långt att man kan fråga sig om det överhuvudtaget finns några ”svenska” vapenföretag:

Bofors i Karlskoga, som tillverkar kanoner och granater, ägs av BAE Systems. Samma ägare har Hägglunds i Örnsköldsvik, som producerar bandvagnar och granatkastare.

Sprängmedelstilverkaren Eurenco Bofors kontrolleras av franska SNPE.

Saab i Linköping bygger Jas Gripen och har nu även gamla Ericsson Microwaves tillverkning av flygradar under sina vingar. Men en femtedel av Saabs aktier ägs av BAE Systems.

Kockums i Malmö och Karlskrona, vars ubåtar och korvetter erövrar haven, ägs av tyska Thyssen Krupp.

Svenska politiker har i stort bejakat den här utvecklingen.

I mars 2001 godkände riksdagen att Sverige inledde ett samarbete om försvarsindustrin med fem Nato-länder: Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Bara vänstern och miljöpartiet protesterade.

Tanken med avtalet är enkel: När Europas försvarsindustri är så sammanflätad måste man ha gemensamma regler för vilka länder det går bra att exportera till.

Det är samma tanke som låg bakom Anders Svärds två år gamla Krut-utredning: När kartan inte stämmer med verkligheten är det bäst att ändra kartan.