När forskare undersökte befolkningar i olika länder och världsdelar var det lika stor andel som uppskattades ha adhd. Ändå skiljer sig diagnossättningen åt, enligt Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö och specialiserad på adhd.
Han förklarar
det med ideologiska skillnader inom psykiatrin.
– Kritikerna är inte alltid så naturvetenskapligt inriktade, utan mer humanvetenskapligt. De gillar inte när människans psyke degraderas till att handla om biologi och molekyler, säger han.
Det finns många sätt att förstå adhd-symptom på. I Sydeuropa är psykiatrin ofta mer inriktad på barnets relationer under uppväxten och vilken hjälp barnet har fått att hantera svåra känslor.
– En del av dem är negativa till forskningen som tittar på hjärnans funktioner. Men inställningen börjar ändras, säger Peik Gustafsson.
P
sykiatrin använder sig också av olika handböcker. Den amerikanska diagnosmanualen DSM IV myntade begreppet adhd. Den används flitigt i Sverige, medan engelsmännen ofta använder sig av en annan manual, ICD-10. Den ställer mycket högre krav för en diagnos.
Därför är andelen barn med adhd större i Sverige än i England.
Allen Frances, som var huvudansvarig för manualen DSM IV, har i efterhand varit självkritisk och talar om epidemier av bipolär sjukdom, adhd och autismspektrumstörningar.
Riksförbund
et Attention tycker det är bra att barnen med svårigheter nu upptäcks och får en adhd-diagnos. För många innebär det bättre förståelse och möjligheter att få hjälp i tid.
Attentions ordförande Anki Sandberg beskriver debatten kring den snabba diagnosökningen som uppskruvad:
– Jämför med till exempel glutenallergi. Det har gått från att folk med de besvären inte hade diagnos alls till över 20 000 medlemmar i Celiakiförbundet. I dag finns det en hylla för glutenintoleranta i varje mataffär. Det är det ingen som skriker om.