– Molnen är den stora öppna frågan, säger Patrick Eriksson,
docent i global miljömätteknik vid Chalmers tekniska högskola.
Runt om i världen står kraftfulla datorer matade med så kallade
klimatmodeller.
Klimatmodellerna är matematiska beskrivningar av rörelser i atmosfär och hav
och ska bygga på etablerade fysiska lagar.
Men trots den etablerade fysiken blir skillnaderna stora när forskarna kör
sina klimatmodeller.
Eldar världens befolkning på som vanligt med de fossila bränslena olja, kol
och gas, säger datorerna att temperaturen stiger med mellan 2,4 och 6,4
grader på 100 år. En skillnad på hela fyra grader.
I ett scenario med en mer hållbar utveckling och utfasning av de fossila
bränslena kol, olja och gas, ligger spannet på 1,1 till 2,9 graders höjning.
FN:s klimatpanel IPCC väljer att lägga sig någonstans i mitten och anser att
det är troligt – mer än 66 procents sannolikhet – att den globala
medeltemperaturen stiger med mellan 2 och 4,5 grader.
Enligt Patrick Eriksson är den huvudsakliga orsaken till de stora skillnaderna
hur – eller ens om – forskarna hanterar moln och partiklar i sina
klimatmodeller.
– Vi vet att en dubblerad koldioxidhalt i atmosfären ger en temperaturhöjning
med en grad, säger han. Temperaturhöjningen leder i sin tur till mer
vattenånga som är en än starkare klimatgas, särskilt högt upp i troposfären.
– Men den stora öppna frågan är vad som händer med molnen, fortsätter Patrick
Eriksson. Mer moln på låg höjd ger en kylande effekt. Färre moln gör det
varmare.
Är det möjligt att resultaten ur klimatmodellerna blir fullständigt åt skogen
eftersom molnen är så besvärliga att beräkna?
– Nej, det håller jag för väldigt osannolikt. FN:s klimatpanel ger istället
ett spann på mellan en och sex graders höjning.
Så molnen kan inte göra Jorden kallare?
– Inga klimatmodeller får ut sådana resultat. För övrigt behövs det inga
klimatmodeller för att räkna ut att mer koldioxid höjer temperaturen.
Patrick Eriksson säger att även partiklarna i luften har en betydande effekt
på klimatet men att dessa är svåra att hantera i klimatmodellerna.
Vissa typer av partiklar absorberar värme medan andra reflekterar den ut från
jorden.
Därför går det inte att kontrollera klimatmodellerna genom att låta dem räkna
baklänges på historiska data. Hur partikelmixen tidigare såg ut skulle
baseras på antaganden.
Patrick Eriksson deltar i ett forskningsprojekt som ska få klimatmodellerna
att bättre kunna räkna på moln och molnbildning.
– Jag tror på resultat de närmsta fem–tio åren eftersom nya satelliter kommer
att leverera helt ny information om molnen, säger Patrick Eriksson, docent
vid Chalmers.