"Jag hade träffat min prins"

MALMÖ. – Jag börjar känna att jag kan bli lycklig igen. Jag känner mig trygg nu, säger hon och kramar kudden i knäet lite hårdare.

Det återfunna hoppet säger hon beror på det kriscentrum hon befinner sig på. Och på Birgitta förstås.

Hon syftar på Birgitta Green Jeppsson som arbetar som polisinspektör vid familjevåldsroteln i Malmö.

– Hon har gett mig en nyckel. Vissa saker skulle jag aldrig berätta för någon, men med henne slappnar jag av. Jag känner att hon står på min sida och att hon kommer att hjälpa mig.

– Alla problem kanske kan få ett slut nu.

Hon träffade mannen första gången i sin lägenhet i Malmö för drygt tio år sedan. Han kom dit med en vän till Nadja.

Hon föll direkt för hans charmiga ögon.

– Han var mycket kärleksfull. Jag gick just då igenom en svår skilsmässa och han ställde upp mycket på mig. Och han var mycket generös. Mina barn fick fina presenter och han skjutsade dem.

– Jag hade träffat min prins, tänkte jag.

Men efter några månader började han lägga sig i vilka hon umgicks med.

Han fick henne att tro att vissa av hennes vänner inte var bra för henne, att de i själva verket var falska och inte tyckte om henne.

– Han sa att han älskade mig och ville inte att jag skulle hamna på fel väg i livet.

Då insåg hon inte mannens manipulativa spel. Hon trodde på hans ord och sa upp kontakten med en del vänner.

I dag konstaterar hon:

– Han ville bara spela min hjälte.

Hon berättar också om hur hans elaka nedsättande meningar gjorde att hon började förlora sitt självförtroende. Han fick henne att tro på att hon var dum och aldrig skulle lyckas läsa vidare. Eller att hon aldrig skulle klara sig ensam. Hon fick höra att inga byxor passade henne så hon bar alltid kjol i stället.

Nadja hade vid den här tiden sina barn boende hos sig varannan vecka. De veckor hon var ensam krävde han att hon bodde hos honom. Han körde henne till och från jobbet.

Hon fick inte gå ut själv.

– Han kontrollerade hela tiden vad jag skulle göra. Om han inte visste var jag var blev han knäpp och ringde runt till alla jag känner.

Till slut stod hon inte ut och sa till honom att hon ville göra slut. Då blev han aggressiv och började ta till våld mot henne.

Nadja bestämde att hädanefter bara bo hemma hos sig. Men mannen lyckades sno till sig en nyckel och dök ibland upp om nätterna. Han var ofta förbannad för saker hon sagt eller gjort.

Sen kunde han plötsligt bli kärleksfull och vilja ha sex med henne. Hon glömmer aldrig hur snabbt hans charmiga ögon kunde växla från värme till hat. Eller hur svetten såg ut och luktade från hans nakna tatuerade rygg när han tvingade henne att ha sex med henne efter att ha misshandlat henne.

Vid ett tillfälle fick hon nog och ringde polisen och bad dem att ta honom därifrån.

– De bad mig att lugna ner mig och sa att jag skulle gå till socialen. ”De kan rädda er, inte vi.”

Efter det polisanmälde hon inte mannen, trots att våldet och hoten fortsatte. Det skulle bara leda till att han fick mer makt när anmälan inte ledde någonstans, resonerade hon.

Hon blev alltmer deprimerad och visste inte vart hon skulle ta vägen.

– Gud hjälp mig. Han har tagit mina bästa år, från jag var 28 år till i dag när jag är 38, säger hon och gömmer sitt ansikte i sina händer. Hon kan inte längre stå emot gråten. På samma sätt grät hon varje natt när barnen somnat och hon höll sig vaken av rädsla. Om mannen dök upp och det blev bråk var hon tvungen att ta emot slagen utan att skrika. Hon ville inte väcka barnen.

– Ibland när jag tänker på vad han har gjort ... Jag ser det framför mig och känner i min kropp hur jag kände då.

– Men jag vill inte gråta, säger hon och torkar sig runt de trötta ögonen.

– Han förtjänar inte mina tårar. Jag vill vara glad. Jag vill bara skratta åt honom.

Hur håller du borta tårarna?

– Jag tar bort honom från mitt huvud. Jag säger till mig själv varje dag att ”han förtjänar inte att du tänker på honom, skratta åt honom, gråt inte”.

Sensommaren 2002 blev hon gravid. Hon bestämde sig för att behålla barnet och det ledde till en oväntad vändning.

Den nya rollen som pappa fick mannen att förändra sig.

– Under min flickas första år var han en bra person. Han var kärleksfull. Han skötte sig och höll lägenheten ren och fin.

När hon jobbade på sjukhuset på nätterna tog han hand om deras barn.

– Då hade vi ett bra förhållande.

Vad fick dig att börja lita på honom igen?

– Jag trodde innerst inne att det fanns något gott inom honom. Och det är den delen som jag har älskat.

– Och jag trodde att han skulle bli en bra pappa. Han var smart, händig och kärleksfull med barn. Han har inte bara misshandlat och hotat mig. Det har funnits fina stunder också.

Men efter något år vände det igen. Mannens andra personlighet kom tillbaka med allt vad det innebar av aggressivitet, svartsjuka, slag och sparkar. Han var ”duktig” på att slå henne, säger hon. Han slog henne med öppna handflator så att det skulle synas mindre. Hennes huvud ömmade och kändes ofta som en ”gröt” efter alla slag. Någon gång gjorde smärtan att hon tvingades ljuga för jobbet, som att hon inte kunde komma för att hon cyklat omkull.

Mitt upp i allt detta var hon beroende av honom. Hon var ensam i Malmö. Hon hade sagt upp kontakten med en del vänner på grund av honom, andra hade försvunnit självmant. Och hennes systrar och mamma bor utspridda i världen.

Så det var han som tog hand om dottern när hon jobbade. Nattskiftet var hennes enda chans att skaffa pengar. Mannen i sin tur drev ett företag men spelade bort mycket av inkomsterna. Dessutom tillät han inte att ha någon annan såg efter flickan.

Hon blev som en robot, berättar hon.

– Jag bara gick till jobbet. Sen satt jag mest hemma och var tyst. Och jag tvättade och städade vid bestämda tider.

Mannen flyttade utomlands för något år sedan och försökte få henne att följa med. I stället såg hon sin chans att fly och söka skydd. På hemmet för utsatta kvinnor börjar hon åter få tillbaka tron. Hon tar långa promenader, tar hand om sin sexåriga dotter och läser böcker. Bredvid henne på soffan ligger Dalai lamas ”Lycka”.

Hon har hunnit läsa några sidor.

– Den visar hur man hittar lyckan igen. Hur man kan bli lycklig överhuvudtaget.

Hur ska du bli det?

– Jag kommer att bli lycklig för att jag vill nå mina mål att läsa vidare inom mitt yrke. Och jag ska bli en självständig kvinna igen och försörja mig själv och mitt barn.

Kvinnan vill inte att hennes riktiga namn ska synas i tidningen. Hon är rädd för att bli igenkänd. Därför kallar vi henne för Nadja.