Djurskyddsinspektörerna Emma Hansson och Henriette Bonde har fått ett
brådskande ärende. De kör Länsstyrelsens grå Volvo V70, på väg att möta upp
polis i ett villakvarter i Malmö. Tre anmälningar från olika personer
berättar om vanskötsel av ett tiotal katter.
Försöken att prata med ägaren imorse fick avbrytas när hon vägrade öppna
dörren. Nu ska polisen hjälpa till med handräckning.
Henriette Bonde parkerar bilen och ser till att kamera, anmälningsprotokoll
och block är med. Tre poliser väntar redan en bit från huset.
– Vi kommer hem till folk i deras privata bostäder och berättar hur de ska ta
hand om sina djur. Det är klart de kan känna sig upprörda, men det händer
väldigt sällan att vi inte blir insläppta, säger Emma Hansson innan hon
följer efter poliserna.
Sedan länsstyrelsen tog över djurskyddet från kommunerna den 1 januari är det
den här typen av anmälningsärenden som upptar de skånska
djurskyddsinspektörernas vardag. Vid omläggningen minskade personalstyrkan
drastiskt i Skåne, från 22 årsarbetskrafter till 16.
Det gör att man nu prioriterar anmälningarna framför de rutinmässiga
kontrollerna.
– Skulle vi åka på allt vi borde, hade vi jobbat dygnet runt. Så det
förebyggande arbetet finns inte alls. Nu åker vi bara på de akuta
klagomålen, säger Emma Hansson.
Vid varje akut utryckning krävs att två djurskyddsinspektörer följer med,
vilket i sin tur leder till att ärendena samlas på hög.
Fler anmälningsärenden innebär också ett mer ansträngt arbetsklimat för
inspektörerna, eftersom risken för konflikt, eller till och med hot, ofta är
större i de akuta fallen.
Hoten kan vara allt från verbala kränkningar till fysiska hot, som när en
djurägare försökte köra över en inspektör med traktor.
Emma Hansson har arbetat i tre och ett halvt år, Henriette Bonde i ett halvår.
Hittills har de varit förskonade från allvarligare incidenter.
Men när Sydsvenskan träffar dem vill ingen av dem synas på bild i tidningen –
av rädsla att någon ska känna igen dem och söka upp dem privat.
– Det har hänt att folk sagt att de ska komma hem till min bostad och leta upp
min familj. Liksom poliser och socialsekreterare har vi en större hotbild än
andra i samhället, säger Emma Hansson.
Efter fyrtiofem minuter har de kommit tillbaka. En skarp pust av katturin slår
upp när de sätter sig på sätena.
– Renhållningen var väl så där ... Katterna var skygga och sprang och gömde
sig. Vi börjar med att skriva ett föreläggande, säger Emma Hansson.
Om ett antal veckor ska de åka hit igen, för att se om punkterna om bland
annat rengöring, kastrering och antalet katter följts.
– Jag kan nog tycka att djurskyddet blivit sämre sedan länsstyrelsen tog över.
Samtidigt har det lett till en bättre samsyn över hela landet, säger Emma
Hansson.
Hon vevar ner framrutan och säger sen:
– Nu låter det som vi har ett jättedystert jobb. Men så är det inte! Vi
brinner verkligen för djuren och älskar vårt arbete. Och vi gör faktiskt
skillnad varje dag.