KD:s nya guide ska vända skutan

Kristdemokraterna är strykpojken i den borgerliga alliansen. Vore det val i dag skulle partiet åka ur riksdagen – och regeringen falla.

Klockan närmar sig sex och innanför glasportarna till Regionhuset i Lund står Christina Borglund och väntar.

Göran Hägglund är på ingång.

Det ska bli distriktsmöte för de skånska kristdemokraterna och parti­ledaren tänker ta tillfället i akt att prata om kommunikation.

Lokala företrädare flockas i foajén. Någon kommer med kaffe och plastmackor. Och på ett bord i källarsalen där mötet ska hållas finns materialet framlagt: högar med hopvikta foldrar i fickformat.

”Budskapsguide”, är rubriken.

Kristdemokraterna har haft lite svårt att få ut sitt budskap på sistone. Rätt länge, om man ska vara ärlig. I Sifos senaste väljarbarometer noterade partiet usla 3,3 procent. Det är en halvering sedan valet.

Häromdagen gick partisekreteraren Lennart Sjögren ut i media och skyllde på Moderaterna.

De är för dominerande, ansåg han. De borde i högre grad spela över bollen till de mindre partierna.

Vems är felet?

De skånska KD-politikerna vill inte skylla på Hägglund. Han har hanterat ömtåliga frågor så bra som det varit möjligt, menar Christina Borglund från Kristianstad. Men visst är hon bekymrad.

– Jag kan känna att vi borde fått bättre gehör inom alliansen för våra hjärtefrågor, säger hon.

Vårdnadsbidraget, till exempel. Av partiets storslagna vallöfte att alla Sveriges småbarnsföräldrar skulle få välja om de vill stanna hemma eller ha barnen på dagis blev det en tumme: Varje kommun bestämmer om man vill införa vårdnadsbidrag. Ersättningen till familjen stannar vid tre ynka tusenlappar i månaden.

– Det blev lite halvt, tycker Chri­stina Borglund.

– Men man får tänka på att vi är fyra partier som ska samsas, säger Aase Jönsson från Svalöv.

Så dyker Göran Hägglund upp med sin pressekreterare i släptåg. KD-ledaren bär mörk kavaj och prydlig slips i alliansens brandgula nyans. Han hälsar på sitt partifolk och så slår vi oss ner i soffgruppen vid entrén.

Jag frågar om det halva vårdnadsbidraget. Till skillnad från sina parti­kamrater visar sig Göran Hägglund vara nöjd.

– De kommuner som vill kan ju införa bidraget, säger han. Åttio kommuner har gjort det. Och det här blir en jättebra valfråga i lokalvalen.

Men 2010 är det ny match. Ska KD inte profilera sig inför valet? Ta strid inom alliansen för sin gamla hjärtefråga?

– Nej, säger Hägglund. Jag tycker att den frågan är avgjord.

Kristdemokraterna brottas med ett evigt dilemma: Ska partiet profilera sig på sina traditionella värdefrågor och slå vakt om kärnväljarna? Eller marknadsföra sig som ett socialliberalt parti för att bredda väljarbasen?

Alf Svenssons bedrift som partiledare var att han lyckades övertyga många om att KD inte bara är ett parti för frikyrkliga fundamentalister, kvinnoprästmotståndare och abortfiender. I valet 1998 fick han nästan 12 procent. Då var partiet i opposition.

Göran Hägglund har tydligare än sin företrädare slagit in på den liberala linjen, inte minst för att underordna sig alliansen. I valet 2006 fick KD 6,6 procent och sen har det rasat utför.

När började det gå riktigt snett?

Någon skulle kanske peka på interpellationsdebatten i riksdagen den 16 januari 2007. Det var då som Vänsterpartiets ledare Lars Ohly krävde svar av socialminister Hägglund: Tänkte han genomdriva KD:s krav på sänkt abortgräns?

– Nej, svarade Hägglund från talarstolen.

Och inte bara det. Socialministern intygade att han tänkte föreslå en lagändring för att ge utländska kvinnor rätt att göra abort i Sverige.

Reaktionen från partiets konservativa blev våldsam. Abortturism! protesterade frikyrkofalangen med Mikael Oskarsson och Lennart Sacrédeus i spetsen.

Under en tid mumlades det om partisplittring. I dag har den värsta stormen lagt sig, hävdar Hägglund.

– Visst finns det en och annan i partiet som tycker att jag gjorde fel. Men på rikstinget blev det klart att jag har en majoritet bakom mig. KD vill inte förbjuda aborter. Och vad gäller abortturismen så har vi inte sett någon inströmning av polska kvinnor.

I en annan moralfråga valde Göran Hägglund att stå på sig: att låta två människor av samma kön ingå äktenskap är inte förenligt med kristen tro.

Trots att sex partier i riksdagen sagt att homosexuella par skulle få gifta sig envisades Hägglund länge med att försöka övertala Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Jan Björklund att ändra sig.

I vintras körde allianskamraterna över honom.

– Det är klart att jag är besviken över att jag inte lyckades övertyga mina kolleger, säger han nu.

Familjepolitiken och moralfrågorna är inte de enda där KD fått stryka flagg i det interna maktspelet inom alliansen.

Inför valet 2006 lovade Hägglund sänkt bensinskatt. Sen bröt den stora klimatfrossan ut och miljöminister Andreas Carlgren såg till att skatten höjdes.

Förr ville Kristdemokraterna avveckla kärnkraften. Nu har Hägglund (liksom Maud Olofsson) anslutit sig till Folkpartiet och Moderaterna som vill bygga nya reaktorer.

Ett annat av KD:s paradlöften var att avskaffa fastighetsskatten. Det pulveriserades snabbt av Anders Borg på finansen. Resultatet blev att skatten bytte namn till kommunal avgift, utan att bli lägre för alla.

– Kristdemokraterna är utan tvekan det parti som förlorat mest på samarbetet, sade Ella Bohlin när hon avgick som ordförande i ungdomsförbundet KDU i fjor.

Hon är nu partiets toppnamn i valet till EU-parlamentet den 7 juni. Där hamnade hon efter ett ingripande från Göran Hägglund. I partiets provval fick den kontroversielle Lennart Sacrédeus flest röster. Men partiledningen tyckte inte att en EU-kritiker som han var en lämplig företrädare och petade honom från listtoppen.

I förra veckan gjorde Ella Bohlin sitt första utspel: Riv upp Sveriges undantag från EU:s snusförbud.

Håller Göran Hägglund med?

– Nej. Jag vill betona den enskildes ansvar för sitt liv. Det är ingen framgångsväg att försöka förbjuda snuset.

Göran Hägglund tror inte att Kristdemokraternas usla opinionssiffror beror på att partiet är splittrat.

Det finns en bra politik, hävdar han, det gäller bara att få ut den till väljarna. Det senaste halvåret har allt kretsat kring den globala krisen.

– Då är det ju inte konstigt att statsministern och finansministern hamnar i fokus. Det har gynnat Moderaterna.

Men Hägglund sticker inte under stol med att KD måste bli bättre på att marknadsföra politiken.

Det är här som budskapsguiden kommer in i bilden. Hopvikt är den liten som ett kreditkort, men fylld av handfasta riktlinjer från partiledningen om hur KD-politiken ska kommuniceras.

Ämne för ämne listas lämpliga ”talslingor” att vävas in tal och debatter, samt ”enradare” som ska fastna som reklamslogans.

Så här kommer det exempelvis att låta runt om i Sverige i valrörelsen 2010 när KD-politiker pratar sjukvård: Inga köer i vården, få välja doktor själv och ett apotek där jag bor – det är trygghet för mig.

Onelinern lyder: Vi byter väntrum mot behandlingsrum – vi byter oro mot trygghet.

Så här ska Kristdemokraterna sälja sin skolpolitik: En skola där alla får växa, som bygger på ansvar och omsorg och där läroböckerna är hela – det är trygghet för mig.

Punchline: En medmänskligare skola är en tryggare skola.

När ekonomin kommer på tal ska KD:s stormtrupper säga: Stabil privatekonomi, sänkt fastighetsavgift och råd att laga bilen – det är trygghet för mig.

Och sen dra till med enradaren: Trygghet skapas av oss tillsammans.

– Det handlar om på vilket sätt jag vill att vårt parti ska uppfattas. När folk tänker på Kristdemokraterna ska de tänka på trygghet, förklarar Göran Hägglund.

Budskapet som ska rädda KD kvar i riksdagen och alliansregeringen vid makten har han redan formulerat:

– Trygghet i det lilla ger trygghet i det stora. Det handlar om det.