”Hej, Carl Bildt här. Jag vill be om 5 minuter av din tid. Den 20 maj och den
4 juni ska vi skaka om i webbvärlden.”
På webbplatsen 5minuter.nu raggar en leende utrikesminister kampanjmedarbetare
till Europavalet.
”Dessa dagar kommer jag att mejla dig en kort instruktion, där du under 5
minuter framför datorn hjälper till med att få fler att gå och rösta på
Moderaterna i Europavalet”, skriver Bildt.
Partisekreteraren Per Schlingmann är entusiastisk.
– Vi satte ett mål att minst tusen personer skulle anmäla sig. Det är redan
överträffat.
En viktig poäng, enligt Schlingmann, är att det inte bara är partimedlemmar
som lovat att göra reklam för Moderaterna.
Låter det bekant?
Under Barack Obamas succékampanj i höstas åkte de svenska partistrategerna i
skytteltrafik över Atlanten för att se, beundra och lära. Obama samlade
miljoner supportrar via internet, hängivna människor som bar sin beundran
för Obama utanpå skjortbröstet, i varje läge.
På webbplatsen MyBarackObama.com skapade anhängarna tillsammans över 35 000
nätverksgrupper. Resultatet blev mer än 200 000 valevenemang – utöver dem
som ordnades av Obamas centrala kampanj.
De svenska partistrategerna grubblade: Kunde något av detta överföras till
Sverige?
För några veckor sedan presenterade Socialdemokraterna sitt svar på
MyBarackObama: Mitt S. Med Googlekartor ska man kunna hitta eller initiera
aktiviteter som dörrknackning eller torgmöten nära sig.
Med sloganen ”S we can!” kan ingen missa att Socialdemokraterna försöker surfa
på Obamas medflyt. Tanken med Mitt S är att sänka tröskeln till
traditionellt partiarbete. Huvudsyftet, säger partisekreterare Ibrahim
Baylan, är inte att ragga medlemmar utan att engagera fler i valrörelsen.
Ändå har inte Socialdemokraterna kunnat hålla sig från att kräva något som
Obamas supportersajt aldrig fordrat av sina användare: att de registrerar
sina personuppgifter. Namn, e-postadress och postnummer.
Registreringen är ett exempel på hur partierna missförstår de nya medierna,
menar Anders Mildner, omvärldsbevakare på Media Mötesplats Malmö och expert
på sociala medier.
– Partierna både vill ha kakan och äta den. Visst, man vill aktivera
människor. Men man vill samtidigt kontrollera dem, lagra deras
personuppgifter så att man kan sända dem information.
Youtube, Facebook, Flickr, Twitter ... Partierna försöker ängsligt att täcka
in alla nya kanaler på nätet, och allra helst skapa egna. Men det spelar
ingen roll, menar Anders Mildner, när politikerna inte har lärt sig hur man
pratar i de nya medierna.
Statsvetaren Nils Gustafsson, socialdemokratisk bloggare under namnet
”Erlanderbrigaderna”, är hård i sin dom:
– De etablerade partierna släpper inte lös sitt folk att börja diskutera. Det
blir som en megafon, ett bevis på att partierna inte tar medborgarna på
allvar, säger Nils Gustafsson som forskar om sociala mediers betydelse för
politiken.
S-ledaren Mona Sahlin anses traditionellt som en jordnära politiker. En vanlig
tjej som väljare lätt kan relatera till. Men i det nya medielandskapet har
hon svårt att hitta en klockren roll.
På ett seminarium på Malmö högskola i förra veckan beskrevs Mona Sahlin som en
”typisk tv-politiker” av PM Nilsson, Expressens förre politiske
chefredaktör. Det var inte positivt menat. Sahlin ägnar sig åt Framträdandet
med stort F, menade PM Nilsson.
– Hon fixar inte tilltalet, det vardagliga som känns autentiskt, sammanfattar
Anders Mildner.
Carl Bildts torra nätpersonlighet – typisk mening: ”Väl efter midnatt i Madrid
och efter det att utrikesminister Moratinos dessutom bjudit på nattlig
flamenco går nu även denna arbetsdag mot sitt slut” – fungerar däremot
”fantastiskt bra och känns hundra procent äkta och oförställd”, enligt
Anders Mildner.
Men inte heller Moderaternas bloggstjärna får fullt ut godkänt. Problemet med
Bildt är, enligt Mildner, att han talar till folket men inte verkar
intresserad av att lyssna.
Gräsrötter är fint i politikens värld. Nätet lämpar sig utmärkt för
gräsrotsaktivism. Vem som helst kan starta en Facebookgrupp om en politisk
fråga.
Folkpartisten Jenny Sonesson berättade på Malmö högskolas seminarium om hur
hon hade tråkigt på jobbet en eftermiddag och retade sig på påven. Sonesson
startade Facebookgruppen ”Rött kort Vatikanen”. Det fick en massa anhängare
och hon blev uppringd av internationella medier. Som en konsekvens av
Sonessons upprop har belgiska parlamentet skickat en protest till Vatikanen
mot påvens uttalanden, och EU-parlamentet ska ta upp ämnet till diskussion.
De etablerade partiernas problem är att gräsrotsrörelser sällan låter sig
startas och kommenderas uppifrån. En annan utmaning är att det är lättare
att mobilisera människor kring enstaka frågor. Det visade nätupproret mot
FRA-lagen, det som brukar kallas bloggbävningen.
Statsvetaren Nils Gustafsson kallar FRA-upproret för viral politics – viral
som i virus. Något smittsamt, som sprider sig snabbt.
– På kort tid gick hundratusentals människor samman för att protestera mot en
enda sak: staten kan läsa din e-post.
Anti-FRA-rörelsen växte sig stark utan de etablerade massmediernas hjälp.
Till slut var ändå rörelsen så stor att tidningar, tv och radio inte hade
något annat val än att sätta sig in i frågan och rapportera om den.
När jag skriver detta plingar det till i datorn. Aha, den ihärdiga Gudrun
Schyman (Fi) skickar ännu ett av sina meddelanden på Twitter, minibloggen
där man inte får skriva längre än 140 tecken. ”Vad ska vi visa opp – bröst
eller snopp?”, står det i Schymans meddelande, som länkar till en
debattartikel där en kampanj mot prostatacancer jämförs med en mot
bröstcancer.
Schyman hyllas av pr-experter för sin enmanskampanj ”Skicka Schyman till
Bryssel”, där den förre V-ledaren kuskar land och rike runt med klatschiga
feministiska sloganer. När Schyman kommunicerar på nätet handlar det inte
bara om politik.
”Beundrar Magnolian som har slagit ut. Den mest sensuella blomma jag vet,
nästan på gränsen till erotisk ...” meddelade Schyman häromdagen på Twitter.
En dialog med andra Twitteranvändare om blommor och det vackra vårvädret i
Skåne följde.
Vad betyder sådant blomtwittrande för Gudrun Schymans genomslagskraft som
politiker?
– Jättemycket, svarar Anders Mildner.
– Det gör henne autentisk. Man kan inte fejka sånt. Det kommer att göra att
folk lyssnar mer på vad hon har att säga om politik.
Bloggläsandet är fortfarande litet, jämfört med hur många som ser på tv och
läser tidningar. Överdriver Anders Mildner nätets betydelse? Är inte
fortfarande de där två minuterna i SVT:s Rapport viktigast för en politiker
som försöker bli vald?
– Antagligen för de allra flesta. Men inte för SD. Och inte för Piratpartiet.
Och allt tyder på att internet fullständigt går om under de närmaste åren.
För mig är tv redan ett passerat medium.
Anders Mildner ser en utveckling där de sociala medierna krossar de gamla
partistrukturerna. Politiker kan inte längre gömma sig bakom ”partilinjen” i
alla lägen – det blir inte trovärdigt i den nya medieverkligheten. Det finns
bara en rimlig slutsats för partierna att dra, enligt Mildner:
– Att låta alla prata om allting.
Statsvetaren Nils Gustafsson tycker att Anders Mildner har en naiv syn på hur
de sociala medierna förändrar politiken. Politik på nätet är ingen
demokratisk revolution utan ett elitfenomen, menar Gustafsson. Vilka är det
som följer politik på nätet? frågar Gustafsson och svarar själv:
– En välutbildad, politiskt medveten medelklass. Med jobb som gör att de kan
surfa mycket på dagtid.