Konstgjord lunga räddade honom

Johan Bornäs fick förkylning och feber. Några dagar senare fördes han med andningssvårigheter med ambulans till sjukhuset i Lund. Att det var svininfluensa misstänkte personalen redan i ambulansen.

Det här var i oktober 2009. Johan Bornäs var en av de första patienterna som togs in akut för svininfluensa, bara dagar efter att sjukhuspersonalen hade fått sina vaccinsprutor.

Själv hann han aldrig bli vaccinerad.

I fyra månader låg Johan Bornäs på sjukhus. I drygt fem veckor kunde han inte andas själv. Det gjorde den konstgjorda lunga, Ecmomaskinen, som han kopplades till.

– Jag förstår egentligen inte hur de kunde rädda mig. Det övergår mitt förstånd.

Det är snart ett år sedan han skrevs ut från sjukvården. Sakta återerövrar han vardagskunskaperna. Han kan gå, äta, laga mat och handla, och han kan köra bil. Men inte cykla.

Han har en nervskada som gör att han måste koncentrera sig på varje rörelse. Att röra sig kräver hjärnkraft. Då blir det svårt att koncentrera sig på trafiken samtidigt som han trampar på pedalerna.

Men det finns hopp. Mellan två och fem år väntas det ta för nerverna att återhämta sig.

När allt började hade han ett välbetalt jobb som ingenjör på Sony Ericsson i Lund. Han bodde i hus tillsammans med sin tonårsson. Nu har han sålt villan, att klara av en trädgård är omöjligt. Och han kan inte jobba. ­Istället har han skrivit ett avtal om avgångsvederlag med arbetsgivaren.

– Det gör att jag får tid på mig att bli frisk, säger Johan Bornäs.

Han tycker att arbetsgivaren har gjort långt mer än vad som kan krävas. Försäkringskassan har han där­emot inte så goda erfarenheter av. Efter sex månader tyckte handläggaren att han skulle säga upp sig och stå till arbetsmarknadens förfogande. Men Johan Bornäs menar att han fortfarande inte skulle kunna ta ett vanligt, enklare arbete.

– För mig är det en medveten handling att gå. Jag behöver tänka på varje steg. Blir jag trött börjar jag krocka med saker.

Johan Bornäs blev sjuk en fredag. På tisdagen kom han in på sjukhuset. På onsdagen låg han i respirator och på torsdagen kopplades han till en Ecmomaskin och fördes till thoraxintensiven.

Ett par dygn senare fick han hjärtstillestånd.

– Jag kommer ihåg att jag dog, att det blev lugnt i kroppen. Det blev tyst och jag försvann ner i sängen. Men det var ett lugn, inget obehagligt eller hemskt. Det var frid.

Johan Bornäs var med om en cirkulationskollaps på grund av syrebrist. Urakut flyttades han till ett operationsrum där personalen kunde flytta Ecmoanslutningen i hans kropp till maskinen – och de fick behandlingen att fungera igen.

Hans kropp kyldes också ned för att dämpa näringsbehovet.

Av erfarenhet från andra fall visste läkarna att lungorna på patienter med svininfluensa kan repareras, men att det går långsamt. I Johan Bornäs fall tog det drygt fem veckor innan lungmaskinen kunde kopplas bort.

Han är en av två skånska patienter med svininfluensa som överlevde ecmobehandlingen. Den tredje patienten, som låg på samma rum som honom, avled.

Att vakna upp efter den långa maskinstyrda behandlingen var ”extremt obehagligt”, berättar han.

– När jag vaknade var jag blind, förlamad och hade en obeskrivbar smärta i hela kroppen. Jag tror inte att det finns någon tortyrmetod som kan vara kraftigare än det.

Eftersom Johan Bornäs hade legat sövd och orörlig under lång tid hade muskulaturen förtvinat. Nervbanorna och övergångarna till musklerna fanns kvar, men låg i vila. När en patient sedan vaknar upp reagerar kroppen med smärta.

Johan Bornäs vaknade som halv. Han kunde bara känna högra delen av kroppen och var övertygad om att han hade blivit delad mitt itu. Men efter några dagar vaknade den vänstra sidan, efter det kom synen.

När han vaknade kunde han inte tala eller röra sig. Han minns att han blev arg för att personalen tog fram en platta där han förväntades peka och tala om hur han mådde.

– Det borde väl finnas något bättre system som de kunde använda sig av, med ögonavläsning.

Men personalen förstod på hans värden att han hade ont och han fick smärtstillande.

– Skåpsrensning kallar jag det. Jag har nästan fått alla mediciner som finns.

Efter uppvaknandet upprepade personalen flera gånger om dagen för honom att han skulle bli bra.

– Det var bra. Under den tiden fanns ingen anledning för mig att leva. Det är ju också någon slags tortyr, att man lever fastän man inte vill och att någon annan upprätthåller ens liv. Men jag tycker inte att de gjorde fel. Nu tycker jag att det är väldigt bra att leva.

Den svåraste utmaningen visade sig ligga framför honom, i rehabiliteringen efter den långa intensivvårdsbehandlingen. Han blev tvungen att lära sig allt på nytt; att äta, sitta, gå, tala.

Och han kunde börja knyta an till sin familj igen. De besökte honom medan han låg nedsövd. Omedvetet tror han att det hjälpte honom.

– Det var oerhört viktigt att de var där.

Efteråt har han sagt till personalen att det är viktigt att de fortsätter att prata med patienterna, även om de inte är kontaktbara. Sannolikt fungerar hörseln även när man är nedsövd. Johan Bornäs berättar att han inte kan komma ihåg vad personalen sade till honom, men han minns rösterna.

Johan Bornäs vårdades i två månader på strokeavdelningen på Orups sjukhus. Där fick han träning varje dag, i att ta på sig och sköta sin hygien. Han lärde sig till och med att gå i trappor.

– Trappan var mitt värsta monster, berättar han.

Han hade svårt att styra sina ben, och problem med djupseendet. Men han bestämde sig för att övervinna dessa hinder. Som mål satte han att han skulle klara att springa de fyra trapporna på Orups sjukhus på under 40 sekunder innan han skrevs ut. Han lyckades, och slog det med två sekunder innan han kunde åka hem.

Han har fortfarande mycket ont, främst i händerna och benen, men smärtstillande nervmediciner och finmotorisk träning lindrar.

Efterarbetet har han själv fått ta ansvar för. Han anlitade en traumapsykolog som hjälpte honom att förstå vad det är han har gått igenom, och han tränar med hjälp av en Feldenkraispedagog.

– Den som är vårdansvarig för mig är jag själv och det kan vara lite knepigt när man är sjuk.

Planen är att sakta gå tillbaka till arbetslivet. En väg skulle kunna vara att föreläsa. Han har redan talat för akutpersonalen i Lund och på nationella intensivvårdskongressen i Malmö i december.

– Men jag vill inte bli den som åker runt och pratar om hur det är att få svininfluensan. Jag vill ägna mig åt framtiden, åt nya utmaningar i livet.

– I allt det hemska tror jag det finns ett budskap. Att aldrig ge upp är sådant man vräker ut sig. Men det har fått en helt annan innebörd för mig idag.

Bitter är han inte, men han har undrat över varför han drabbades. En medicinsk förklaring är att han befann sig i riskzonen eftersom han är man, i fyrtioårsåldern, lätt överviktig och med en liten nedsättning i lungfunktionen.

Han har ansträngningsastma, men det har han inte behövt bekymra sig för tidigare. Medicinskt ansågs han som fullt frisk.

Personligen har han också fått ett nytt förhållningssätt.

– För första gången sätter jag värde på varje minut. Det gjorde jag inte innan, och det har gett mig en annan livskvalitet.

Feldenkraismetoden bygger på medvetenhet genom rörelse. Används inom alternativ medicin och som ett element inom sjukgymnastik.