Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Krigarna som landet glömde

ÖB Sverker Göransson vid...
"Då dyker det upp ett gäng...
Bollarna visar hur många svenskar som...
Veteranerna, från vänster, Stig...
1 2 3 4

Krigarna som landet glömde

Sverige. Över 100 000 svenska män och kvinnor har tjänstgjort i internationell tjänst i krig eller krigsliknande miljöer sedan mitten av 1950-talet. Men det var först för två år sedan som Sverige fick en veteranlag. Hur många som mår dåligt är det ingen som vet. Joakim Bom från Ängelholm är en av få veteraner som fått sina sviter klassade som sjukdom.

"Halvvägs när vi kommit in i byn Dastansko kom Vasco i sin jeep med sitt gäng. Fram på kylaren hade han en dödskalle, en mänsklig dödskalle. Det var något sorts Draculastuk över honom. Ögonen var svarta och tomma och det skulle inte förvåna mig om han var fullt påtänd. Han började slita och dra i mitt vapen och jag försökte mota bort honom. Då drog han pistol och höll den mot mitt huvud och krävde att vi skulle lämna från oss vapnen. Om han tryckte av då eller senare minns jag inte, men en skenavrättning var det. Adrenalinpåslaget var enormt, jag var både rädd och aggressiv. I stridsselen hade jag min kniv och jag visste hur jag skulle använda den men hade jag haft ihjäl honom då hade vi inte levt i dag.
De ville ta oss som gisslan och min chef försökte få ögonkontakt med Vasco som då tog upp pistolen och sköt ovanför huvudet på oss.
Tillbaka in i byn igen satte de oss i en källare. Vi hörde hot om avrättning vilket gjorde att vi planerade för hur vi skulle ta oss därifrån.
Så hördes skottlossning från franska främlingslegionen som understödde oss och också jaktflyg så det fanns hopp. Även om gisslansituationen tog drygt tre timmar så var varje minut som flera timmar.
När vi kom tillbaka till campen var det en massa nyhetsteam där men klokt nog drogs jag undan. Prästen, en snäll farbror, pratade med mig och då kom tårarna".

Finns det krigsveteraner i ett land som inte har varit i krig på över 200 år? Ända fram tills för några få år sedan var svaret nej, officiellt fanns det inga veteraner. Och utan veteraner fanns det ju heller ingen anledning att formulera någon slags veteranpolitik. Det ansågs inte nödvändigt i ett Sverige som sedan 1956 har skickat soldater runt om i världen, ofta i FN:s tjänst, för det har liksom inte varit krig. Inte när tusentals män skickades till Kongo kring början av 1960-talet. Inte heller räknas alla de män och kvinnor som tjänstgjort vid Suez, Gaza, Sinai, Libanon eller på Cypern som krigsveteraner.
De som åkte iväg sågs till exempel av sina officerskolleger som äventyrare eller sådana som ville ha betald "semester" på något varmare ställe.
För officerare i Försvarsmakten var det heller ingen merit att åka. Många var de som hörde "svikare" bakom ryggen eftersom all utlandstjänst då var frivillig. De flesta soldaterna var snickare, murare, chaufförer eller hade andra civila jobb.
De gjorde det de skulle under sex månader, kom hem, lämnade in utrustningen och sedan skulle och åkte till sin vanliga miljö. Ingen frågade vad de hade varit med om eller hur de mådde.
Sverige fortsatte att skicka soldater och officerare till oroshärdar runt om i världen. Allt följde samma mönster. Utbildning här hemma, mission i sex månader, hemkomst utan åthävor och vardag.
Totalt har svenska soldater och officerare deltagit i 120 internationella uppdrag i 60 länder.
Men något hände 1993.
Sveriges riksdag beslutade att skicka en nordisk bataljon till Bosnien, ett Bosnien mitt i ett trepartskrig.
Den gången skulle allt gå snabbt, snabbare än vad den militära ledningen i Sverige trodde vara möjligt. Snabbrekryteringen skedde på tre pansarförband: I Strängnäs, Skövde och Hässleholm.
Det är där Joakim Bom från Ängelholm kommer in, han som berättar om den där dagen i Dastansko och mötet med Vasko, eller Vlasko som han också kallas, för snart 20 år sedan. Jag mötte honom i Hässleholm den dagen han anmälde sig, jag träffade honom i Bosnien under kriget och jag har träffat honom igen här hemma, flera gånger.
Han är märkt för livet för det han var med om, han har diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.
– Frisk blir jag aldrig, men du blir medveten och kan leva med det, säger han.
Det säger han i dag, lång tid efter det han var med om. För resan fram tills nu har kantats av diverse mänskliga haverier. Alkohol, aggressivitet, brustet förhållande, dålig självkänsla och många civila misslyckanden.
Därför gjorde han ännu en sväng till Bosnien, knappt ett år efter första hemkomsten.
Och frågan är om inte det uppdraget spädde på hans psykiska ohälsa, bataljonen som inte fick göra något, enligt Joakim Bom.
En ständig action i den första missionen till passivitet i den andra.
Oavsett, så räknades inte Joakim Bom som krigsveteran.
Bosnienmissionerna rullade på, så tillkom Kosovo, Kongo med specialförband och så Afghanistan förutom alla mindre internationella uppdrag med ett fåtal svenska soldater men med nog så dramatiska inslag.
Fram till dags dato lär över 100 000 svenska kvinnor och män ha gjort internationell tjänst och då är det endast de militära insatserna som räknas. Fast räknat har ingen gjort, det finns ingen statistik på exakt hur många som tjänstgjort. Det finns inte heller någon statistik på hur många som mår dåligt, bara på hur många som stupat, 82 stycken sedan 1956, de flesta genom olyckor. 17 dödsfall hänförs till stridshandlingar.

2004 ställer Allan Widman (FP) en fråga i riksdagen till dåvarande försvarsministern Leni Björklund (S) om det finns någon veteranpolitik.
– Jag frågade även dåvarande statsministern Göran Persson (S) inför någon resa han skulle göra till någon mission men något svar fick jag aldrig och inte heller tror jag att det blev någon resa, säger Allan Widman.
Det han kunde konstatera var att det inte fanns någon veteranpolitik och att det uppenbarligen inte fanns några veteraner i Sverige.
Nuvarande försvarsministern Karin Enström (M) säger att det är svårt att förklara varför det inte har funnits en veteranpolitik men hävdar att när den borgerliga regeringen tillträdde 2006 började det hända saker.
– Vi uppfattade att det fanns ett stort behov men det fanns inget övergripande tänk. Hade man tur blev det bra vid hemkomsten men det finns ju många som inte mår bra, säger hon.
ÖB Sverker Göransson säger att han vill "backa bandet" när det gäller frågan om veteranpolitik.
– Förr var det inte accepterat att åka ut, de som gjorde det betraktades som femtehjulare men det vände med Bosnien. Milt sagt har det varit väldigt taffligt, säger han.
Allan Widman fick uppdraget att leda den första Veteranutredningen.
– Ja, det är klart att det var alldeles för sent men helt plötsligt fanns det en insikt om att tjänstgöringen inte var i nivå med övningar, att det inte fanns någon insikt om de tragiska dimensionerna och att alla levt i en bild av att den offentliga välfärden gäller för alla men att den inte tänkt i termer av krigsveteraner, säger han.
Han menar också att det bland politiker saknas insikt.
– Den främsta bristen är bristen på ett starkt engagemang från den högsta politiska ledningen i Sverige. Initierar man ett monument i Danmark är det statsministern som tar första spadtaget. I Sverige har inte regeringen gjort vad den ska.
Allan Widman menar att inte heller Försvarsmakten gjort sitt.
– Vi har ingen statistik skrev jag hösten 2007 och det har vi ännu inte. Försvarsmakten har inte bestämt vad och hur den ska göra utan har presenterat lite olika lösningar. Visst är det delikata avvägningar men de har inte ägnat tillräckligt intresse, de vill inte och orkar inte ta fram gamla loggar. Det brister i det historiska och det är en fundamental brist när man inte vet storleken på problemet och då blir det svårt att argumentera politiskt, säger han.

Det finns inte någon officiell statistik på ohälsa bland hemkomna veteransoldater och det har inte heller gjorts några riktiga undersökningar. Fram tills nu, hävdar Anders Stach, chef för den tre personer starka Veteranavdelningen i det militära högkvarteret.
– Helt klart är att vi behöver en egen forskning, säger han och räknar upp tre undersökningar som pågår just nu.
Karolinska institutet har undersökt självmordsfrekvensen bland 23 000 personer som gjort utlandstjänst mellan 1990 och 2010. Som kontrollgrupp har de tittat på 95 000 personer som mönstrat men som inte gjort utlandstjänst.
– Det visar sig att en procent bland de som varit ute har tagit sina liv, i kontrollgruppen är det 2,6 procent, säger Anders Stach.
De två andra undersökningarna görs av FOI som undersöker hur de som tjänstgjorde på den andra Bosnienbataljonen, BA02, mår och Högskolan i Kristianstad som undersöker hur anhöriga till utlandssoldater mår.
– Vi är säkra på att det finns de därute som inte mår så bra men det är väldigt svårt att nå dem. Om den enskilde slutar ha kontakt med oss så blir det omöjligt. Men du ska veta att den stora massan som gjort utlandstjänst mår bra, säger han.
Ett försök att fånga in dem som eventuellt mår dåligt är en enkät som skickats ut till 3 500 soldater som gjort internationell tjänst de senaste fem åren.
Anders Stach berättar också om en undersökning som gjorts på den nittonde styrkan i Afghanistan, FS19. Den visade att 15 procent av dem som kom hem hade problem och 3,5 procent visade upp tydliga symptom på posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
Översatt till alla de hundratusen som gjort internationell tjänst skulle cirka 15 000 må dåligt och 3 500 ha PTSD. Även om det endast är en teoretisk siffra finns det ingen planering eller verksamhet som skulle klara av att hantera ett sådant stort antal.
Eftersom det inte finns någon statistik på hur många som har psykiska skador efter insatserna så är frågan hur stort mörkertalet är?
– Jag reagerar på att du säger stort men det är klart att vi skulle vara naiva om vi inte trodde att det fanns någonting. Ta bara de som kom hem från Kongo, säger ÖB Sverker Göransson.
Han säger också att det är viktigt att kartlägga soldaterna som kommer hem men att det kommer att ta tid och att det också kommer att ta tid innan Sverige har en veteranpolitik värd namnet.
– Det är klart att det finns människor som inte mår bra men vi blundar inte heller för det, säger han.
Allan Widman menar att mörkertalet är mycket större än vad Försvarsmakten tror och att behoven kommer att öka.
– Problemen kan ju dyka upp 15-20 år efter hemkomst, säger han.

När den första Bosnienbataljonen kom hem på våren 1994 samlades de på dåvarande Swedint utanför Södertälje. För första gången skulle en planerad debriefing göras under några dagar. Soldaterna fick bland annat en genomgång av vad som svenska medier hade skildrat från deras uppdrag, en fysisk undersökning, medaljparad, en enkät och en avskedsmiddag. Dessutom genomfördes hemkomstsamtal i grupp med psykologer som då jobbade på Värnpliktsverket.
– Det var konstigt att sitta och snacka med några som inte hade en aning om vad vi hade varit med om, säger Stig Kryhl.
Han har just kommit hem från sin andra Afghanistanmission. Men han var också med i den första Bosnienbataljonen och även i den tolfte, BA12.
Jag träffar honom och två andra veteraner efter medaljceremonin för de just hemkomna från Afghanistan i Stadsparken i Lund i slutet av maj.
Peter Nilsson från Malmö har gjort tre Bosnienmissioner och en i Afghanistan. Joon Hermansson från Ystad har tjänstgjort i Bosnien, Kosovo och Afghanistan.
Alla tre tillhörde samma pluton på BA01 och i dag är alla tre yrkesofficerare.
De menar att hemkomstprogrammet i dag i stort sett ser likadant ut som den gången våren 1994. Möjligen är skillnaden att man numera lagt till ett enskilt samtal med var och en.
De är också överens om att det är bra att ha hemkomsten "lite isolerat" och inte på den ordinarie arbetsplatsen.
Som exempel nämns hur norrmännen gör. De stannar i Köpenhamn på vägen hem och "avrustar" med förbandet och har flera psykologsamtal. När de sedan landar på Gardemoens flygplats är anhöriga där och då avslutas missionen.
– När vi kom hem från Kosovo med KS16 kom alla hem samtidigt. Vi hade samtal på individnivå, i grupp och hela kompaniet vilket gav den totala gemenskapen. Det behövs inga stora åthävor, säger Joon Hermansson.
När de kom hem första gången fanns ingen obligatorisk återträff vilket finns i dag, tre till sex månader efter hemkomst.
De är också överens om att det för vissa kanske behövs en lite längre "hemkomst" för att landa i vardagen men att som danskarna ha tre månaders "normalisering", från "battlemind" till "homemind" som man kallar det, är inget som tilltalar.
– Jag skulle klättra på väggarna, säger Peter Nilsson.
Stig Kryhl säger att på 15 veckor efter hemkomst så ska man ha landat, annars är det något fel.
– Förr fanns det ju ingen veteranpolitik alls utan allt hängde på den enskilde, säger Peter Nilsson.
För att veteranpolitiken ska fungera krävs en samordning mellan myndigheterna, menar Joon Hermansson.
– Om inte det fungerar faller ju hela programmet, säger han.
Att det skulle finnas något stort mörkertal tror de inte på.
– Jag tror inte speciellt många mår dåligt, i varje fall inte något som en utlandsmission har orsakat, säger Peter Nilsson.
Jag frågar om de vill åka ut igen. Alla tre svarar ja men är tveksamma om hur deras familjer skulle reagera.

När Joakim Bom kom hem från sin första Bosnienmission hörde han en föreläsning om vilka symptom som PTSD kan ge.
– En av mina bästa polare sa till mig att jag prickade in alla elva symptom men jag svarade att vad fan, jag har ju bara varit i Bosnien inte i Vietnamkriget.
Men att det var fel någonstans fattade han. Andnöd, hjärtklappning, mardrömmar.
– Jag nästan kröp runt och kände hela tiden konstiga grejer så jag gick till husläkaren som remitterade mig till en psykolog men den enda fråga jag fick var hur min relation till mina föräldrar var. Vet inte hur många psykologer jag har varit hos och fått samma konstiga frågor.
Joakim Bom jobbade som ordningsvakt både före och efter Bosnien.
– Det var ingen som ville veta eller lyssna och då tystnar man. Jag började supa, jag som hade varit nykterist, och det var så skittrist att vara hemma.
Så han åkte igen med bataljonen som "inte fick göra något" och väl hemma igen kom panikångesten och mardrömmarna.
– Så det blev en ny psykologsväng, jag var som en tryckkokare.
Han var så illa däran att självmord kändes som en utväg.
Hösten 2001 fick han genom Försvarsmakten kontakt med en psykolog i Halmstad som dessutom var reservofficer.
– Han sa direkt att jag hade PTSD.
Trots det tog det ytterligare fick han valsa han runt i primärvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det tog ytterligare sex år innan Joakim Bom kom till Kris- och traumacentret i Danderyd. Där kände han för första gången att han blev tagen på allvar och sedan dess har han varit hos stressexperter i Lund.
– Det handlar om att få en värdighet i mitt liv, att bygga upp min självkänsla. Många gånger har det varit så jobbigt att inte bli trodd på, säger han.

Under våren presenterade Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna en undersökning de gjort av hur veteraner bemöttes av samhället och svenska myndigheter när de kom hem.
– Vi fick indikationer på att saker inte var som de skulle, säger generalsekreteraren Anders Ramnerup.
786 veteraner svarade. En femtedel av dem tyckte att Försvarsmakten bemötte dem mindre bra eller rent av dåligt. Betyget för andra myndigheter var förskräckande lågt, endast tio procent ansåg att de hade blivit bra eller mycket bra bemötta. Var fjärde ansåg att de blivit mindre bra eller dåligt bemötta.
– Sverige var sämst i klassen för en 15, 20 år sedan men Försvarsmakten har tagit stora kliv framåt, säger Anders Ramnerup.
Det samma säger Officersförbundets ordförande Lars Fresker.
– Tittar vi bakåt fanns det ju ingen veteranpolitik och Sverige var verkligen bland de sämre. Frågan kom ju i fokus först under början på 2000-talet och det är absolut på rätt väg nu, säger han.

Allan Widman presenterade sin andra Veteranutredning 2008 och mycket i den blev lag 2011.
– Viktigt i den var bland annat att det ska göras en personlig uppföljning efter två år. En enkät är inte en tillräcklig uppföljning, inte när svarsfrekvensen är under tio procent, säger han.
Redan i den första utredningen pekade han på behovet av ceremonier och medaljer, inte minst med tanke på att riksdag och regering saknade, och fortfarande saknar, egna procedurer för att erkänna insatser som gjorts i den svenska säkerhetspolitikens namn, som han uttryckte det. Allan Widman pekade även på behovet av ett gemensamt monument för Sveriges alla veteransoldater.
– Men regeringen har inte gjort vad den ska. En förklaring är att medaljer är något osvenskt men det finns också en konkurrens, en avund mellan olika politikområden. Varför ska bara soldater få medalj? Det finns ju folk från Sida och Polisen, till exempel, som också gjort utlandstjänst. Men regeringen kan inte välja, det finns beslut om en belöningsmedalj, säger han.
Den 29 maj i år, fem år efter Allan Widmans utredning, avtäcktes monumentet "Restare" vid Sjöhistoriska museet i Stockholm av kung Carl Gustaf. Prins Carl Philip fanns på plats liksom försvarsministern och ÖB och ett stort antal gäster. Arméns musikkår spelade och Försvarsmaktens medaljer delades ut. Vissa soldater hade väntat i över 50 år på ett erkännande. Medaljer för tapperhet men även för "synliga och osynliga sår", som ÖB uttryckte det.
Veterandagen till ära framfördes också "Veteranhymnen", skriven av Stefan Nilsson och sjungen av Anna Stadling och Anders Ekborg. "Svårnynnad men vacker", som en veteran uttryckte det.
Allan Widman njöt den dagen.
– Det här är mycket, mycket viktigare än vad man tror. När jag började utreda veteranfrågan trodde jag att det var de ekonomiska villkoren som var de viktigaste men den slutsatsen var felaktig. Det allmänna erkännandet är mycket viktigare, säger han.

Den 1 mars i år fick Joakim Bom sin sjukdom klassad som kronisk och blev då sjukpensionär till 75 procent. På de kvarvarande 25 procenten jobbar han med friskvård.
Tillsammans med några andra veteraner har han under lång tid öppet berättat om sina problem.
– Jag har gjort det för att visa att det inte är något konstigt, att man inte ska skämmas och att man kan få hjälp. Om jag bidragit till att en enda öppnat sig och därmed kunnat gå vidare är det värt alltihop.
Han vet att många fler är och har varit i samma situation som han själv. Men bitter, nej det säger han sig inte vara.
– Jag ångrar inte att jag åkte, inte det minsta, jag är en stolt veteran, säger han.

Annons:
Annons:
Definition av veteran:

Begreppet veteran kommer av latinets vetus, "mångårig", "gammal" alternativt "individ med mångårig erfarenhet av ett verksamhetsområde". En "veteran" är någon som varit anställd i Försvarsmakten och gjort insatser internationellt eller nationellt med eller utan vapen. Man har helt enkelt tidigare varit anställd.
Källa: Försvarsmakten.

Definition PTSD

Posttraumatisk stressyndrom, PTSD, kan drabba en person som varit med om exempelvis misshandel, våldtäkt, en olycka, krig eller en naturkatastrof. De vanligaste tecknen vid posttraumatiskt stressyndrom är:

  • att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när du är vaken och när du sover, då i form av mardrömmar.
  • att försöka undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att du isolerar dig från familj, vänner och arbetskamrater.
  • en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra dig onormalt lättskrämd och lättirriterad. Du kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
  • minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.

Källa: Vårdguiden.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu