Den 16 maj avslöjade en hårt pressad överbefälhavare Håkan Syrén en djup
klyfta mellan militärens och politikernas syn på hotbilden mot Sverige.
I en skrivelse till regeringen utfärdade han en varning för Ryssland.
ÖB delade inte den bedömning av säkerhetsläget som försvarsberedningen gjort
och som försvarsminister Sten Tolgfors lagt till grund för tuffa krav på
besparingar i det svenska försvaret.
Finland och Norge nonchalerar inte hotet från öster, påpekade Syrén.
Regeringens sänkta ambitioner för försvaret innebar en ”avsevärd operativ
risktagning.”
De flesta politikerna viftade bort överbefälhavarens invändningar: Ännu en ÖB
som vill ha mer kulor och krut.
Tre månader senare bröt kriget i Georgien ut. Och i dag hörs nya tongångar
från alliansens politiker.
– Ryssland har inte militär kapacitet för en invasion av EU i dag. Men hur är
det om fem år? Det är ingen tvekan om att Rysslands maktambitioner och
intäkterna från oljan med ett högt dollarpris är en farlig kombination,
säger Allan Widman, folkpartist och ledamot av försvarsutskottet.
Han hänvisar till att försvarsberedningen faktiskt lade in en brasklapp när
den i våras avfärdade hotet från Ryssland. Ryssarnas agerande i Kaukasus
skulle bli ”ett lackmustest” på landets avsikter.
– Nu har vi fått svaret på det lackmustestet, säger Widman.
Det var hans partiledare Jan Björklund som i förra veckan drog korken ur
flaskan och släppte ut anden.
Knappt hade dånet från stridsvagnarna tystnat i Georgien förrän den gamle
majoren gick ut i en radiointervju och krävde ett stopp för nedskärningarna
av försvaret: ”Det vore olyckligt om Sverige fortsätter att lägga ner
förmåga i vårt försvar.”
I den moderata partitoppen spred uttalandet först irritation. Försvaret och
utrikespolitiken är ju moderaternas ansvarsområde i alliansen.
Men när den ene säkerhetspolitiske experten efter den andre talade ut i
medierna om ”Rysslands militära aggression” började också moderata
försvarspolitiker tänka om. Även utrikesminister Carl Bildt hade ju gjort
starka markeringar om hotet från den ryska björnen.
– Ryssland har tagit ännu ett steg i fel riktning. Det visar att vi måste ha
ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga
problem med det, säger Karin Enström, officer och moderat ledamot av
försvarsutskottet.
Det svenska försvaret kostar runt 40 miljarder kronor om året. Den summan ska
på sikt ner med några miljarder, har såväl finansminister Anders Borg som
Sten Tolgfors slagit fast.
Framförallt ska det sparas på flygplan, stridsvagnar och annan materiel.
Men försvarsmakten släpar också på ett underskott i den löpande budgeten på
1,5 miljarder kronor. Vårens upphetsade försvarsdebatt handlade till stor
del om den summan.
Enigt tidsplanen ska regeringen inom kort ge ÖB direktiv till besparingar.
Håkan Syrén får därefter några veckor på sig att lägga förslag om vilka
förband som ska bort. P7 i Revinge är ett av flera som är hotat. I december
lägger regeringen sin proposition om försvarets inriktning för åren
2010–2012.
Nu tyder mycket på att tidsplanen förskjuts.
– Vi har ett Ryssland som överväger att placera kärnvapen i vårt närområde. Vi
har ett säkerhetspolitiskt tonläge mellan Ryssland och USA som vi inte haft
på tjugofem år. Då är det inte läge att fatta beslut i hastigt mod, säger
Allan Widman.
De borgerliga försvarspolitikerna tycker fortfarande att det är rätt att spara
på försvarets materielinköp.
Omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar med vassa förband som
snabbt kan sättas in såväl i Sverige som utomlands ska fortsätta.
– Men på själva förbandsverksamheten ska vi inte spara, säger Karin Enström.
Hon tycker att regeringen nu bör skjuta till pengar för att täcka försvarets
underskott.
I dag består det svenska insatsförsvaret av 31¿500 soldater plus lika många
man i hemvärnet.
– Min ambition är att få fler förband för skattepengarna, säger Allan Widman.
Inom försvarsmakten hoppas många nu att de gamla försvarsvänliga moderaterna
fått råg i ryggen och tar strid med ”de nya moderaterna”, som visat sig så
villiga att slakta förband.