”Tänk dig att din son är med i en idrottstävling. Han gör så bra i från sig
att han vinner första pris, en X-box. I stället för att glatt berätta för
alla ni känner, kanske låta sig fotograferas, hamna i resultatlistan på
nätet, måste du säga till honom att avstå priset. Det går inte att beskriva
hur det känns.”
Paula vet hur svårt det är att förklara det obegripliga.
Sedan nio år lever hon och hennes barn med skyddade personuppgifter. Nya namn
och en flytt någon annanstans, dit ingen kan hitta.
Flera gånger under nio år har Paulas familj flyttat sedan deras adresser på
olika sätt röjts. Hon, barnen och resväskorna har färdats från Skåne till
olika platser norrut i Sverige.
Helvetet börjar med en annan resa, sommaren 1986, vid en gatukorsning i
Libanons huvudstad, Beirut.
Det är inbördeskrig och Paulas man har bestämt att de ska lämna landet. De har
precis sagt farväl till hans familj, men han vägrar låta henne träffa sin
släkt en sista gång. I hans ögon är de inte värda att få veta deras planer.
I väntan på att få köra över gatan får Paula syn på sin bror i bilen bredvid.
Hon vill vinka, ropa, förklara att de kanske aldrig mer ses. Men hon vet att
det kan kosta henne både förolämpningar och slag, både i bilen och senare.
Därför sjunker hon ned i bilsätet, låtsas inte se.
– Min man var så svartsjuk, till och med på min bror och far. Detta var sista
gången jag såg min bror. Han dog i kriget.
Vi sitter på ett kafé i en stad norr om Skåne. Paula väljer ett bord allra
längst in i hörnet som ger henne utsikt över hela lokalen. Ständigt
uppenbarar sig nya ansikten utanför fönstret och inne i lokalen. Det är helt
ok, lovar Paula. Folkmängden kan skydda mer än skrämma.
Barnen är i skolan och hon har gett sig själv ledigt från utbildningen hon
vanligtvis går.
Hon berättar inte var hon bor någonstans. Ju färre som vet, desto bättre.
Den 8 maj 2000 medan mannen var på jobbet, hämtade hon barnen i skolan och
körde till socialförvaltningens kontor i södra Skåne.
Hon sade: ”Hjälp mig, min man slår mig och barnen och hotar att ta dem ifrån
mig om jag lämnar honom.”
Timmarna innan hotade han: ”Om du tar barnen dödar jag dig. Sedan ska jag sopa
golvet med ditt ansikte.”
– Han pratade ofta om kvinnor som lämnat sina män. De förstörde familjens
heder och skulle mördas.
Socialförvaltningen hjälpte henne och barnen till ett tillfälligt skyddat
boende. Sedan började jakten på en egen lägenhet.
– Det var svårt, trots att jag kunde lägga upp tre månaders
förskottsbetalning, fick jag nobben på visningarna. Till sist, efter lång
tid fick jag tag i en lägenhet.
Men hon hann knappt packa upp sina saker.
– Vi fick flytta igen efter bara några månader. På olika vägar lyckades min
man få veta var vi bodde. Det kändes fruktansvärt.
Inte heller nästa bostad blev långvarig.
– Den gången var det Försäkringskassan. Han hade inte anmält att vi flyttat ut
från hans lägenhet och när han fick brev om återbetalning på
bostadsbidraget hade Försäkringskassan bifogat min nya adress.
Nu gick det inte längre att bo kvar i Skåne. Flyttbilen rullade norrut.
För enkelhetens skull ville hon betala en återkommande räkning via autogiro.
– Då skickade bankgirocentralen ett brev till hans adress som visade att jag
skapat ett autogiro. Jag begriper inte hur det gick till. Men jag blev
varnad i tid, vi hann byta bostad.
Tre års lugn följde. Maken som då blivit exmake, dömdes till två års fängelse
för misshandel av henne och barnen.
Kaffekoppen står orörd på kafébordet och drycken har blivit kall.
Paula har så mycket hon vill berätta att det kvittar, säger hon.
Det har hunnit bli ytterligare några flyttar, trots allt. Numera är hon säker
på att exmaken inte vet var hon bor. Men fortfarande kan hon få panik över
att något så banalt som ett Lindexkort i plånboken skulle kunna röja henne.
En dag lade hon märke till att kortet höll på att gå ut. Av Lindex fick hon
beskedet att kortet redan var på väg – till exmakens bostad – tillsammans
med kontoutdrag över vilka Lindexbutiker hon senast handlat i. Då skulle
maken kunna förstå var hon bodde.
– Jag slängde mig på luren till posten och bad dem att inte bära ut brevet.
Jag hann stoppa brevet i sista minuten, säger hon.
Ibland ringer hon till olika myndigheter och låtsas vara någon annan. Bara för
att se om de lämnar ut några uppgifter om henne. Hittills har hon inte
behövt läxa upp någon.
När äldste sonen flyttade hemifrån för några år sedan ledde det till att Paula
blev tvungen att byta bostad. Sonen, som enligt Paula har svårt att värja
sig från pappans inflytande, har själv valt att häva sina skyddade
personuppgifter.
Hon förklarar att det är påfrestande att inte kunna träffa äldsta sonen på det
otvungna vis som är naturligt i andra familjer.
– Vi kan aldrig träffas hemma. Istället får vi ses på olika köpcentrum flera
mil från mitt hem.
Varför försöker din exman fortfarande få tag i dig? Det har ju gått åtta år?
– Han har ingen ny kvinna. Och han kommer aldrig att sluta leta efter mig. I
hans ögon är vi fortfarande gifta, trots att jag har papper på att vi är
skilda både här, och i Libanon.
Även om barnen hela tiden stöttat Paulas beslut att lämna pappan, tvingas de
varje dag att tänka sig för – och vidta egna åtgärder.
– De är så duktiga i skolan och i olika tävlingar. Men de kan inte vara med i
vare sig fotokataloger eller bilddagböcker på internet. När mina barn tävlar
måste de vara försiktiga med sina namn och bilder.
Paula studerar för tillfället och skulle gärna söka stipendier. Fast hur det
ska gå till vet hon inte. Med sitt nya namn känner hon sig historielös.
Hon har ett nytt personnummer och bara en enda person på Skatteverket kan
koppla ihop det med hennes tidigare liv.
Det surrar till i hennes handväska.
Hon plockar upp mobilen och läser högt ur displayen.
”Hej X, vill påminna om din dotters tid på folktandvården i morgon ...”
– Det står faktiskt X, för Folktandvården vet faktiskt inte vad jag heter,
säger hon och skrattar för första gången under hela intervjun.
Fotnot: Paula heter egentligen något annat. Sydsvenskan har inga
uppgifter om var hon bor. Alla kontakter har gått via en person på
Skatteverket.