I Skåne har Svedala störst inflyttning av döda jämfört med antalet dödsfall. I Åstorp är det tvärtom.
För första gången har svenskarnas begravningsvanor kartlagts. Det visar sig att många begravs i kommunen de ursprungligen kom från eller där sommarstugan ligger, inte där de var mantalsskrivna.
22 procent av de som dog 2010 begravdes i en annan församling än de bodde i när de avled. Av de levande bytte bara 14 procent församling under samma år.
Räknat över kommungränser var det 7,4 procent av de avlidna som begravdes i en annan kommun än den kommun de senast bodde i.
I genomsnitt färdades de avlidna cirka nio mil från hem till grav. Den längsta sträckan var 160 mil.
– Valet av viloplats kan ske helt på emotionell grund och avslöjar därför människors sanna platsanknytning, säger studiens författare Roger Marjavaara, lektor i kulturgeografi på Umeå universitet.
Hans originella kartläggning – publicerad i nischtidskriften Mortality – listar svenska kommuner efter hur många som avled i kommunen 2010 i förhållande till hur många som begravdes i kommunen.
I topp bland populära kommuner att begravas i hamnar glesbygdsorter som Sorsele och Pajala, men också kranskommuner som Solna, Svedala och Värmdö. Där är flest begravningar jämfört med antalet dödsfall.
På bottenlistan hamnar Säffle, skånska Åstorp, Storfors och Vingåker. Storstadskommunerna och storstäderna har genomgående ett högt nettoutflöde av avlidna.
En del av förklaringen till flyttflödet är att många större begravningsplatser ligger utanför stadskärnorna. Men framför allt visar statistiken att landsbygden får en helt annan status när det gäller den sista vilan än i livet, anser Roger Marjavaara.
Han forskar om människors mobilitet ur en rad olika aspekter, och menar att studien om dödsmigration ökar kunskapen om människors platsanknytning.
Vilka platser som faktiskt fått betydelse för oss under livet visar sig förvånansvärt ofta när vi dör, är hans slutsats.