Svaret är förstås nej. Håkan Juholt föll på eget grepp, på de många misstagen och på oförmågan att ena partiet. Till slut räckte det med en groda i Sälen för att partiet skulle kalla till nya krismöten och hade inte kulmen kommit denna helg hade det varit nästa vecka eller nästa igen. Juholt hade inga marginaler kvar.
Men i denna dramatiska process går det förstås inte att bortse från mediernas kollektiva kraft, det tryck som uppstår när landets alla medier riktar sin uppmärksamhet åt exakt samma håll. Medierna skapade inte Juholts förtroendekris, men de förstärkte den i kraft av sitt kollektiva agerande. Att den som är utsatt kan uppleva det som ett drev är fullt begripligt, men det gör det inte till ett drev.
En avgörande förklaring till mediernas ihållande intresse för Juholt var hans många dramatiska utspel och en obefintlig mediestrategi. När Juholt kom tillbaka till offentligheten efter sin julledighet var presskåren på tårna, redo för nya "juholtare". I en sådan situation kan en enda klumpig formulering snabbt få en enorm spridning, vilket genererar nya spekulationer om partiledarens ställning, vilket i sin tur genererar nya artiklar.
Då går det inte att uttrycka sig ”medvetet drastiskt”, som Juholt sade efter försvarsutspelet i Sälen, då föder man bara nya rubriker. På det sättet blev Juholt en ständig ”snackis”, men på ett fatalt sätt: han själv blev alltid ämnet för dagen, inte hans politik.
Till saken hör också splittringen inom socialdemokratin, och att medierna nu blivit själva scenen för det som tidigare var interna partiuppgörelser. Juholt bidrog själv till denna osunda partikultur när han var med och avsatte Mona Sahlin genom att attackera henne i SVT. Därmed hade han också sanktionerat ett nytt och farligt beteende inom partiet och när han själv hängde på repen var det fritt fram för fienderna att ge sig på honom. En partiordförande som vill bli långvarig måste skapa en partikultur som tar fram det bästa i sina medlemmar. Den gångna hösten och vintern visade att Juholt snarare gjort det motsatta.
Återigen blev de självförvållade misstagen avgörande. Medierna har förstås inte skapat splittringen inom socialdemokraterna men kraften i den kollektiva rapporteringen förstärker krisen, på samma sätt som man också förstärker en framgångssaga (aktuella exempel: Anders Borg eller Jonas Sjöstedt).
Denna förstärkande kraft ska vi journalister vara medvetna om, och den bör mana till måttfullhet, eftersom det inte är granskarens uppgift att tillsätta eller avsätta politiker. Samtidigt är det ofrånkomligt att intresset och utrymmet i medierna blev exceptionellt i det här fallet: det har handlat om en statsministerkandidat med akuta förtroendeproblem och en historisk kris för det parti som dominerat svensk politik under stora delar av modern tid.
Men också en statsministerkandidat måste vara måttfull, på denna nivå har man inte råd att göra hur många misstag som helst. Det kan tyckas grymt, men sådana är spelreglerna. Den som gör anspråk på att leda landet måste kunna hantera medierna, det ingår i kravprofilen för jobbet.
Daniel Sandström
Sydsvenskans chefredaktör