Lördag 5 april 2008
Klockan två är träningen med Stjärnsunds AIF slut. Tioåriga Engla Höglund
lämnar fotbollsplanen och tar sin cykel. När hon passerar Fridhem vinkar hon
till Kristina Andersson som står och pysslar i kursgårdens feng
shui-trädgård. Uppe vid affären stannar Engla och köper en glass av
lanthandlaren Jan-Ivar Johansson. Så cyklar hon vidare österut genom
Stjärnsund. Om några minuter bör hon vara hemma.
Klockan halv tre har Engla inte kommit hem och hennes mamma ringer på mobilen.
Dottern svarar inte. Carina Höglund ger sig ut för att leta. Andra hjälper
till.
Strax före halv fem hittar de Englas cykel, slängd i buskarna vid vägkanten.
Carina Höglund ringer polisen.
Hela natten letar de. Polisen lyckas pejla Englas mobiltelefon men hittar den
inte.
En man som bor i utkanten av Stjärnsund berättar att han av en tillfällighet
stod vid byvägen och testade sin nya digitalkamera tidigare på
eftermiddagen.
På en bild, tagen tio över två, ser man Engla komma cyklande. Solen skiner.
Vårgräset spirar i vägkanten.
På nästa bild ser man en röd Saab som följer efter flickan.
Stjärnsund ett år senare
Den här våren ligger snön djup, nordanvinden biter och det är fortfarande
kallt nog att skoga. Bengt-Olof Nilsson har hjälpt sin grannfru att fälla en
väldig alm som lutade farligt ut över Stationsallén. Han konstaterar nöjt
att virket är vattenfritt; blir sedan mörk i blicken när vi för händelserna
förra våren på tal.
Så ofattbart grymt. Och här av alla ställen. Nilsson skakar på huvudet.
Ändå får man vara tacksam för att slumpen var med den där dagen, säger han och
syftar på mannen med kameran.
– Annars hade han nog inte blivit tagen, han som gjorde det.
Med motorsågen röjer Bengt-Olof Nilsson bland de sista grenarna så att allt
ska vara fint när grannfrun kommer hem från sin resa. Påmind om hyggligheten
i detta rycker han bara på axlarna och säger att i den här byn tar folk hand
om varandra.
Solidaritet, säger Bengt-Olof Nilsson. Det är ett bra ord för Stjärnsund.
Mycket mer nu än för fyrtio år sedan när Bengt-Olof Nilsson flyttade hit för
att sköta skogsbolaget Korsnäs maskiner. Då var det inte lätt att komma som
utböling till Stjärnsund, säger han. Nu är stämningen en annan.
Det är väl de andligas förtjänst, tänker han. De som kom hit senare. Flower
power-folket. Hippiesarna, flummarna och allt vad de kallades.
Söndag 6 april 2008
Polisen spårar ägaren till den röda Saaben: en fyrtiotvåårig lastbilschaufför
bosatt i Torsåker någon mil norr om Stjärnsund. Han har tidigare dömts för
våldtäktsförsök, misshandel och sexuellt tvång. Rikslarm utfärdas.
I skogarna runt Stjärnsund letar frivilliga efter Engla. En av dem är Anna
Eling, bonde och fembarnsmamma från Långshyttan en mil västerut. Liksom
andra har hon hört nyheten och kört till Stjärnsund för att hjälpa till.
Hon är säker på att Engla har råkat ut för en sexualförbrytare och därmed vet
hon också vad för sorts person polisen letar efter, för Anna Eling växte upp
med pedofiler. Som deras offer. Medan hon söker efter Engla i skogen kommer
barndomens minnen över henne.
Stjärnsund våren 2009
Anna Eling bläddrar i boken där hon berättar hur allt började. Hon var fyra år
gammal.
”Min morbror visade sin snopp för mig och min kusin och frågade om vi ville
smaka.
Han sa att vi var hans små kvinnor och att vi skulle ha det som vår lilla
hemlis.”
Kanske hände detta den dagen morfar fyllde år och det var släktkalas. Under
flera år därefter blev Anna Eling utnyttjad och våldtagen av sina morbröder.
De var tre, en av dem värre än de andra. Han våldförde sig på sina syskon,
sina barn och syskonbarn. När det pågick som värst fick Anna ett råd av sin
kusin:
”Ligg bara stilla, det gör mindre ont om du inte spjärnar emot, och vad du
gör, skrik inte för då blir det ännu värre.”
Så nog anade Anna Eling vad det var för en typ som Engla hade råkat ut för,
säger hon nu.
En som verkar vara lika trevlig som vem som helst. Men som njuter av makten
över en annan människa. Som gärna tillfogar andra lidande, till och med
njuter av det.
– Jag visste instinktivt att en sådan person hade tagit Engla. Och jag visste,
att om hon ännu var i livet så var det bara för att han skulle kunna
utnyttja henne ännu mer.
– Det enda jag hade i mitt huvud var tanken: vi måste hitta henne.
Måndag 7 april 2008
Den efterlyste fyrtiotvååringen grips på vägkrogen Rasta vid E‚Äâ6 på
Hallandsåsen.
I Stjärnsund söker sig människor till Folkets hus i utkanten av byn, där
polisen har upprättat sin bas. De erbjuder sin hjälp.
Att söka på måfå håller inte, och Anna Eling erbjuder sig att organisera de
frivilliga. Ett par hundra personer ger sig ut för att leta. När kvällen
kommer har de sökt igenom ett område som är fem gånger fem kilometer stort.
Snart tror många att Anna Eling hör till byn, men det gör hon inte. Hon vet
visserligen att Stjärnsund är en andlig plats, men har alltid tyckt att den
är lite mystisk.
Stjärnsund våren 2009
Stjärnsund är ingen ”mystisk” by, vet Anna Eling nu.
– Det är en plats där man lever i hjärtat.
På byvägen är Lasse Dahlman och Ingeborg Wagner ute på sin dagliga stavgång.
De tillhör båda den grupp som våren 1984 flyttade hit för att göra den
döende bruksorten Stjärnsund till ett centrum för andlig och personlig
förnyelse.
– Vi reste hit på vintern för att titta, och visste med en gång att på den här
underbara platsen ville vi bo, säger Lasse Dahlman. I Stjärnsund där både
uppfinnaren Christopher Polhem och mystikern Emanuel Swedenborg hade bott på
1700-talet. En perfekt kombination.
Det gamla brukets herrgård var till salu, men skogsbolaget fruktade att New
Age-folket skulle bli trädkramare och vägrade sälja. Så de fick hyra några
gamla personalbostäder av kommunen. Bildade en stiftelse. I den gamla
samlingslokalen Fridhem inrättade de Sveriges första kursgård för andlig
förnyelse av det här slaget.
Aura och livsenergier, feng shui och frigörande dans – nej sådant hade man
inte sett i Stjärnsund förut. Gamla bybor mötte nykomlingarna med skepsis
och Ingeborg Wagner förstår dem. Klart att det verkar mystiskt med människor
som ställer sig i en ring och håller varandra i händerna innan de sätter
potatis, säger hon.
I hallen på Fridhem sitter parollen från starten kvar: ”att genom inre kraft
skapa en miljö för kärleksfull och fredlig samvaro”.
Det blir 25-årsfest på Fridhem i maj. Gamla och nya Stjärnsund har vant sig
vid varandra.
Och inte minst under det senaste året är det som om alla i byn har kommit
varandra närmare, tycker Ingeborg Wagner.
Tisdag 8 april 2008
Den anhållne fyrtiotvååringen förs till Borlänge för förhör. Polisen håller
presskonferens. Om flickan är ute i skogen är hon nog död, säger talesmannen
Sven-Åke Petters till journalisterna.
De publicerade bilderna på Engla och hennes förföljare, och bybornas starka
engagemang, har fått journalisterna att vallfärda till Stjärnsund.
Kvällstidningarna har ett halvdussin team på plats, med uppgift att varje dag
skapa en nyhet till löpsedeln trots att sökandet inte ger resultat och just
ingenting nytt finns att berätta.
Stjärnsund våren 2009
Bengt-Olof Nilsson låter sågen vila och berättar om tv-teamet som stegade fram
till honom med kamera och mikrofon och frågade hur det kändes.
– Jag blev överrumplad, säger Nilsson. Tror inte att jag tog mig nåt vidare ut
i tv.
När kvinnan i lanthandeln hör att vi är journalister suckar hon uppgivet.
– Jaha, då är drevet på väg hit igen, säger hon. Det kunde man ju ha räknat ut.
Visst var det jobbigt med alla journalisterna, minns Anna Eling.
– Men samtidigt var det tack vare massmedier som vi fick den stora
uppslutningen och på det hela taget tycker jag att de skötte sig bra.
De unga och hungriga reportrarna och fotograferna var värst, tycker Anna
Eling. När hon såg en tv-fotograf stå och filma in på skolgården i
Stjärnsund brast det för henne.
– Jag skrek åt honom att låta barnen vara i fred.
Alla barn som på något sätt har varit inblandade i detta mår dåligt, säger
Anna Eling.
– Mina barn är rädda. För mörker. För att vara ensamma. För att någon ska
komma och ta dem. De litar inte på människor på samma sätt längre.
Yngsta dottern skulle på kalas, men när hon såg att pappan i värdfamiljen hade
klätt ut sig vägrade hon.
– Larva dig inte, skulle kanske en förälder ha sagt i ett annat sammanhang,
men vad hon behövde var en bekräftelse på att det var riktigt att bli rädd.
När hon hade fått den, och jag hade följt med in en stund, så blev det bra.
Inget barn ska behöva godta ett ”äsch” när någon i ens egen ålder har
försvunnit. Mitt på blanka eftermiddagen.
Onsdag 9 april 2008
Den misstänkte medger att han var i Stjärnsund på lördagen men förnekar brott.
Polisen drar ner på sökandet efter Engla och avvecklar basen i Folkets hus.
Anna Eling och Carina Höglund bestämmer sig för att fortsätta söka, och drar
upp en plan för att själva organisera de hundratals frivilliga som kommer
för att leta.
På väggen i kursgården Fridhem har de satt upp en karta, och Anna Eling
markerar de områden som har letats igenom. För varje dag blir de allt
tröttare, men när någon undrar hur länge de ska orka svarar hon bara: tills
vi hittar henne.
Stjärnsund våren 2009
På frågan vad hon upplevde under den veckan Engla var försvunnen svarar Anna
Eling att hon egentligen inte upplevde något alls förrän allt var över.
Innan dess var det bara något som måste göras.
– Mina egna minnen gav mig kraften som krävdes.
Anna Eling växte upp i Hedemora. Hemmet var frireligiöst och föräldrarna
starkt engagerade i Pingstkyrkan.
– När jag var liten fick jag hela tiden höra att när jag gör något fel så
kommer Gud att straffa mig.
Långt sedan morbrödernas våldtäkter hade upphört kände Anna Eling att alltihop
nog hade varit hennes eget fel. Första gången hon ville söka någon att tala
med sade modern nej.
– Hon jobbade i vården i Hedemora och det var inte tal om att hennes dotter
skulle söka hjälp.
– Det var ett stort svek.
Senare sökte Anna Eling själv hjälp hos en psykolog. I två och ett halvt år
gick hon i terapi. Det var inte ditt fel, sa psykologen.
Torsdag 10 april 2008
Polisen hittar barnpornografi i fyrtiotvååringens dator. På kvällen delges han
misstanke om människorov.
Vi vet inte ens att ett brott är begånget, säger mannens advokat Jan Kyrö:
”Flickan kan ha försvunnit frivilligt eller hon kan ha dött en naturlig död –
om hon nu inte finns i livet.”
Inför bybornas starka engagemang ändrar polisen sig och utökar i stället
sökandet efter Engla.
Stjärnsund våren 2009
Lasse Dahlman bor i ett falurött litet hus som byggdes 1820 för en av smederna
vid Stjärnsunds bruk.
Innan Lasse Dahlman bytte liv bodde han i Kalhäll och arbetade på tv-teatern i
Stockholm. I Stjärnsund har han arbetat på ett vårdhem i trakten och i
övrigt lagt ner sin själ i kursgården Fridhem och dess verksamhet.
Idag drivs Fridhem av tjugo frivilliga. Anslagstavlan i hallen berättar om
aktuella arrangemang:
Det öppna hjärtats möte. Tala med djuren-kurs. Restorativ yoga. Frigörande
dans. Feng Shui. Sound Healing. Tai Chi Meditation.
– Det här är en helt underbar miljö, säger Mikaela Larm, fotojournalist som
har bott i Stjärnsund i två år och är en av de tjugo bakom dagens kursgård.
Ett liv som är enkelt i det yttre men rikt i det inre. Så vill hon ha
tillvaron. Hyran för hennes lägenhet i en av de gamla bruksbostäderna är låg
och i Stjärnsund hjälper man varandra säger Mikaela Larm. Just nu syr hon
ponchos och andra plagg som hon ska sälja på marknader i sommar. I en skål
på golvet ligger en bunt salviablad som hon tänder på morgonen för att den
doftande röken ska rena rummet, auran och energifältet.
– Det är vanlig aromaterapi bara, säger hon. Man blir lugn av det.
Prova gärna, tillägger hon.
Man måste vara nyfiken, deklarerar Lasse Dahlman. Annars åldras man. Man måste
våga pröva nya saker, annars blir man bara en gammal råttgubbe.
På Lasse Dahlmans köksbord ligger Dala-Demokraten, på arbetsbordet den tjocka
boken som han håller på med: ”En kurs i mirakler.”
Lördag 12 april 2008
Den misstänkte fyrtiotvååringen är häktad men nekar till brott. Polisen
berättar att man nu jämför hans DNA med spår från flera olösta mord, bland
annat Pernilla Hellgren som mördades i Falun 2000.
Denna morgon står trehundra frivilliga framför kursgården Fridhem, beredda att
leta efter Engla. Det är jaktlag, mc-klubbar, hemvärnare, orienterare och
enskilda. Traktens butiker har skickat mat till Fridhem, många bybor har
bakat bröd och kokat kaffe. Anna Eling och hennes medhjälpare delar in alla
i grupper om tio, som under ledning av en polisman tilldelas ett avgränsat
område att söka igenom.
Carina Höglund kommer ut på trappan, tackar alla och ber om ursäkt för att hon
inte orkar säga mer.
Stjärnsund våren 2009
Det är konstigt, säger Anna Eling, men min syn på män har förbättrats av allt
detta som hände.
– Tidigare såg jag ner på män. De var lägre stående varelser som inte tänkte
med huvudet utan med ett organ längre ner på kroppen.
– Nu lärde jag mig att det finns väldigt många män med stora hjärtan.
När Anna Eling talade med männen som kommit till Stjärnsund för att leta efter
Engla märkte hon att de var så himla förbannade.
– Och jag förstod att de flesta av dem aldrig själva skulle kunna göra ett
barn illa.
Söndag 13 april 2008
De frivilliga samlas åter på Fridhems gårdsplan. Men ännu en dag går utan att
de hittar Engla.
Klockan fyra på eftermiddagen erkänner fyrtiotvååringen att han har mördat den
tioåriga flickan. DNA-bevisningen fick honom att ge upp.
Mördaren heter Anders Eklund. Vid halv sex-tiden visar han polisen platsen:
Engla Höglund ligger mitt på en liten skogsväg mellan Stjärnsund och
Torsåker, flera kilometer utanför det genomsökta området.
Eklund erkänner också att han mördade Pernilla Hellgren för åtta år sedan.
Sent på kvällen samlas byborna, och alla andra som har letat, i Stjärnsunds
kyrka.
Stjärnsund våren 2009
Samma kväll som Engla hittades var det kalas på Stora Herrgården i Stjärnsund,
berättar Lasse Dahlman.
En kvinna fyllde femtio. Flera av dem som letat efter Engla var bjudna. Skulle
de gå? Nej, det kändes alldeles fel.
– Men så resonerade vi, och insåg att sorgen och glädjen vandrar tillsammans.
De finns båda och måste få finnas. Så därför kan man faktiskt fira den
levande samma dag som man sörjer den döda.
Det är så livet är, säger Lasse Dahlman.
I ett år har Stjärnsund levt med sorgen efter den döda Engla Höglund och
vreden över hennes öde.
Det är klart att det har påverkat alla. För all framtid, säger Ingeborg Wagner.
– Men man bär det inom sig. Vi talar inte så mycket om det.
Vi kan inte prata om det hela tiden, instämmer Mikaela Larm. Vad finns mer att
säga? undrar hon.
– Det är dessutom svårt att prata om det, för fortfarande är det så mycket i
detta som skrämmer.
– Men vi tänker ju på det. Hela tiden. Vi lever i det.
I en by som Stjärnsund är det lätt att tro att allting i världen är gott och
alla vill varandra väl, säger Mikaela Larm.
– Det som hände Engla är en påminnelse om att människor blir slagna, våldtagna
och dödade över hela världen. Varje dag.
Människorna i Stjärnsund kom nära varandra under den veckan vi letade efter
Engla, säger David Roxendal, dokumentärfilmare och bosatt i byn.
– Den närheten har färgat livet efteråt också. På något sätt
har relationerna fördjupats. Blivit närmare och varmare.
Sorgens goda sida är att den har utlöst en väldig skaparkraft i byn, säger
Mikaela Larm.
– Vi hjälper varandra och vi fixar, och på Fridhem sjuder det av verksamhet.
Måndag 14 april 2008
För sista dagen flockas journalisterna i Stjärnsund, där den stora tröttheten
har infunnit sig.
På kyrkbacken möter prästen Niklas Lång pressen. Sorgen kommer nu när
ovissheten är över, säger han. Det kan vara en lättnad att få sörja. Men
sedan kommer förtvivlan. Och vreden.
I ett förhörsrum i Borlänge berättar Anders Eklund vad han gjorde med Engla
Höglund. Hon gjorde motstånd och sparkade, berättar han. Då blev allt svart.
Barnen i Stjärnsunds skola får rita bilder till Engla och titta på hur
bröderna Lejonhjärta kommer till Nangijala.
En trappa upp i kursgården Fridhem samlas de som vill för en stunds
meditation. För att lyfta upp Engla i ljuset, förklarar Charlotta
Ek-Åhrberg, ordförande i Stiftelsen Stjärnsund.
Stjärnsund våren 2009
I Stjärnsund finns det plats för alla sorters tro, säger Lasse Dahlman.
– Det spelar ingen roll om du är troende eller ateist, lutheran eller katolik,
buddhist eller muslim ...
Vad är han själv? Lasse Dahlman drar på det.
– Jag är med i statskyrkan, säger han sedan. Och jag tror på Gud. Men inte
riktigt på det sättet.
Gud är något större och vidare, försöker Lasse Dahlman förklara och slår ut
med armarna.
Länge hade de svårt att samsas riktigt, den gamla Svenska kyrkan och de nya
andliga sökarna i Stjärnsund. Men numera verkar de ofta tillsammans.
Anna Eling, som har kommit att älska Stjärnsund, har lite svårt för just det.
Morbröderna som våldförde sig på henne, modern som svek – alla var de
hängivna pingstvänner och trodde på en gud som ser allt, bestämmer allt och
straffar varje felsteg.
”Halleluja, låt Gud vila i frid och inte komma tillbaka!
Han är ju ingen god gud. Han skyddade och försvarade mig ju inte och han
befriade mig ju inte genom att hämta hem mig till sin boning.”
– Jag provade att sjunga gospel för många år sedan, det var just i Stjärnsund
och deras kör. Men jag klarade det inte. Budskapen i gospelsångerna om gud
och halleluja, det stämmer inte för mig.
– Men idag kan jag titta på människorna som tror och som sjunger, och jag kan
se deras glädje och hur lyckliga de är och för dem i Stjärnsund är det ju
sant, men för mig blir det lite fel.
Lördag 10 maj 2008
Englas begravning direktsänds i Sveriges Television. Beslutet att visa
ceremonin kritiseras, men Carina Höglund försvarar det. ”Det hade känts
snålt att inte låta alla som visat engagemang och medkänsla få lov att vara
med”, säger hon.
Hos Anna Eling har ett annat beslut mognat. Hon ska nu skriva den berättelse
som hon har burit inom sig så länge: boken om barndomen och övergreppen.
Efter begravningen sätter hon sig att skriva. Efter två månader är hon klar.
”Välsignade barn” heter boken. Förläggaren och filmaren Pehr Hasselrot, som
tidigare har gjort en dokumentär om människorna i Stjärnsund, ger ut den.
Stjärnsund våren 2009
– Jag skrev och jag skrev och jag skrev, och jag grinade och jag vart
förbannad och jag skrev och jag skrev, säger Anna Eling.
” ...min morbror stoppade in snoppen i min mun när jag satt på toaletten en
gång. Som jag minns det så var jag akut kissnödig och mamma bad honom släppa
in mig medan han stod i duschen.”
Hon skrev, hon som aldrig skrivit förr. Anna Eling är dyslektiker och har
hållit sig ifrån de egna bokstäverna så mycket hon har kunnat.
Hon bestämde sig från början för att skriva som hon själv är: rakt på sak.
– Det hjälper inte mig att läsa en bok där någon lullar in det. Jag är så
trött på att människor jämt ska krypa runt saker, linda in dem i bomull och
inte säga hur det är.
”Kontakt vid höger kind ger en rysning och jag ryggar automatiskt tillbaka med
stanken av manligt könsorgan, den där fräna lite urinpräglade lukten
ringande som om den vore där ännu.
Kontakten på vänster kind, en känsla av vanmakt, smaken av sperma och doften
av svettig karl, klar och tydlig i mina sinnen.”
Boken kom ut i september. Reaktionerna blev starka.
– Jag känner att min pappa stöttar mig. Och jag har fått ett otroligt starkt
stöd av mina fastrar och deras barn. De visste inget förrän de läste boken.
– Med min mor och mina egna syskon är det tvärtom. De vill inte prata med mig
längre.
Anna Eling nämner inte någon vid namn i boken, men hon förstår att den öppna
berättelsen tvingar hennes syskon att själva bearbeta sina upplevelser nu.
Och morbröderna?
– Två av dem är döda, en lever. Han har förgripit sig på sina syskon,
syskonbarn och sin egen dotter.
– Min mor firade jul med honom nu senast. Det kändes som den slutgiltiga
kränkningen.
Måndag 6 oktober 2008
Anders Eklund döms i Falu tingsrätt till livstids fängelse för morden på Engla
Höglund och Pernilla Hellgren. Han överklagar inte.
Stjärnsund våren 2009
Anna Eling har startat ett nätverk för vuxna övergreppsbarn. Om vi ska kunna
hjälpa måste vi våga prata om det här, anser hon. Och vuxna måste lära sig
tolka barnens signaler. En fyraåring som våldtas tror ju att det är okej för
vuxna att bete sig så; hur ska det lilla barnet då själv kunna slå larm?
Den som förgriper sig på ett barn ska straffas hårt, hårdare än nu, tycker hon.
– Men framför allt ska personen som gör detta vårdas. Ända tills han är klar
över vad han har gjort. Och sedan ska han hjälpa till i rehabiliteringen av
barnet. Det barn som han själv har dömt till livstid.
Hur ska han göra det?
– Genom att se barnet i ögonen och förklara varför han gjorde det. Och göra
klart att ingenting av detta var barnets fel.
Men Anna Eling vet, att den upprättelsen får hon själv aldrig av sin morbror.
”Jag har fått livstid och kommer troligen även under resten av mitt liv att
vakna upp med smaken av spermier i munnen och stanken av man i näsan.
Känslan av att inte få luft och obehaget av nära kontakt sitter i märgen. Ja
i resten av mitt liv ska jag leva med skulden över att inte ha skrikit NEJ!”
– Inte förrän jag läste min egen bok förstod jag att psykologen hade haft
rätt: Det var inte mitt fel. Inte alls.
Anna Eling känner sig hemma i Stjärnsund nu. Hennes barn går i skola där; det
var de som ville det.
– Den familj som jag förlorade på att skriva boken, den vann jag i Stjärnsund
när vi letade efter Engla.
– Ingen där begär av mig att jag ska vara på ett visst sätt för att passa in.
Jag kan vara precis som jag är. Och det är en häftig känsla.
Citaten är hämtade ur ”Välsignade barn”, av Anna Eling, Pond Förlag 2008.