– Jag försöker leva ett så bra liv som möjligt, säger hon.
Annelie Ljungberg hade varit sambo med polismannen Olle Borén i knappt ett år
den ödesdigra dag då han och kollegan Robert Karlström försökte stoppa en
misstänkt vit Toyota utanför Malexander.
Den sista dagen på rättegången mot de tre gärningsmännen reste hon sig upp och
höll ett tal till dem som fick Sverige att stanna ett ögonblick.
– Jag ville visa dem att Olle var en människa värd att älska. Jag ville att de
skulle fatta vad de hade gjort, säger hon i dag tio år senare.
Talet hon höll slogs upp stort i alla medier och sändes i sin helhet i
Sveriges Radio. Och Annelie Ljungberg fick Svenska talarpriset.
Tre år efter Malexander gick det inte längre. Hon blev sjukskriven och gick i
samtalsterapi.
– Visst förändrades jag som människa. Jag har alltid haft svårt att fatta
beslut och haft nära till tårar. Nu är det värre än någonsin. Min
stresströskel är lägre och jag har ett drag av folkskygghet, som inte fanns
där förut.
På frågan hur hon tänker på Olle i dag följer en lång, lång tystnad.
– Vi var ju nyförälskade in absurdum när det hände. Han finns kvar inom mig
även om minnet har bleknat.
Vid rättegången uttryckte hon stark ilska mot gärningsmännen. Då tyckte hon
att de skulle låsas in för gott.
– Det hade varit lättare om de sett det minsta stukade ut. Men de var kaxiga
och oberörda och flirtade med tjejerna i rättssalen.
I dag har de känslorna dämpats.
– Vi har ju inte ”äkta” livstid i Sverige. Men jag kan inte se dem framför mig
på gatan. Jag litar inte på att de gjort bot och bättring.
Annelie Ljungbergs tal satte en trend som följdes av andra brottsoffer, senast
mamman till den mördade flickan Engla Höglund.
Många jurister tar avstånd från att anhöriga ”lägger sig i” rättsskipningen
och pekar på riskerna med det amerikanska systemet. Där får anhöriga till
mordoffer vara med och bestämma hur länge en fånge ska sitta kvar i
fängelse, som i fallet Annika Östberg.
Annelie Ljungberg håller med juristerna.
– Anhöriga ska inte påverka straffet. Det ska rättsväsendet sköta.
Hon känner inget hat mot gärningsmännen i dag och håller inte Jackie Arklöv
mer ansvarig än de andra två, fast det var han som avlossade de dödande
skotten. Arklöv bad för något år sedan att få träffa henne. Hon funderade,
men avstod till slut.
– Jag kan inte, vill inte och har inget mandat att förlåta.
Efter jobbet den 28 maj 1999 låg hon i solen på gräsmattan när hennes mamma
ringde. På nyhetssändningen klockan 18 hörde hon att två icke namngivna
poliser skjutits till döds.
– Jag ringde Olle men fick inget svar. Jag ringde polisen, men fick inget
besked. Började göra irrationella saker som att städa och skaka mattor.
Ett par timmar senare körde en bil upp mot huset. Två poliser och en präst
steg ur. Fram till dess hade hon hoppats.
– Sorgen efter Olle och sorgen över att aldrig ha fått barn går hand i hand.
Men trots att livet inte blev som jag tänkt lever jag ett bra liv i dag.