Nästa stopp: Kabul

Säker. Medelålders. Känd. Och med en slags långsam glöd som inte blir tydlig förrän efter en stund.

Se där några ord för att försöka fånga in en person som inte låter sig fångas så lätt.

Lasse Bengtsson står med sin cykel vid Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand i Stockholm. Ett ställe han gillar.

– Jag kommer gärna hit, här är det lugnt.

Att cykla i Stockholm är ett smidigt sätt att ta sig fram. Det kan alla som suttit fast i bilköer i innerstan vittna om, så Lasse Bengtsson är fullt utrustad. Reflexband, praktiska kläder och ryggsäck.

Det är inte kallt, men har småregnat, och att sitta ute på restaurangens pontondäck på Riddarfjärden är uteslutet, även om pilarna inbjudande doppar de tunna grenarna i vattnet. Man skulle bli rätt blöt om baken. Dessutom är det stängt för säsongen.

Han har jobbat intensivt hela dagen. Anteckningsblocket, ska det visa sig, är fullt med nya fakta, siffror och intryck.

Lasse Bengtsson är nyhetsankaret som bytte bana. Som bytte sitt roliga och tillfredsställande TV4-jobb mot en tålamodskrävande, långsiktig och riskfylld tillvaro som informationssamordnare på Svenska Afghanistankommittén, SAK, med stationering i Kabul de närmaste två åren.

När ni läser detta är han på plats – söndagen den 26 september gick flyttlasset.

I Kabul väntar ett av säkerhets-, transport- och administrativa skäl inhägnat område. Där finns lägenheter och gym, och möjligheter att äta tillsammans. Där ska Lasse Bengtsson bo i en lägenhet med kök och dusch. Ett annat liv. En annan kultur och många nya arbetskamrater och kolleger. De flesta är afghaner, några är svenskar med olika yrkeskunskaper och lång erfarenhet av biståndsarbete.

Han ska resa runt i landet, ut till de yttersta byarna och avlägsnaste områdena där SAK verkar. Han ska dokumentera och förmedla kunskaperna hem till Sverige och de förhoppningsvis många nya bidragsgivarna. Många bidragsgivare är en garant för organisationens oavhängighet. Efter trettio års verksamhet har SAK en bred förankring i Sverige och många stödjer arbetet. Från företag till privatpersoner.

Pengarna behövs. Detta stora, bergiga land har länge slitits itu av krig och konflikter, av talibaner och terrorister, fattigdomens enorma nöd och elände ute på landsbygden och den omfattande korruptionen.

Lasse Bengtsson hann med en vecka i Afghanistan i somras, under Kabulkonferensen i juli.

– Det är ett privilegium att få komma och arbeta i världens mest spännande land med en organisation som funnits så länge, som har en så hög trovärdighet och så stor kunskap.

Det kommer att bli tufft. Men det är också ett äventyr. Det där som får varje korrespondents hjärta att klappa lite hårdare. Att vara på plats och se med egna ögon.

– Bara att landa på Kabuls flygplats. Vilken oerhört speciell stämning med alla soldater, spioner, biståndsarbetare och vanligt folk som fanns där.

Hemma i Stockholm är det intensiva dagar.

– Jag har jobbat en dryg vecka på kontoret i Stockholm, eller jobbat och jobbat, jag lär mig av alla de fantastiska människor som arbetar där. Människor det lyser om.

Nu ska han sälja bilen, ett nytt mobilabonnemang är precis fixat, och han har sagt upp prenumerationer och gjort sig av med grejer.

– Det är nyttigt att göra en utrensning emellanåt. Man samlar på sig. Det är skönt att resa med lättare bagage.

Bildligt och bokstavligt.

Under stationeringstiden finns lägenheten i Stockholm kvar.

– Man bör veta var man kommer ifrån när man ska ge sig ut. Det finns också ett ställe i Dalarna vid Siljan där jag har djup förankring.

Säger mannen som är född och uppvuxen i Sollentuna och som ville bli advokat när han var liten. Han som så många andra grabbar vid den tiden.

– Som Perry Mason på tv. Det verkade spännande.

Arbetet i Kabul innebär att han kommer att jobba i åtta veckor och sedan får han en periods ledighet. Troligen kommer arbetet och fritiden att flyta ihop en del.

– Jag har förstått att det är viktigt att man gör något helt annat när man är ledig. Tar en vanlig promenad någon annanstans. Så jag kommer att resa hem till familj och vänner.

Det slog ner som en bomb i Medie­sverige när Lasse Bengtsson, reportern, ankaret, programledaren med mera lämnade tv-tillvaron och gick till något så oglamoröst som biståndsarbete. En annons i tidningen Journalisten var biten som saknades för att allt skulle falla på plats.

– Man vet aldrig riktigt vad det är för enskildheter som till sist blir ett beslut.

Han räknar inte upp. Det finns inget orsak och verkan-resonemang.

Att lämna det gamla jobbet var ett beslut som behövt tid på sig att mogna, som krävt eftertanke och som spätts på av årens journalistiska arbete och erfarenhet från farliga platser, jobbiga ställen.

– Jag var i Thailand efter tsunamin. På plats fanns det otroliga människor. Till exempel polisen Stig Edqvist. Han är en av de bästa människor jag mött. Alla gjorde ett enormt jobb. Fruktansvärt och meningsfullt. Dag ut och dag in, i 38 graders värme, i den vidriga, sötaktiga liklukten jobbade de med att identifiera offren. Jag gjorde reportage på det som kallades Site 2. Värst var det med de små barnen.

En av kriminalteknikerna sa: ”Idag var det ovanligt många lätta säckar.”

– De gjorde vad de skulle, kom tillbaka nästa dag, och nästa. Vi journalister kunde åka till hotellet och duscha av oss alltihop. Jag kände då och vid många andra tillfällen ett starkt sug efter att vara delaktig i ett sådant arbete, ett slags avundsjuka på människor som gjorde något.

Det ligger ett omätligt värde i att arbeta för något som är större än det egna jaget, större än att köpa ytterligare en platt-tv eller ha fler nollor på bankkontot, säger Lasse Bengtsson. Värdet ligger, lite högtidligt – och varför skulle det inte vara det? – i att inse att ens insats kan betyda något för en annan människas hela framtid.

– Jag träffade Susanne Bier, den danska filmregissören som jag tycker är oerhört bra, och frågade henne lite pretentiöst, vad är meningen med livet? Och hon sa ”meningsfulla och djupa kontakter med andra männi­skor”.

Lasse Bengtsson lägger till ”inte bara med folk som har något att sälja”.

Detta betyder inte att han ångrar sin yrkesbana. Han har haft kul, känt att det han gjort varit viktigt och bra. Och kompetensen att se saker och berätta tar han med sig i det nya jobbet.

– Medan man fortfarande är igenkänd. Sen klingar det av och man blir en nostalgisk rest.

Det var kanske så att åratals yrkesmässiga samlande och sorterande av fakta, all inläsning, allt kunskapsinhämtande, hjälpte honom att fatta beslutet. För något hugskott är det inte.

Och slumpen. Hade han inte läst tidningen Journalisten just den dagen i juni, hade han inte sett annonsen och inte sökt jobbet.

– Jag har alltid haft ett behov av fördjupning. Att stillna inombords. Det tror jag man mår bra av inför ålderdomen.

Han sitter verkligen inte och säger att allt var bättre förr inom journalistiken eller i journalistkåren.

– Man riskerar att bli reaktionär. Vi i gammelmedierna ser ofta inte lösningarna på de nya problemen. Min son som pluggade en tid på JMK sa, men då får man väl göra något bra av det. Det hade han alldeles rätt i. Jag har gjort min grej, nu får andra göra sin. Hade det inte blivit jobbet på SAK, hade det blivit något annat.

Lasse Bengtsson talar eftertänksamt, tar hand om orden så att de inte blir lättsinniga eller flyktiga. De erfarenheter han skaffat sig är en personlig guldmyntfot. Att användas för reflektion. Ett livslager. Mycket mer tillfredsställande än mycket man kan se på tv.

– Ska jag säga! Som haft det som yrke.

Hur ska man säga? Å ena sidan finns det förstås ett spännande pojkboksäventyr runt hörnet, i Kabul. Andra sätt att organisera tillvaron, andra normer, andra instrument att mäta värde med.

Å den andra finns det en drift att verka för något långsiktigt. Inte minst att lära sig något nytt. Ingen oväsentlig faktor.

Anteckningsblocket kommer fram. Idag har han haft fem möten.

– I varje möte lärde jag mig något nytt, saker jag inte hade en aning om. Visste du till exempel att SAK har ett alfabetiseringsprojekt för nomadflickor? Nej, det gjorde inte jag heller. Det har jag lärt mig i dag. Afghanistan har en stor nomadbefolkning och bara 0,4 procent av flickorna kan läsa. Bara att få kontakt med flickorna är ett enormt arbete.

Alfabetiseringsarbetet gäller självklart inte bara nomadflickorna, utan så många människor som möjligt, inte minst kvinnor och barn i de små byarna på landsbygden.

– Det fungerar för att det sker på befolkningens egna villkor. Svenskarnas främsta uppgift är att utbilda afghaner som sedan tar kunskaperna vidare.

En ringarna på vattnet-metodik.

– Människor som gick i SAK:s skolor då är lärare nu. Jag tror att det är ett mycket bra sätt att bidra till att viktiga värden får fäste. Och det tar tid och tålamod.

De katastrofer som medierna presenterar skymmer ofta det ihärdiga långsiktiga arbete som faktiskt förändrar livet för tusentals människor genom sjukvård och skolgång.

– Jag visste inte att det fanns en sådan avancerad organisation för att ta om hand människor med både fysiska och psykiska funktionshinder, till exempel.

Ett gott råd till andra som också funderar på att bidra på något sätt?

– Till dem skulle jag säga, läs på. Samla fakta. Gå in för att ta reda på så mycket som möjligt om den tänkta organisationen, om den är okorrupt. Hur fungerar den? Är effekten av pengarna god? Finns det inslag av oförklarligheter eller oegentligheter? Hur är kulturen bland dem som jobbar? Använd inte dina egna värderingar som ett kalkerpapper. På andra ställen ser det annorlunda ut.

En rejäl portion sittfläsk är inte fel. Tålamod, tålamod. Och stora öron. Och inse att det går att göra något.

Nu är han ordentligt avfirad. Festerna har varit många, härliga, stora. Och med underbara presenter.

– Jag fick Stig Dagermans ”Dagsedlar” av Janne Scherman, från hans privata bibliotek. Det är stort. Den ska alltid ha en hedersplats och följa mig till mitt lilla bibliotek i Kabul.

Men nu räcker det med fester och tårar och farväl.

– Jag blir lite otålig. Jag är ju inte död! Nu vill jag börja jobba.

Ja? Hur ska det bli?

– Som en deg som jäser. Och gräddas. Och så tar man ut ett doftande bröd. Konkret hantverk.

För Lasse Bengtsson räcker det inte med ett lent och lättflytande liv.

– Det måste finnas motstånd. Lite kruskakli. Det har jag i degen.