Den givna huvudstaden är Köpenhamn och den danska drottningen Margrethe II det
självklara statsöverhuvudet, skriver Wetterberg i Dagens Nyheter och drar en
parallell med Kalmarunionen på 1300-talet och dess drottning Margareta.
Wetterberg beskriver flera områden som skulle ge en nordisk förbundsstat en
internationell maktställning. Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige
skulle tillsammans bli världens tionde största ekonomi, större än Rysslands
och Brasiliens, och en av de fem, sex största i EU.
”Genom harmoniseringen av den ekonomiska lagstiftningen har EU/EES underlättat
en nordisk union men knappast minskat behovet av den”.
Norden skulle med större tyngd kunna hävda sina intressen i EU och
nyckelpositioner i EU-kommissionen kunde lättare komma inom räckhåll, tror
han.
Men han skriver att det inte är realistiskt med en enhetsstat, ”och kanske
vore det inte heller önskvärt – varje lands särart har ett värde i sig”.
Ett skäl till att Wetterberg föreslår Margrethe II som statsöverhuvud är
symbolvärdet i namnet.
”Om det är för svårsmält för de andra skulle posten sedan kunna rotera mellan
länderna”.
Fördelarna med ett enande är i dag så stora att politikerna bör göra allvar av
en Kalmarunion, anser Wetterberg.
”Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än
nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt
större än i dag”.
Wetterberg medger att språken kan bli ett problem:
”En lösning kan vara att alla elever redan från början läser ett andra
nordiskt språk vid sidan av sitt modersmål”.
Han anser att ett enat Norden är fullt realistiskt, ”inte minst därför att den
svenska kaxigheten lagt sig under de senaste årtiondena”.