Ockupationsrörelsen: "Smultronstället var bara början"

Hur skulle ni själva beskriva ockupantrörelsen i Lund?

– I grund och botten består den av människor som inte är nöjda med hur bostadssituationen i Lund ser ut. Det är den största gemensamma nämnaren för allihop. Att vi inte tycker att det är acceptabelt att det ser ut som det gör. Att nybyggda lägenheter har sjuka hyror. Och att det är de lägenheterna de erbjuder när de säger att de visst gör något för bostadssituationen.

Hur föddes idén

– Jag var faktiskt med. Jag och tre andra satt utanför India Däck bokkafé i Lund och hade det gemensamt att vi inte hade någonstans att bo. Och sedan kom vi in på att vi kanske skulle ockupera ett hus på Kävlingevägen (Smultronstället, reds anm).

Hur gick ni vidare?

– Vi gick dit, konstaterade att huset var tomt, att det var fint och välskött. Vi ringde kommunen och frågade vad det fanns för planer för det och om vi fick hyra det. De sa att det inte var intressant att hyra ut och att det skulle stå tomt på obestämd tid tills kommunen var redo att sälja.

Vad hände sedan?

– Vi flyttade in och började barrikadera huset.

– Vi var väl fyra, fem i början och sedan var det andra som var i behov av bostad som ville vara med. Och så var det andra inom den autonoma vänstern som tyckte att det var ett bra initiativ och som hjälpte oss att snickra på nätterna, bygga barrikader och förbereda ockupationen. Så vi var nog 20 personer som jobbade i en månad för att förbereda allting.

Berätta hur detta kunde se ut?

– Vi träffades i en park bredvid, och fick smyga oss in medan andra höll utkik utmed vägen. Vi var där och satte för alla fönster ordentligt och började planera var vi skulle ha sovsalen och så.

– Grannarna hade väl förstått att det var något som hände. Vi hade inget vatten och vi skulle gjuta saker i cement så vi fick fylla dunkar på den lokala pizzerian. De började ju fatta att något var i görningen, när vi hämtade hundratals liter vatten.

– Vi hade ingen toa i början heller eftersom avloppssystemet inte funkade i början så vi fick använda deras toalett första veckorna.

Så ni fixade avloppet själva?

– Ja, det var en kille från vattenverket efter arbetstid. Han hade kollat upp kartor var ventilerna satt och visade hur vi kunde slå på dem. Han hade läst om oss i tidningen och tyckte att det var en bra grej.

Vad gjorde ni sedan när ni ville visa världen vad ni gjort?

– Vi var ute mycket på stan och bjöd in folk. Vi berättade att vi tänkte använda det som ett bostadshus. Vi sa att alla var välkomna, att vi hade fika varje dag. Vi hade rätt mycket besökare.

Var samma människor som planerade och ockuperade kvar när polisen kastade ut er?

– Nej, det kom väldigt mycket folk som var bostadslösa eller skulle bli det.

Vilka andra autonoma grupper var med?

– De som bodde där först bodde där i egenskap av att vara hemlösa. Vi var tio pers som bodde där. Det var folk som aldrig varit med i en autonom organisation, blandat med folk som varit med ett tag.

Vilka andra aktioner har ni deltagit i det senaste året?

– Vilka tänker du på?

ESF, Davis cup, Reclaim Västra hamnen, Reclaim Rosengård, Källarmoskén, Romano Trajo, ockupationerna, Ockupationsfestivalen och 30 november?

– Jag har väl varit med i allt med Lundaanknytning.

– Alla de du räknade upp utom västra Hamnen och moskégrejen.

Vilka aktioner har varit mest lyckade?

– Vi kan bara prata om vad vi hållit på med. Jag tycker att de flesta saker vi gjort har varit lyckade för att vi gett uttryck för våra känslor och våra åsikter.

Vad har vari mindre lyckat?

– Klart att det hade varit bra om vi hade fått vara kvar i huset.

Vad är det ni vill uppnå?

– För mig handlar det väldigt mycket om att skapa ett boende, att skapa ett levande bevis på att det går att organisera sitt eget boende med sina vänner utan att blanda in en fastighetsvärd som vill profitera på vår bostadssituation.

– Jag skulle helst vilja se att det sprids i hela samhället så att de som bor ihop bestämmer över sina byggnader.

Hur ska man fixa det då?

– Jag tänker mer att det sprids till andra områden också. Ockupationer är ett sätt att aktivt agera och göra en aktiv aktion. Det var typ tre pers som började med det här och nu innefattar den hela Sverige. På ockupationsfestivalen var det folk från Danmark, Tyskland och Norge. Att man genom att göra en så aktiv aktion kan få många fler människor att sätta igång sitt tankearbete och förstå att varje enskild människa kan göra något.

Hur jobbar ni just nu? Kartlägger ni tomma bostäder?

– Vi har ju ganska stor koll på vilka hus som är tomma, hur länge de stått tomma, vem som äger dem, vad de har varit innan.

Hur många hus finns kvar att ockupera i Lund?

– Några stycken.

– Över fem skulle jag säga.

Ni vill kunna använda hus som ändå bara står tomma, men hur ska ni fixa det problemet?

– Att det finns tomma hus?

Nej, att samhället accepterar att ni bor i dem?

– Jag tycker snarare att det är konstigt att folk accepterar att det finns tomma hus.

Ett alternativ om man vill ha en lokal är att starta en förening, få bidrag och betala hyra så att man slipper att bli utkastad. Hur ser ni på den möjligheten?

– Alltså, mycket av att vara autonom handlar om självständigheten, att vara oberoende av institutioner, kommuner och politiker. Skulle vi hamna i en bidragssituation skulle vi inte vara tillräckligt fria med våra aktiviteter, för då kan kommunen komma en dag och säga att ni är lite för radikala och då stryper vi bidraget. Då åker vi ut. Ska vi hålla något så måste det vara av vår egen kraft. Vi kan inte vara beroende av hjälp utifrån.

Känns det inte tröstlöst att planera och ockupera när ni vet att ni bara har några dagar innan ni blir utkastade?

– Jag tror ändå att vi påverkar fastän politikerna aldrig skulle erkänna det. Det har kommit igång fler bostadsbyggen. Jag tror att det trycket vi har skapat har påverkat politikerna även om det ligger för mycket prestige i det för dem att erkänna att det är på grund av oss. Men det känns som om det byggs mycket mer, att det skyltas mycket mer om att det byggs hyresrätter. Så var det inte innan.

– Fast det tycker jag är ganska roligt. Det här banderollerna de hängt ut med här ska det byggas bostäder. Det är som om de säger ta inte det här huset, vi håller på.

– Så jag tror ändå att vi påverkat mycket.

Hur är opinionen nu mot hur den var när ni började?

– I början vid smultronstället var det jättebra, folk var uppåt, framåt och på. Sedan beroende på hur media har vinklat det har det förändrats. I början var media så här "oj vad duktiga ungdomarna är" och "nu tar de tag i det här, oj vad bra".

– Sedan blev det mer och mer att nu ska de ockupera och förstöra och då måste polisen komma och det kostar skattepengar…

Det autonoma samarbetet

Hur skulle ni beskriva läget i den autonoma miljön i Lund och Malmö?

– Jag tror att det är väldigt bra, det är saker som händer hela tiden, folk som har tankar och idéer om sådant som borde hända. Vi hjälps åt väldigt mycket.

Hur hjälps ni åt?

– Typ med propagandaspridning och att man hjälps åt att föra fram saker, får människor att komma, delta och engagera sig.

Vilka är ni som hjälps åt?

– Om vi ska göra något skriver vi "nu ska vi ockupera det här huset" eller; "nu händer det något bra i Lund, kom hit". Det blir ett sms som vi skickar till alla och som alla skickar vidare. Ett sådant får man tillbaka fem, sex gånger. Det går i kedjor och det går jättefort.

Vilka är alla?

– Många av de grupperna som ni ska intervjua.

Varför tror ni att det varit så mycket aktioner det senaste året?

– Aktionerna inspirerar till andra aktioner men också att det skapats en stor gemenskap. Genom att så många kunnat delta så har vi väldigt starka gemenskaper som kan användas i andra sammanhang. När vi varit 40 pers i en villa kommer man närmare varandra och det är det lättare att agera tillsammans igen. Det kan jag tänka mig är en av anledningarna.

Men ni fick ta ganska mycket skit för när det sattes upp lappar på stan med bild och namn på Lundafastigheters vd.

– Det var inte vi.

Hur påverkade det er att det hände?

– Inte alls. Det får de som har gjort det svara på.

Så ni vet inte vem det var?

– Nej det är ju massor med folk runt omkring detta. Vi känner ju inte alla som vill ockupera hus i Lund eller alla som stöder oss.

Det var samma sak under Romano Trajo, när rättegången drog igång, då kom det upp liknande affischer på Lars Hansson, med nummer och så.

– Ja. Vad är frågan.

Hur ser ni på den typen av metod?

– Det är väl inte önskvärt att människor ska känna sig hotade eller otrygga någonstans.– Jag tycker ändå att vi har en så slapp kultur mot politiker i Sverige. De måste också någonstans stå till svars för vad de gör, besluten de fattar. De måste få ta skit liksom. Stänger de ett fritidshem så måste de förstå att folk är upprörda över det. Sedan är frågan om man ska låta det gå ner till en personlig nivå. Jag tänker att någonstans måste de ha gjort det mot oss genom att anmäla oss, kriminalisera oss och utsätta oss för skadeståndskrav när vi ockuperat hus.

Jag försöker bara rama in vad som anses okej och inte okej hos er?

– Som folkligt vald fattar man ju att det innebär vissa saker, att man är en offentlig person och att de beslut man tar får konsekvenser för andra människor. Man är en offentlig person och om hans nummer eller arbetsnummer är uthängt på affisch någonstans, att folk ringer och frågar varför han tog beslutet, det ingår ju i hans jobb. Han måste kunna stå till svars för det eftersom han är politiker.

När det gäller Lundafastigheters vd så fick han ta emot hundratals hot, rena mordhot, hur ser ni på det?

– Om människor har de åsikterna kring besluten och inte tycker att det var rätt så ska man ju kunna ringa till honom eftersom han är en politiker.

Han är chef för Lundafastigheter så han är ju en tjänsteman.

– Jo men han var djupt inblandad i förhandlingarna vi hade med kommunen och ljög oss rakt i ansiktet flera gånger. Det var mestadels han som var kommunens förhandlare. De måste ju få ta konsekvenserna av sina beslut.

Men om det urartar till det som de själva uppfattar som rena hot och det kommer ut i pressen slår det väl tillbaka på er?

– Det behöver inte slå tillbaka på oss. Om politikerna i framtiden får känna av att varje gång de avhyser oss från ett hus så får de ta all den här skiten runt omkring - att folk ringer och skäller ut dem och rutorna går sönder på serviceförvaltningen. Det är ju också ett sätt att öka pressen på politikerna och göra det svårare för dem att ta sådana här beslut i framtiden. Så på ett sätt kan vi vinna på det också.

Det skulle man kunna tolka som att man skrämmer politiker till tystnad, att det ska vara svårt för dem att fatta beslut?

– Ja men vaddå, vi pratar gärna med dem. Vi vill inte att de ska hålla käften. Men de vill att polisen ska sköta det och själva hålla sig i bakgrunden.

Ni ser inget att vinna på att fördöma det?

– Att ta avstånd från något är ett borgerligt hittepå. Det skapar ingen förändring. Att ta avstånd är att göra ingenting.

– Vi kan väl säga att vi tar avstånd från att hota någon men att ringa någon och skälla eller ge uttryck för sina åsikter kan vi inte ta avstånd från. Det är bara bra om någon gör det.

Polisen hävdar att det blivit allt svårare att få till en dialog samtidigt som det blivit mer våld. Hur ser ni på det?

– Först och främst kan man säga att det var inte förrän för tre veckor sedan som Lund kom på att de skulle ha dialogpoliser. Det är en oerhört stor orsak till att det inte funnits någon dialog. Att säga att det är den autonoma rörelsens fel att det inte funnits någon dialog är bara hittepå.

Nu vet jag inte om de påstår att det är ert fel, men de konstaterar att det var lättare att få igång en dialog för ett år sedan.

– Jag tycker inte att dialogen har minskat, jag tycker att den legat på en jämn nivå i typ tio år. Vi har aldrig pratat med polisen.

Under Smultronstället fanns en dialog med vissa av tjänstemännen, ni bokade in möten och så vidare. Beskriv vad som hände med den dialog som fanns?

– Vi blev kallade till ett möte med polisen, Lundafastigheter, serviceförvaltningen, socialförvaltningen och en presstaleskvinna. De berättade att de tänkte bygga på området och att huset skulle rivas. Socialen sa att om vi behövde bostad så skulle vi komma till dem. Polisen sa att det vi gjorde var olagligt. Men det var ingen som var intresserad av att höra om våra upplevelser av polisen, socialen och kommunen. Att flera av oss varit på soc och försökt få en lägenhet men att det var kört. Sedan försökte vi få löften om att ha en dialog för att om möjligt få fram ett rivningskontrakt. Vi ville också gärna få veta innan om vi skulle bli utkastade. I början sa de att vi kunde bo där tills vidare, vi ska bara kolla elsäkerheten, värmen, vattnet. De kom dit på inspektioner och sa att det här och det här måste ni fixa. Då gjorde vi det och de kom dit och konstaterade att allt var bra. Sedan så sa vi att vi skulle ha ett nytt möte där vi skulle diskutera om vi skulle lämna huset. Men det mötet blev aldrig av, polisen kom istället.

Upplevde ni det som ett löfte om att ni åtminstone kunde vara kvar till dess?

– Ja.

Hur konkret var löftet?

– Det finns bandat. Men det var så länge sedan.

Sedan kom dagen då polisen kom, kastade ut er och huset revs. Ni fortsatte med en demonstration och fler ockupationer. Kan ni beskriva utvecklingen från rivningen och framåt när det gäller er relation med kommunen och polisen?

– Det blev en oerhörd frustration när man blivit lovad något och det inte hålls.

– Vi försökte få till mötet ändå. Men då sa de att eftersom vi inte längre hade ett hus fanns det ingen grund för att ha ett möte. Då försvann allt förtroende på en dag. De hade rivit huset bakom ryggen på oss. Vi fick ingen mer möjlighet att träffa dem överhuvudtaget. Eftersom man måste ha ett hus för att få prata med dem, planerade vi en aktion på Sliparebacken samtidigt som vi bestämde ett möte med kommunen på Mejeriet. Vi ockuperade ett hus i samma sekund som mötet började för att ha något konkret att prata om på mötet. Vi har ockuperat ett hus. Och vi vill behålla det. Men det misslyckades eftersom polisen kom direkt.

Vem är ansvarig för att det som ni uppfattar som ett löfte inte hölls, för att det blev hårdare tag och en annan ton?

– Vi vet inte vem som fattat besluten, men det är någonting med Serviceförvaltningen.

Kan ni känna så här i efterhand att Lundafastigheters vd fått lite oförtjänt mycket skit för det här?

– Vi vet inte hur mycket skit han fått.

Det var aktioner som var direkt riktade mot honom, sedan var det alla hot som kom, som gjorde att han fick byta arbetsuppgifter och få polisbeskydd. Med tanke på att han trots allt är vd för Lundafastigheter som inte förvaltar bostäder eller tar beslut om sådant här?

– Om han fått för mycket skit, vet jag inte. Men han har varit kommunens representant gentemot oss. Självklart får en sådan person ta skit när de beter sig så här. Sedan vet jag inte vad han blivit utsatt för. Men han måste inse att när han väljer att bli representant för kommunens politik och sviker sina löften är det honom vi blir upprörda på.

Hur ser ni på polisens sätt att bemöta er?

– En skillnad jag kan se är att insatsstyrkan är mycket värre. Kontakten med vanliga Lundapoliser har varit okej. Men när de använder piketstyrkan blir det ingen dialog, utan mer "lägg er på marken", "håll käften", "in med er mot väggen". Och det handlar väl mycket om att de vet att vi kommer undan med böter och att vi inte kommer att sluta. Så istället ger de oss stryk på plats. De håller oss anhållna, låser in oss, förnedrar oss så att vi ska avskräckas i framtiden.

Vid en del av aktionerna har det varit konfrontationer med polisen på olika sätt. Hur ser ni på att använda våld som metod?

– Det är jätteolika från läge till läge. Jag skulle inte vilja använda våld vid ockupationer.

– Vid Romano Trajo var anledningen till att det blev hotfullt att Malmö piketstyrka var där. Vi var där för att dela ut flygblad och plötsligt kommer piketen och civilpoliser och sprejar pepparsprej helt vilt omkring sig. För att vi delade ut flygblad…. Var kommer våldet ifrån och vem trappar upp våldet?

Hur mycket motstånd får man göra i en sådan situation?

– Det beror på vad vi som kollektivt bestämt innan, det är viktigaste anser jag. Har vi beslutat att inte använda våld, får man hålla det, annars försätter man alla andra i fara. Har vi bestämt att vi ska blockera en gata i Lund för att nazisterna inte ska kunna gå förbi och polisen kommer och sprutar pepparsprej, ska vi stå kvar och försöka försvara oss och kasta flaskor på dem. Det handlar mycket om syftet, om det går att uppnå något med det och om det är kollektivt förankrat.

Så om det finns ett kollektivt beslut är det en okej metod?

– Ja.

Många har sett stenkastningen från ESF och Davis cup, kan det vara ett okej sätt att bruka våld?

– Jag har inte varit där så jag kan inte uttala mig om det.

Okej, säg att det är 30 november och polisen gör en framryckning för att skingra aktivisterna. Kan det då vara okej att kasta sten för att förhindra dem?

– Det är okej om det kan uppnå något. Om vi blockerar en gata och polisen ska driva bort oss för att göra väg för nazistmarschen, och det är kollektivt förankrat att hålla platsen, då tycker jag att det är okej. Då kan man kasta sten på polisbilen, inte för att begå skadegörelse eller som en symbolisk grej, utan för att faktiskt stoppa deras framfart. Och säga att vi står här, detta är vår blockad och det måste ni acceptera det, det är vi som lundabor som inte vill ha nazister i vår stad som är auktoriteten på den här platsen, och ni försöker upphäva vårt beslut. Då kommer de in och stör våra mål.

Det finns en annan typ av politiskt våld. Jag tänker på revolutionära fronten (RF) där tre påstådda medlemmar nu misstänks för att ha misshandlat en Sverigedemokrat och dennes sambo. Hur ser ni på den typen av våld mot politiska meningsmotståndare?

– Det är jätteolika från fall till fall, man kan inte generalisera. Det finns situationer där det är helt idiotiskt och motverkar det man vill göra. Men det finns gånger det kan vara bra också, det beror på.

En autonom paroll är: Vi bestämmer själva när vi ska slåss. Kan inte det också legitimera andra grupper att bestämma själva när de ska använda våld, exempelvis nazister eller terrorister?

– Nej, det tycker jag inte alls.

Utveckla?

– Det är en väldigt liberal hållning. Vaddå, det kan ju vara rätt för oss. Det kan vara rätt av oss att ockupera ett hus på grund av bostadsbristen men det kan vara helt åt helvete fel om nazister ockuperar ett hus för att de inte vill ha flyktingar i sitt område. Det beror ju på vad man har för bakgrund. Handlingen i sig kan man isolerad analysera på jätteknäppa sätt. Jag ser det som vitt skilda saker.

De största aktionerna det senaste året har kostat samhället nästan 60 miljoner kronor, huvuddelen, 58 miljoner i rena polisinsatser. Hur ser ni på det?

– Det är politikerna som ska ställas till svars för det. Det är inte vi som tillkallat polisen när vi ockuperat ett hus, utan politikerna. Jag tycker också att det är skit, jag betalar också skatt. Jag vill inte att polisen kommer och slår mig i huvudet. Lika lite som jag tycker att Sverige ska producera vapen för skattepengar. Men jag tycker inte att vi kan står till svar för hur politikerna väljer att lösa problem.

En del av händelserna har - av olika skäl- flippat ut och resulterat i skadegörelse och stenkastning.

– Men frågan är varför de flippar ur. Vem är det som trissar upp stämningen och vem är det som kommer med hotbild om våld. Det är inte 15-åriga kids som vill ha kvar sin fritidsgård utan de svartklädda piketsnutarna.

Har det aldrig funnits anledning för polisen att dyka upp vid de tillfällen där ni varit med?

- Vid husockupationerna nej, Absolut inte.

Hur skulle ni beskriva förtroendet för dialogpoliserna bland vänsterautonoma?

– Inställningen till dem är väl… vaddå, vi kan ju ha helt motsatta intressen. Om vi ska ha en demonstration och ockupera ett hus, vill ju inte vi att polisen ska veta det innan.

Polisen ser en trend där det blir svårare och svårare att få till en dialog. De fåtal gånger de fått till en dialog, så har de ändå inte nått ut till folk, och folk följer inte överenskommelsen?

– Jag tänker att de ska veta så lite som möjligt. Har vi en demonstration på Storttorget för att sedan ockupera Romano Trajo, så vill vi ju inte att de ska veta det. Om det finns en dialogpolis så vill vi antingen få ut falsk information, eller inte säga något alls. För det kan ju förstöra för oss om det kommer ut. Ju mindre information de har om vad vi tänker göra desto större chans har vi att lyckas.

Vad är ert råd till polisen om man vill ha så lite våld och skadegörelse som möjligt?

– Vill de inte vara i en konfrontation är det ganska lätt att undvika det.

Genom att?

– Genom att inte vara där.

– Eller genom att vägra utföra besluten. Om kommunen och politikerna säger till dem att kasta ut de här människorna ur ett hus så måste de någonstans ha civilkurage att säga nej och vägra. "Vi tycker att de gör rätt". Vilket de också säger när vi pratar med dem privat. Det finns poliser som säger till oss att vi förstår verkligen varför ni gör det här och tänk på att ni kan få en prick i polisregistret eller min dotter gillar er som fan. Men de har fortfarande aldrig haft modet att säga nej. Det är kanske är svårt för en enskild polis att säga nej. Men det är väl något sådant som krävs för att skapa en förändring.

Hur skulle ni vilja att samhället såg ut?

– Vi vill ha självstyrande hus och kvarter - en demokratisk kontroll över byggnaderna vi bor i. Därigenom vill vi bygga upp en gemenskap som vi handlar utifrån. Därmed kan vi bryta ner isoleringen som råder i bostadsområden. Är folk direkt delaktiga i sitt boende kommer det också att skötas bättre. När man lägger över ansvaret på en fastighetsförvaltare som inte har något intresse i det, blir det nedgånget. Men om man kollektivt äger huset bryr man sig mer.

Vad laddar ni inför nu?

– Det kommer fler husockupationer. Det är ganska många som är bostadslösa och fler som blir det, så det finns fortfarande samma behov av att hitta ett hus till ett kollektivt boende. Folk är väldigt drivna för att hitta ett nytt hus att ockupera. Sedan får vi tänka över vad vi ska ha för taktik för att se till att inte bli utkastade direkt. Men det är inget vi har diskuterat nu. Nu är det så lätt för dem. Så fort vi ockuperar ett hus blir vi utkastade. Vi måste kunna stanna kvar längre. Åtminstone några dagar för att bygga upp det politiska stöd som vi hade på smultronstället och som gjorde det så svårt att kasta ut oss. Lunds kommun fick jättemycket skit från vanliga medborgare. Folk var skitförbannade för att kommunen agerade helt emot vad folk tycker. Det tar ett tag att jobba upp det och det stödet kan vi aldrig bygga upp om vi blir utkastade efter en kvart.

Vad ser du för lösningar på detta?

– Antingen göra det i smyg, att inte gå ut med det.

– Och sen öppna med att vi har varit här i tre veckor. Jag vet inte. Vi måste se till att anmälan inte skickas in för olaga intrång. Eller göra det svårare för polisen att komma in, genom att barrikadera mer eller så. Men det är en jättetråkig utveckling. Då måste vi militarisera det, och det vill inte jag göra.

Men ni vill väl inte heller bara agera i det fördolda, kan man ockupera ett hus i hemlighet i ett år?

– Ja, det längsta har varit i sex månader och det var ingen som visste det. Det var folk från smultronstället som bodde där: Det har kommunen fortfarande inte någon aning om.

Hur länge orkar ni hålla på?

– Jag har varit med i 12 år och pallar ett tag till.

– Jag vet inte. Vi får väl se. Sedan kommer det nya goda förmågor hela tiden och ansluter sig.

Märker du inte att rörelsen tunnas ut efterhand som folk blir äldre, skaffar barn?

– Det är klart att det blir annan grej om man har barn och måste ansvara för barn också. Man kan ju inte sitta i häktet i fyra dagar utan att det blir riktigt tråkigt för att då kan man inte hämta sitt barn på dagis.

AFA - vänsterns vakter

Vilka av de vänsterautonoma näverken ligger närmast varandra?

– Alla nätverk ligger väl lika nära varandra

– Sedan finns ju mer eller mindre öppna nätverk. Lundabor mot nedskärningar är väldigt öppna, ockupantrörelsen också, vem som helst kan vara med.

– Skillnaden är att de organisationer som sysslar med brott i sitt namn, är så klart mer slutna av säkerhetsskäl. AFA, RF /revolutionära fronten) kan vara lite farliga. Det är väl en skillnad. Vi är samma människor som stöder varandra ideologiskt, men vi har olika kampmetoder Vi tar inte avstånd från de andra.

Så ingen av de här rörelserna tar avstånd från AFA eller RF:s kampmetoder?

– Nej.

– Eller det kan man väl göra, bara för att du är med i Lundabor mot rasism behöver du ju inte hålla med om allt som SUF gör.

– Men avstånd tar man ju inte, du går inte ut i tidningen och säger att något någon annan gjort är skit.

Har du koll på AFA Lund?

– Jag vet några som är med.

Men hur slutet är det då?

– De som är med säger inte att de är AFA Lund.

– Jag förstår inte vart du vill komma, detta är ju fungerande människor i samhället som jobbar och går i skolan. Det är inte så att om man går med i AFA så umgås man inte med någon annan.

Det känns som om AFA medvetet mystifierar sig själva?

– Nej, de måste ju begå grov brottslighet.

Måste?

– Ja

Hur menar du?

– De måste begå grova brott emellanåt, då är det jätterörigt om deras identitet röjs. Jag har varit med, det var en nazistbutik i Linköping där vi borrade upp rutorna med pansarglas och fyllde lokalen med pulversläckare. De stängde igen dagen efter. Om jag hade varit öppen med vilken organisation jag gjorde detta med, hade det varit jättedumt. Då hade det kommit i tidningen dagen efter. När vi sysslar med kriminalitet på den nivån där man kan hamna i fängelse, så måste vi skydda våra identiteter. Snacket går ju. Händer det något stort, brinner NSF:s kursgård upp, och folk vet vilka som tillhör AFA i den närliggande staden så snacket börjar gå, får polisen reda på det förr eller senare.

I Lund känns det som en ganska marginaliserad grupp.

– Det finns inte så mycket fascistisk aktivitet i Lund, så det finns inget behov av att de har någon verksamhet. Men när det kommer nazister till stan bestämmer de hur de ska agera. De är ju en grupp som ska motverka fascism. De skyddar resten av vänstern från fascister. Det hade varit mycket svårare med sitt vänsterengagemang i en annan stad. I Lund kan man vara öppen med sitt engagemang, jag behöver inte oroa mig om i många andra städer där det finns nazister.