Olydiga medborgare

Sverige.

Seriös samhällsförändring eller naivt vänsterdravel? Begreppet civil olydnad ger upphov till en rad tolkningar, beroende på vem man frågar och vad man läser.

Olydig. Det vilar något busigt över ordet. Och något lite banalt. Trotsiga busungar som utmanar vuxenvärlden; tjuvröker, pallar äpplen och tror att de vet allt om allting.

Civil olydnad låter skarpare. Bland annat för att det antyder den viktiga distinktionen mellan stat och civilt samhälle. Samtidigt lurar säkert känslan av naivitet där i bakgrunden så snart det börjar talas om att syftet med alltihop är att förändra världen.

I den svenska debatten är begreppet civil olydnad numera ganska sällsynt och tycks kunna handla om allt från licensskolkande politiker till utsläppta minkar eller våldsamma demonstrationer. När Sydsvenskan frågar justitieminister Beatrice Ask vad civil olydnad betyder för henne svarar hon:

– Lagen gäller. Land ska med lag byggas.

Att olydnad rentav kan vara bra för ett samhälle, som vissa hävdar, avfärdar hon som vänsterdravel (se artikel här bredvid).

För tio år sedan var ämnet hetare i den allmänna debatten. En statlig utredning (SOU 1999:101 Olydiga medborgare?), försökte sätta fingret på om det finns någon skillnad mellan olika former av protest och olydnad. Man kom fram till att den civila olydnaden kan vara en spegel för medborgaren att spegla sig i. Utifrån enkäter bland djurrättsaktivister och så kallade människogömmare konstaterade författarna att civil olydnad kan hjälpa samhällets medborgare att få upp ögonen för sådant de borde göra men inte gör.

– Man märkte hur intresset för civil olydnad ökade under åren kring millennieskiftet. Särskilt efter Göteborgskravallerna 2001. Plötsligt blev jag inbjuden att föreläsa om civil olydnad och icke-våld i kommunfullmäktige på flera håll, minns Per Herngren, författare och plogbillsaktivist sedan 25 år.

Han har avtjänat flera fängelsestraff. För honom är straffet är en viktig del av budskapet. Mycket viktigare än den renodlade protesten, som han numera tar avstånd från.

– Jag kallar det postprotest. Det är ett sätt att bryta med vänsterns traditionella protestfokus, med demonstrationer och plakat och sådant, som skapar ett vi-och-dem och sätter stopp för alla diskussioner och samarbeten.

För Magnus Wennerhag, doktor i sociologi vid Lunds universitet med inriktning på sociala rörelser, handlar definitionen av civil olydnad till stor del om motivet. Vad är syftet med det man gör?

– För att kvalificera sig som civil olydnad bör motivet vara politisk i någon mening, riktad mot en offentlighet och ha om syfte att lyfta en fråga.

– Man kan vilja lyfta en specifik fråga och samtidigt utnyttja detta för att mobilisera på ett bredare plan, att bli starkare och få ett större inflytande generellt i den offentlige debatten.

Frågan kvarstår. Vad är civil olydnad?

Olika former av civil olydnad

Istället för att våga sig på en övergripande definition låter Sydsvenskan plogbillsaktivisten Per Herngren (PH) och sociologen Magnus Wennerhag (MW) ge sin syn på några av de vanligaste olydigheterna:

Vapenvägran:

PH: – Vi brukar räkna totalvägran som klassisk civil olydnad, men alltså inte om man bara väljer någon form av civil tjänstgöring.

MW: – Ja, om motivet är att man vägrar bära vapen för att man till exempel anser att det är fel att döda.

Vägra betala tv-licensen:

PH: – Visst! Om man gör det öppet. Under det första Irakkriget 1991 vägrade jag själv att betala eftersom jag tyckte at tv stod för en propaganda för kriget. Det berättade jag offentligt, i en tv-intervju faktiskt, hos Robert Aschberg.

MW: – Svår fråga. Om det görs offentligt, om man driver den typen av resonemang i öppet i offentligheten. Då tangerar det i viss mån ... nja ... jo, det kan nog falla inom ramen för civil olydnad.

Klotter och graffiti:

PH: – Det är ofta hemlig olydnad. Civil olydnad bygger på öppenhet. Poängen med öppenheten är att den gör handlingen politisk. En hemlig handling, som görs anonymt blir ofta en bekräftelse av lydnaden – en olydnad som egentligen förstärker lydnaden genom att den bekräftar rädslan för att åka fast. övervinner du rädslan för att åka fast faller härskarsystemet. Det är styrkan med civil olydnad.

MW: – Känns svårt att hävda att det skulle vara civil olydnad. Man befinner sig visserligen i ett offentligt rum och utför någon form av direkt aktion. Förmodligen ser man väggen som en kommunikationskanal. Sedan är väl situationen också beroende av huruvida man draperar sig själv eller inte.

Släppa ut minkar:

PH: –Oftast en hemlig aktion, alltså inte civil olydnad. Men det finns faktiskt exempel på djurrättsaktivister som är öppna och som stannar kvar och tar sitt straff. Men dem hör man inte så mycket om.

MW: – Om man inte tar på sig ansvaret för det man gör, utan flyr, så är det ingen klassik form av civil olydnad. I vissa fall ser man hur grupper i efterhand tar på sig kollektivt ansvar för en aktion. Det syftar till offentlig debatt, men samtidigt är man inte direkt beredd att ta sitt straff.

Vård till papperslösa:

PH: –Lite speciellt. Man bryter förmodligen mot sjukvårdens regler, men man bryter inte mot någon lag. Samtidigt är civil olydnad inte bara när man bryter mot lagar som bestämts på riksdagsnivå Det kan också handla om till exempel order eller arbetsgivarens regelverk.

MW: – I det fallet hamnar läkarens yrkesetik i konflikt med reglerna. Här får man anta att utövarna är ideologiskt motiverade, att det handlar om personlig övertygelse. Frågan är om den enskilde läkarens handling har en kollektiv dimension, om han eller hon känner sig som del i en grupp, eller om handlingen görs helt individuellt. Men visst är det väl civil olydnad, oavsett vilket.

Reclaim the Streets:
Under European Social Forum i Malmö i somras blossade vålsamma kravaller och gatustrider upp mellan polis och gruppens anhängare.

PH: – Civil olydnad bygger på icke-våld. Våldet är härskarnas medel. Ofta används det i ett försök att bli starkare än härskaren, då blir det som ett slags brottningsmatch.

MW: – Nej, inte klassisk civil olydnad. De är inte så inriktade mot lagarna och det de gör handlar inte så mycket om medborgarrätten. De protesterar snarare mot kommersialiseringen av gaturummet.

Husockupationer:

I november ockuperades flera hus i Lund och Malmö, som en protest mot bostadsbristen för framför allt unga.

PH: – Ett klassiskt exempel på civil olydnad. Man försöker lösa problemet, skapar bostäder där det finns bostadsbrist. Tyvärr låses den typen av aktioner ofta fast i protesten, istället för i lösningen. Man borde bejaka det man gör, säga att ”här håller vi på att skapa bostäder. Vi protesterar inte, vi bygger”.

MW: – Klara inslag av civil olydnad. Återigen är det motivet som avgör. Det är det centrala. I det här fallen handlade det om tomma hus och bostadsbrist, om en kritik mot bostadspolitiken.

Fildelning:

PH: – Än så länge är det civil olydnad, eftersom IP-adresserna är synliga. Men med nya lagar, som Fra och Ipred, med ökad övervakning, kommer vi att få se ett skifte. Allt fler fildelare kommer att använda nya tekniker för att göra sig helt anonyma på nätet. Det är synd, tycker jag, för då missar man den civila olydnaden.

MW: – Kan göras som civil olydnad, men de allra flesta fildelar nog av andra swwkäl. Förmodligen är det bara en bråkdel som gör det av rent ideologiska skäl. De allra flesta ser det nog inte som del av en kollektiv politisk kamp när de laddar hem film och musik. Samtidigt kan fildelning mycket väl vara civil olydnad. Samtidigt kan rörelser som sådana tematisera frågeställningar som ligger i tiden. Frågeställningen förskjuts från det privata till att handla om lagar och mer övergripande frågor. Det är en politiseringsprocess som kan medföra att man som enskild – till exempel fildelare – går med i rörelsen, i kollektivet, och ställer sig bakom den politiska agendan.