Strax före jul skickas ytterligare 101 unga män och kvinnor iväg. Och det kan
bli fler. Riksdagen har gett regeringen mandat att öka truppen till 855
soldater.
På hemmaplan är opinionen splittrad till om svensk militär har i Afghanistan
att göra. Det gäller också den rödgröna oppositionen i riksdagen.
Tre partier har tre olika linjer.
Vänsterpartiet kräver att Sverige lämnar Afghanistan militärt. Lars Ohly
hävdade i sitt sommartal i Gnesta att den svenska truppen går i USA:s
ledband och att deltagandet i kriget strider mot alliansfriheten.
Miljöpartiet står fast vid riksdagens ursprungliga beslut att skicka trupp men
motsätter sig en förstärkning. Peter Rådberg, de grönas man i
försvarsutskottet, menar att FN-uppdraget är otydligt och att svenskarna
allt mer blivit ett stridande förband.
Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin anser att Sveriges
militära närvaro behövs om uppdraget ska genomföras: att skydda
civilbefolkningen och stötta återuppbyggnaden av landet.
Men sossarna är inte eniga. Tunga veteraner som Maj Britt Theorin och Thage G
Peterson vädjar till regeringen att inte skicka fler soldater, utan istället
öka det humanitära biståndet.
Sverige har genom Svenska Afghanistankommittén en lång tradition av hjälp till
det krigshärjade landet. Hundratals skolor har byggts så att även flickor
fått lära sig läsa och skriva.
Orsaken till vår militära närvaro är terrorattacken mot USA den 11 september
2001. Efter dådet beslutade FN att USA hade rätt till självförsvar. I
december invaderade George W Bush Afghanistan för att fånga Usama bin Ladin
och knäcka al-Qaida och talibanregimen som skyddade terroristerna.
Kort därpå tog FN:s säkerhetsråd beslut att sända en internationell
fredsstyrka. I Sverige röstade alla partier ja till svenskt deltagande.
I dag uppgår fredsstyrkan Isaf till 65 000 man, varav drygt en tredjedel är
amerikaner. Dessutom har USA egna OEF-förband (Operation Enduring Freedom)
som president Barack Obama beslutat utöka till 40 000 man. Deras uppgift är
att bekämpa talibaner och jaga terrorister.
Svenskarna finns runt staden Mazar-i-Sharif i norr. Där var det länge relativt
lugnt, även om två svenska soldater dog i ett sprängdåd 2005. Men nu har
talibanerna åter vunnit terräng. Krigsherrar och rena gangsterband, som
lever på opiumhandeln, terroriserar befolkningen. På bara några månader har
svenska förband varit indragna i flera eldstrider där motståndsmän dödats.
För vanliga afghaner är det svårt att se skillnad på Isaf-soldater och
krigförande OEF-förband. Enligt det första FN-mandatet skulle ledningen för
fredsstyrkan rotera. Det fungerade aldrig. Nu leds Isaf av Nato och
befälhavare är den amerikanske generalen Stanley A McChrystal, en veteran
från kriget i Irak.
Det gör att svenskarnas jobb blir än mer riskabelt. Amerikanernas jakt på
terrorister har krävt allt fler civila dödsoffer, vilket många afghaner ger
”utlänningarna” ett kollektivt ansvar för.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har en enad borgerlighet bakom sig. Han
pekar på att de svenska soldaterna inte bara är i Afghanistan för att
förbättra säkerheten där. Utan också i Sverige. Terrorism och droger utgör
ju ett hot även mot oss.
Fortsätter våldet att trappas upp i Afghanistan är det bara en tidsfråga innan
fler svenska soldater får sätta livet till.
Det tycker svenska folket är ett pris värt att betala. Enigt
opinionsmätningarna är det fler som stödjer Sveriges militära närvaro i
Afghanistan än som vill se en svensk reträtt. Men många tvekar.