Heeej gubben, viskar Jackie Ferm med porrig röst.
Det är verkligen en gubbe. En skallig och krum gubbe som stirrar ogenerat. Han
har suttit så sedan hon klev på det slumrande X2000-tåget i Hässleholm, med
sandfärgade platåskor, svarta tights och sotade ögon.
– Men man får titta, luften är fri. Innan flyttade jag mig alltid på gatan,
vek undan. Nu gör jag aldrig det. Bara för kvinnor som är över 85.
Jackie Ferm är på flytt från Skåne till Stockholmskarriären och berättar om
dagens planer: läppfyllning på Stureplanskliniken, sofftyckande i
Blondinbellas webb-tv-show. Och framför allt en snabbt växande blogg som
måste uppdateras.
– När jag vann ”Paradise Hotel” sa alla att dokusåpan var ute och att nu får
du din kvart men bloggarna har förändrat allt. Man kan hålla sig kvar mycket
längre och ge sin egen bild. Folk läser inte i tidningarna, de läser min
blogg.
Om den klassiska dokusåpan dog när nakenhet blev vardag på nätet så reser sig
en andra våg just här. Att vara med i ”Paradise Hotel” är främst en
inträdesbiljett till bloggosfären, där den som lyckas snabbt blir av med
dokustämpeln.
På samma sätt görs bloggar om till webb-tv-såpor: ”Glamourama” följer tre unga
Stureplanstjejer som bloggat sig mot nöjeskarriärer, och om några veckor
sänds första avsnittet av ”Toppbloggarna” där Jackie Ferm och några av
Sveriges största bloggare lever charterliv på Kanarieöarna.
– De skickar oss till lyxhotell! Jag förföljs av fotografer. Förstår du hur
stort det här är?
Med bloggen får hon betalt per sidklick och kan plocka ut en okej månadslön så
länge läsarna stannar. I åtminstone två inlägg om dagen delar hon med sig av
skvaller, åsikter och bakisfrukostar, ofta med en morbid underton: ”Min vän
Anna-Maria drack rosé och såg ut som ett vackert lik.”
– Jag är en slags trend nu, alla vill ha tjejer som klarat sig ur en massa
hemska saker. Tänk på Lisbeth Salander och alla vampyrer.
Precis som Salander poserar Jackie Ferm i nya peruker och ögonlinser.
Egobilderna tas snett uppifrån: stora läppar, stora ögon, dockhy med ärr i
pannan. Men vissa dagar kommer känslorna osminkade. Rakt upp och ner
berättas om en söndertrasad familj, en död lillebror, en ångest som vrider
sönder tarmarna.
Jackie Ferm är dotter till Lars-Inge Ferm, tidigare Svartenbrandt, och har
funnits snett bakom löpsedlarna i hela sitt liv.
– Mitt första minne är från när pappa är jagad. Jag är kanske fyra år,
polisbilar kör ifatt vår bil och pekar på oss med automatvapen. Det är jag,
mamma och mina lillebröder. Inte pappa. Jag har väldigt fotografiskt minne,
jag är jättebra på koder och om du säger ett datum så minns jag exakt vad
som hände då. Men ibland hatar jag att kunna det.
Under hela uppväxten åkte pappa ut och in i fängelset. Mamman blev alkoholist
när Jackie Ferm var åtta och ett par år senare splittrades syskonen på olika
fosterhem.
Att driva med barndomshelvetet är en strategi varje dag. När det saknas mjölk
i tågbistron spänner Jackie Ferm ögonen i kassörskan, väser ”vet du inte vem
min pappa är” och skrattar ett mörkt, smittande skratt. Men det finns en
punkt som alltid gör ont: lillebrodern Jack som dog i en bilolycka när han
var 15 år. Om honom håller hon hårt.
– Allt annat läker men inte det minnet. Man måste få behandling för att få bo
på hem så då gav de mig terapi och ville prata om Jack. Natten innan
samtalet grät jag och tittade fyra gånger på ”Walk the Line” om Johnny Cash,
du vet han har ju också en död lillebror som heter Jack, och sedan spelade
jag honom, gjorde exakt som han och sa samma saker. Men till slut märkte de
att jag snott alla repliker från filmen.
– Ibland är det svårt att vara i normala sammanhang, men då brukar jag leta
upp det galna som finns i alla människor, jag är väldigt bra på det. För mig
är det viktigt att folk känner till min historia, även om den inte är någon
ursäkt och fast att man ska lägga bakom sig och leva i nuet och KBT och
blablablablabla. Men jag är ju uppvuxen med dårar så jag har blivit en liten
dåre. En dåre med fina ögon. Fast du ser, fransarna är fejk.
Sex stora pärmar med Nalle Puh-tryck. I dem ligger de hundratals brev Jackie
Ferm fått från sin pappa. Hon öppnar en och papper svämmar över bordet.
Långa meningar som talar till ett sexårigt barn som om hon vore vuxen,
ödesmättat och tungt: ”du kommer att spela en stor roll i den nya
världsordningen.”
– Pappa har alltid fått mig att känna mig speciell. Titta här, Amitabha, det
är min skyddsbuddha. Han har blivit religiös varje gång han åkt in, varit
kristen och hållit på med massa österländskt. På något sätt har han ju
hjärntvättat mig, jag har dragits med i hans andlighet.
– Det var min visdom när jag var liten. Men för att jag ska komma ihåg vem
pappa är, att han lämnat mig och gjort så många människor illa, har jag
alltid de här artiklarna i början av pärmarna, om hur han misshandlat folk.
När jag läser dem kan jag inte fastna i hans värld.
– Läs här, han skriver att kvinnor ska vara ”svåråtkomliga”. Det är min
revolt, att aldrig vara svår!
Mobilen ringer, ögonen himlar: killen igen.
– Hej gos! Neej, jag lovar, jag gör inte läpparna!
Jackie Ferm lägger på och förklarar:
– Han sa att ”du kommer bli en Linda Rosing”, haha. Det är jag inte alls, jag
är en Gynning.
Hon återkommer ofta till sin beundran för Carolina Gynning, glamoursymbolen
som visat att man kan förvandla silikon till konst.
– Alla vet att det finns två vägar för nykändisar: Gynning och Rosing. Rosings
är jättenedtrampad, nästan alla hamnar där så jag har studerat den i detalj.
Hennes problem är att hon är ledsen, att det negativa dominerar, och att hon
har barn. Man kan inte vika ut sig och ha barn. Jag får inte göra de
misstagen, jag måste gå Gynningvägen först och sedan svänga av på min egen.
Jag ska bli en ny era, en brunett som har rumpa och klarar sig ur en massa
skit.
– Jag har alltid vetat att jag kommer bli känd, att det finns något i mitt
blod som måste ut, en unik historia. På något sätt har jag ju alltid varit
lite kändis, dels med pappa och sedan när jag bodde i Kristianstad och var
tillsammans med stans snyggaste kille – alla visste att vi var Mrs och Mr
Smith. Så när jag fyllde 18 tänkte jag att ”okej nu kör vi igång tåget på
riktigt” och började med Slitz.
Hon drömmer om att bli ett stort namn, ett förnamn.
– Det finns ju fyra olika stadier på kändisar. Först är man typ ”Big
Brother”-Carolina, sedan kan man bli Carolina Gynning och sedan, på A-nivån,
så behöver man bara säga ”Carolina” eller ”Gynning” för att folk ska fatta.
Så jag vill bli Jackie, rik och lycklig. Och sedan vill jag hjälpa folk,
berätta om mitt lidande och få dem att berätta om sitt. Jag har sextusen
vänner på Facebook, tolvtusen friend requests, vi kan påverka. Men absolut
inget Unika partiet, det här blir en helt annan politik.
För att inte hamna fel har hon lämnat alla Brinkenstjärnas baruppdrag. Det
viktigaste är att jobba på bloggen. Att sovra bland uppdragen (sitta i
drinkblandarjury, spela in en kortfilm, ståuppturné med Fadde) och hoppa på
rätt saker.
– Bingo Rimér har blivit lite av en manager. Han ger mig råd, ringer och säger
”upp och hoppa, du kan inte ligga och sova nu, gå inte ut ikväll och tvätta
bort sminket innan du somnar”. Vi pratar i fem minuter och sedan vet jag vad
jag ska göra under hela nästa vecka.
– ... men gud vad tror du: kommer jag bli en Gynning eller Rosing? Eller
Kissie?
Jackie Ferm slänger namnen omkring sig: Kissie, Dessie, Paow, gaybloggarna. De
står alla bakom Sveriges största bloggar, med miljontals klick i veckan, och
är ett eget universum, verkligt för en hel generation – okänt för de flesta.
På Stockholm C kommer några unga killar fram med mobilkameror, frågar
om nya killen och bråket med Kissie. Taxichauffören som kör mot Stureplan
ser inget kändisskap hur mycket hon än förklarar.
Det är egentligen inte så mycket som skiljer bloggtoppen från dokusåporna,
eller masskultur överhuvudtaget. De möter samma dubbla behov av att få
längta bort och döma ut. I ena änden finns mjuka drömmar om Fokis kitshiga
animevärld eller reklamaren Sandras utsökta lifestylevardag. I den andra ett
tänjande av gränser med bråk och bröst som växer kupa för kupa.
Just utlevande tjejer väcker de starkaste reaktionerna. Publiken älskar,
hatar, ritar fanbilder och skriver fan fiction. Senaste månaderna har nätet
fått flera skvallersajter som bara handlar om storbloggarna. Läsare
engageras och skapar en kultur av att försöka fånga dem osminkade eller fula
på bild. Riva ner fasaden, peka och visa att deras imperium bygger på –
ingenting?
– Alla tror att det här jobbet är enkelt, de förstår inte hur mycket man
sliter och ger av sig själv.
Längs med Birger Jarlsgatan passerar en ung kvinna i bylsiga torgvantar och
hälsar med allvarliga ögon:
– Hjärtat, hur mår du?
Jackie Ferm berättar att hon ska fylla på läpparna och får en hand på
överarmen: ta hand om dej.
– Det där var producenten för Paradise. Man ser dollartecken i hennes ögon.
Det var hon som planerade dokusåpan om att jag skulle träffa pappa på Kumla.
Men sedan la de ner det, jag vet inte varför ... Jag har så svårt för att
vara professionell, jag tar åt mig människor som mina kompisar, vill gå och
fika och de ser helt förvirrade ut. Men nu vet jag hur man håller rätt nivå.
Var ligger Stureplanskliniken? Jackie Ferm har ingen adress.
– Ursäkta, vet ni var Stureplanskliniken ligger? Jag ska bara fylla på
läpparna lite!
Förbipasserande ler generat.
– Vet du, de första gångerna jag var på Stureplan brukade jag gå runt med en
karta! En jättestor karta. Det måste ha sett så jävla roligt ut! Jag älskar
att vara skandaldrottning, älskar när de skriver att jag är det. Åh. Bara
lyssna på ordet: SKAN-DAL-DROTT-NING. Då är man ju åtminstone drottning över
något!
Hon levererar ständigt snygga citat, överrumplande, som om de memorerats och
lagrats på en underhållningsbackup.
– Jag är väldigt anpasslig, manipulerande, det har jag fått av min pappa.
Precis som det kreativa och känsliga. Och jag är väldigt bra på att förmedla
de känslor jag vill. Det är bra men ibland blir man rädd för sig själv.
Stureplanskliniken ligger i en skymd gränd. Klockan är strax efter
lunchingrepp och snabba stilettskuggor glider ur porten. I receptionen möter
vita leenden, som övergår i ett lika vitt behandlingsrum. Jackies Ferms
platåskor sticker ut från britsen.
– Det kommer att bli väldigt svullet i början så jag brukar inte rekommendera
att man gör något viktigt samma dag, säger läkaren.
– Jag ska bara vara med på tv, haha!
Sedan sprutan in i läppen, på undersidan och djupt in. Nålen retar tårkanalen.
– Jag gråter inte!
Innan hon går överlämnas produkter från kliniken i en blank väska.
– Du kan kanske nämna dem på bloggen, säger läkaren.
Efteråt, med en absolut förbjuden cigg mellan de mosiga läpparna, förklarar
Jackie Ferm att det blev mycket mer nu än förra gången.
– Det är bara för att min blogg har blivit så stor. De har koll.
Ju fler läsare, desto fler erbjudanden och presenter. Skatteverket har fått
upp ögonen för fenomenet och kräver att sakerna skattas. Men bloggosfärens
största namn vägrar och Jackie Ferm nickar mot bagen:
– Jag rår ju inte för vad de trycker på mig.
Hon drar upp kameradisplayen, suger in kinderna och kisar förföriskt mot sin
halvprofil. Att fylla läpparna är en barndomsdröm.
– Det är så vackert! Alla som man lyssnar på har stora läppar, de som folk
VERKLIGEN lyssnar på. För du vet, folk lyssnar inte på Gudrun Schyman med
själen. Men lite gör jag det för att provocera, om jag lägger upp det på
bloggen så hatar folk mer.
Att hatas och hata är ett snabbt sätt att få läsare. Kissie ritar en
illustration av Jackies blodiga huvud på ett fat och Jackie svarar: ”dra åt
helvete din äckliga knull docka”. En hård värld som får vuxna att förfasas
och tycka synd om om vartannat.
Men under slagen anas en självironi, en kylig drift med tjejklyschor: jag ska
slita av henne löshåret! Jag ska kväva henne mellan b**bsen! Att de snarare
än blonda bloggbrudar är slipade affärskvinnor som vet hur man utnyttjar
spelplanen.
– Förra veckan dippade min besöksstatistik lite så då skrev jag en jävligt
elak grej om en känd bloggtjej. Men alltså, hon har gett sig in i leken och
kan ta det, eller hon vinner på det. Alla älskar när tjejer bråkar.
Skymningen faller, det småregnar, men Svampen lyser upp och skyddar ciggen
från att blötas. Om tio minuter kommer Jackie Ferm att sitta i
Sturegallerians vinröda soffor och diskutera senaste bloggskvallret i
webb-tv-programmet ”Bella & Tyra Show”, som leds av
bloggdrottningarna Isabella Löwengrip (Blondinbella) och Tyra Sjöstedth.
Bloggarna Cimon och Angela ska också vara gäster och möter upp med kramar.
– Men vad har du gjort?
Cimon pekar på hennes läppar och imiterar med plutmin.
Angela filmar med sin Iphone, förbereder nästa uppdatering:
– Skandalernas Jackie, alltid medierna efter sig! Sydsvenskan? Du skojar!
Varför har ni sjunkit såhär lågt?
De försvinner in, Jackie Ferm dröjer sig kvar, fimpar och tänder nytt. I
kvarteren bor en av hennes viktigaste kontakter just nu, spökskrivaren som
hon lovat besöka varje vecka för att berätta om uppväxten.
– Att komma ut med självbiografin i sommar, det känns jättenervöst. Om man
tänker författare så tänker man ju någon med propra kläder som använder fina
ord. De riktiga författarna kommer att hata mig som inte ens gör jobbet på
riktigt.
Men i boken kommer det även att finnas texter hon skrivit själv.
– Jag älskar att skriva allvarligt. I bloggen blir det kanske mycket skit men
jag har en plan där. När man gör underhållning får man många läsare och en
massa plats och sedan kan man vända på allting och säga något viktigt. Det
är enkelt, man måste göra det oseriösa för att komma åt det seriösa.