Partierna vill inte släppa taget

Någon riktig skilsmässa var det aldrig tal om, säger Jan Strid, statsvetare vid Göteborgs universitet.
– Det var snarare att kyrkan ändrade relation till kyrkan.

Relationen lever alltså ännu, mer eller mindre starkt, mer eller mindre öppet, menar han.

Och många med honom.

Vissa hävdar att skälet är makten över kyrkans stora tillgångar – ekonomiska såväl som psykologiska.

Ett viktigt skäl är att politikerna inte vågar släppa kyrkan fri, eftersom det finns vissa frågor som skulle kunna ställa till problem och få stat och kyrka på kollisionskurs, tror Jan Strid.
– Politikerna vill inte gärna ha en kyrka som börjar ta en massa religiösa hänsyn, som de sedan inte kan kontrollera, säger han.
– Om man till exempel­ hade beslutat att göra samkönade äktenskap till en stor valfråga hade helt andra krafter kunnat komma fram, och man vet inte vart frågan till slut hade tagit vägen.

De etablerade nomineringsgrupperna – S, M och C – har fortfarande tydliga band till sina respektive moderpartier, medan FP, KD och MP är mer distanserade.

M:s nomineringsgrupp heter till exempel Moderata samlingspartiet, medan KD kallar sig Kristdemokrater i Svenska kyrkan. FP och MP använder också tillägget ” ... i Svenska kyrkan” – som är tänkt att markera skillnaden mellan parti och partist.

Enligt gruppledaren Karl-Gunnar Svensson är KD

i Svenska kyrkans skilsmässa från moderpartiet helt fullbordad. Hans grupp slåss för att införa personval i kyrkovalet.
– Vi behåller namnet för att visa att vi står för den kristdemokratiska ideologin, som bygger på den personalistiska människosynen, alltså varje människas lika värde. Ideologin är densamma över hela världen.

Ligger det inte närmare till hands att folk förknippar er med Kristdemokra­terna och Göran Hägglund?
– Om vi under en längre tid inte lyckas få folk att förstå skillnaden, ja då får vi fundera på ett namnbyte.

Lommabon Lena Petersson är vice ordförande i Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (Posk). Hon är noga med att poängtera att det inte är de enskilda kyrkopolitikerna hon kritiserar, utan själva ”systemfelet”.
– Jag vet att det har förekommit möten där grupper begärt bordläggning av beslut för att få en chans att kolla med partiet hur de ska rösta, säger hon.
– Där finns det något som jag tycker är konstigt.

Kyrkomötets tungviktare är Socialdemokraterna. För dem och gruppledaren Olle Burell är kyrkopolitiken en naturlig del av partiets breda politiska arbete.
– Socialdemokraterna är inte bara ett riksdagsparti, det är en folkrörelse som har funnit betydligt längre än vi har haft demokrati i det här landet.

Olle Burell har varit kyrko­politiker i femton år utan att en enda gång ha blivit tillsagd av partiet vad han ska tycka.
– Tvärtom, säger han. Vi kyrkopolitiker påverkar­ och är en radikal kraft inom partiet.

Att oviljan att fullborda skilsmässan mellan partipolitik och kyrka skulle ha med stora ekonomiska tillgångar och stort samhällsinflytande att göra, tror han inte.
– Vi vill bidra med vår kunskap och vårt engagemang för att förvalta tillgångarna på ett sätt som ger utrymme för så mycket kyrklig verksamhet som möjligt.