Psykiatrichef: "Tvångsvård är patientomsorg"

Sydsvenskan har träffat chefsöverläkaren Susanna Sundgren (SS), sedan i höstas verksamhetschef för psykiatrin i Lund, samt överläkaren Louise Lundberg (LL), chef för den psykiatriska intensivvårdsavdelningen på Sankt Lars. Louise Lundberg är den som oftast fattar beslut enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, på Sankt Lars i Lund.

Hur kommer ni fram till att en människa inte längre är förmögen att veta sitt eget bästa?

LL: – Vårt arbetsredskap är ju att tänka. Vi har inte så mycket provsvar och undersökningar, utan utgår ifrån det vi har sett, hur vi uppfattar patienten och situationen. När någon kommer hit på vårdintyg pratar jag med patienten om hur hon har det i sin vardag, vad det är som har hänt, hur hon ser på det. Under det samtalet iakttar jag symptom som jag känner igen. Det är det vi har vår kunskap till. Ofta handlar det om psykotiska symptom, hallucinationer och vanföreställningar. De märks i ett möte med patienten. Vår bedömningsprocess finslipas hela tiden och olika yrkeskompetenser samarbetar.

Vilka resonemang för ni kring era maktbefogenheter?

SS: – Ibland känner sig patienter maktlösa, men i efterförloppet kan väldigt många se att det var nödvändigt just då. Att de själva inte kunde ta ställning i den situationen, att de hade kunnat göra sig illa. Sen finns det en liten grupp som inte har sjukdomsinsikt, som inte kan se att de har en psykisk sjukdom. Med den inställningen är det logiskt att en tvångsåtgärd är något man blir utsatt för, som man aldrig riktigt kan förstå.

LL: – Jag tycker det är bra att Socialstyrelsen granskar tillämpningen av LPT, för det handlar om ett frihetsberövande och ett stort ingrepp i en människas liv. Det gäller att hålla uppe det etiska tänkandet, vad det innebär för patienten.

Hur reflekterar ni internt kring den maktutövningen och det ansvaret?

LL: – Jag tänker sällan på det som maktutövning. Jag tänker på det som omsorg. Som ett föräldratänkande. Sen kan man se föräldraskap också som en maktutövning, man tar till det som behövs ibland. Som ung doktor kan man tycka att det är ganska förfärligt att frihetsberöva någon, man ägnar mycket tankemöda åt att vi kan råda över människor. Men precis som man vänjer sig vid föräldraskap så vänjer man sig vid det här också.

Vad har ni för system för de diskussionerna?

LL: – Vi pratar väldigt mycket med varann inom psyket, till exempel varje morgon när vi har jourrapportering. Yngre kollegor får äldre kollegors reaktion på det de gjort, om det är bra eller om de borde ha tänkt annorlunda.

SS: – Det är en viktig sak, men som ny chef har jag inte gjort något just nu.

Hur funkar kontakterna mellan er och länsrätten?

LL: – Länsrätten kommer hit cirka en gång i veckan med domare, protokollförare, tre nämndemän, en sakkunnig läkare från en annan klinik och patientens juridiska ombud. Vi har en öppen diskussion, de reflekterar över det här lika mycket som vi. De är ju ingen motpart. Det är inga obehagliga tillställningar. Sen kan många patienter tycka att de ändå blir överkörda, att alla är på samma sida. Men då måste man komma ihåg att det ligger i sjukdomens natur att ha en misstänksamhet mot omgivningen.

Socialstyrelsen kritiserade nyligen Lund för bristande dokumentation i samband med tvångsåtgärder. Läkarordination vid bältesläggning saknades och tidpunkter var dåligt noterade. Hur ser ni på det?

SS: – Jag har sett över rutinerna när det gäller bältesläggning. Det ska vara en doktor som tar ställning, det måste finnas en speciell anledning och den ska dokumenteras ordentligt. Det behöver vi bli bättre på.

Socialminister Göran Hägglund menar att det bland annat brister i kunskap inom psykiatrin. Vad tycker ni om det?

LL: – Det speglar nog att allmänheten tycker att det här är en verksamhet som mer baserar sig på ideologi än på vetenskap och att det är fritt fram för alla att vara med och tycka. Vilken annan specialitet skulle finna sig i att ständigt höra det, att ni måste utbilda er bättre när det går illa? Psykiatrin har motstridiga och närmast oförenliga förväntningar på sig från omgivningen. Valfrihet och frivillighet ställs emot önskan om handfasta ingripanden när någon är farlig för sig själv och andra.

SS: – Jag tycker inte att utbildningen är något problem, personalens kunskap är både bred och djup. Istället tror jag att det ligger i hemlighetsmakeriet kring psykiska sjukdomar. Jag brukar säga: ”ut ur garderoben”, vi måste lyfta fram och visa att vi har specialistkunskaper, vi måste tydliggöra vår kompetens.