I december 2008 besökte fotograf Åsa Sjöström och jag Homs i Syrien för att göra ett reportage.
Vi var inte bara där. Vi var också i Damaskus fantastiska stadskärna och bodde både på lyxhotell och hos en excentrisk vandrarhemsentreprenör. Han hade tjänat pengar på en antisnarkmask.
Vi besökte den gamla ökenstaden Palmyra. Det var överraskande kallt och Åsa övertalades att rida kamel. I basaren köpte jag två extra tröjor, övertygad av säljarens argument: ”men det är TURKISK akryl, min herre, TURKISK!”.
Åter i Homs träffade vi skådespelaren Nour El-Refai från Norra Fäladen i Lund som vi hade följt på denna resa i sökandet efter hennes rötter. Gatorna var sömniga och snälla. På ett kafé med vattenpipor, sött te och blaskigt kaffe lyste solen snett in genom dammiga rutor. Takfläktarna stod still.
De vi pratade med nämnde ibland presidenten, en på en gång stolt och rädd man av blicken att döma. Bashar al-Assad, president och envåldshärskare och ... ja, inte så illa ändå. Man vet vad man har men inte vad man får, och vi har ju ett bra liv, var en typisk kommentar när vi försiktigt frågade om den bristfälliga demokratin. Så har också alltid mat, alkohol och cigaretter varit billigt i Syrien.
Den strategin håller inte längre. Syriens invånare reser sig mot diktatorn.
Vilka är de? Han som sålde mig ett halvt kilo pistagenötter? Han som drev kaféet med takfläktarna? Han som körde oss från flygplatsen mitt i natten i en stor Mercedes, sjutton mil på en timme och en kvart? Som satte på sig säkerhetsbältet när vi saktade in, eftersom det var polisen i sig som var problemet, inte det faktum att vi hade dött av en punktering i den hastighet han höll.
Jag minns deras ansikten. Och det är enbart därför, förstås, som just jag berörs mest av nyheterna från Syrien under den arabiska våren. För mig betyder Tahirtorget i Egypten känslomässigt inte lika mycket.
Detta visar, åtminstone för mig, värdet i något mycket grundläggande i nyhetsrapporteringen: När de stora dragen är skildrade handlar allt om att möta de som tar konsekvenserna av politiken. Ibland kan sådant avfärdas som ”lätt” journalistik. Det anses lite slarvigt eller onödigt enkelt att prata med ”mannen på gatan” och därmed få en ”story”, men ingen analys.
Det är storyn som förvandlar oss från analytiker till levande människor. Det känner jag i hjärtat när jag hör om Homs.