– Varför har nazisterna fått ta monopol på den svenska flaggan och nationen?
undrar Mikael Jalving.
Han är dansk debattör och journalist som skriver en bok om Sverige.
Häromveckan gick han upp till redaktören på förlaget, för han hade ett litet
problem: ju mer han var i Sverige, desto bättre tyckte han om det.
– Det tyckte min förläggare var synd, säger han.
Tanken var annars att med arbetstiteln ”Extremernas land” skriva en
pendang till Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk”, som är en svidande
kritik av ett Danmark styrt av Dansk folkepartis värderingar.
Än har han inte fått tag på den svenska själen. Men han undrar en hel del.
Till exempel varför svenskarna inte är stolta över sin historia.
– Ni var en stormakt i hundra år. Men det verkar inte finnas någon stolthet
över den perioden, den storheten. I stället har ni bestämt er för att bygga
något som är motsatt allt det. Ni vill vara multikulturella och humanister
istället. Hur kunde det bli så? Hur kunde eliten låta det ske? Det är den
stora svenska gåtan.
Svenskarna, i hans ögon, står för takt och ton. Tystnad och en
fantastisk kökultur. Att köra Vätternrundan utan att få en placering (”Vad
är det? Man vill ju veta var man kom!”) Aristokrati, gamla pengar och en
extremt liberal invandringspolitik. Elitfeminism som diskuterar lön och
karriär men stänger ögonen för de problem som kan vara förbundna med att
vara muslimsk kvinna.
Det som överraskat mest:
– Att ni är så snälla. Jag trodde ni skulle vara mer på er vakt.