Reinfeldt måste hålla alla på gott humör

Enligt valresultatet från i söndags borde Moderaterna få fler ministrar i regeringen – medan Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle få färre.

Men driver Fredrik Reinfeldt den principen för hårt riskerar han att allianskompisarna härsknar till. ”Alla ska bidra, alla ska vinna” var ju mottot när alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors för sex år sedan.

I går var rösterna äntligen färdigräknade. Efter osannolik dramatik kunde Valmyndigheten konstatera att det inte blir någon förändring: Sverige­demokraterna behåller sin vågmästarställning i riksdagen.

Trots sjabbel med valsedlarna i Värmland och Halland lär det varken bli omval eller nyval som ändrar på det.

Nu är det upp till Fredrik Reinfeldt att bilda regering.

Själv låg han lågt i går. Från statsministerns stab kom beskedet att Reinfeldts uttalande från i måndags gäller: alliansen kommer att kontakta Miljöpartiet för att sondera terrängen för någon typ av samarbete.

Både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har avvisat inviten. Vill Reinfeldt prata så får han göra det även med Mona Sahlin.

Det betyder inte att det är kört för evigt för Reinfeldt att få med MP på något samarbete i syfte att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Det rödgröna blocket är knappast hugget i sten efter valfiaskot.

Men just nu tycks positionerna låsta. Och då återstår för Fredrik Reinfeldt att pussla ihop en alliansregering i minoritet – som kan presenteras i samband med regeringsförklaringen den 5 oktober.

Stommen i ”Reinfeldt II” blir naturligtvis den samma som i ”Reinfeldt I”. Ingen rubbar Anders Borg från posten som finansminister. Socialminister Göran Hägglund och utbildningsminister Jan Björklund lär få behålla sina fögderier om de själva vill. Maud Olofsson har sagt att hon vill sitta kvar som näringsminister.

Men hur många poster ska varje parti få?

Vid maktskiftet 2006 delades makten i stort sett matematiskt efter valresultatet. Moderaterna, som fick fler röster än de andra tillsammans, tog hälften av de 22 statsrådsposterna. Centern och Folkpartiet fick fyra vardera och Kristdemokraterna tre.

Även om statsministern, enligt svensk grundlag, tillsätter sin regering enväldigt enades de fyra parti­ledarna om att var och en av dem själv skulle utse ”sina” ministrar.

Nu har balansen inom alliansen förskjutits. I valet 2010 ökade Moderaterna kraftigt och fick över 30 procent av rösterna. De tre småpartierna gick alla tillbaka.

Därmed borde Moderaterna, enligt den matematiska logiken, få fler ministerposter och de andra färre.

Ryker en centerpartist ligger hårt kritiserade infrastrukturminister Åsa Torstensson illa till. Av kristdemokraterna hänger kommunministern Mats Odell lösast. Ska en folkpartist bort kan det bli nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson.

Unga hungriga moderater, redo att hugga i med regeringsarbetet, saknas inte. Anna Kinberg Batra, Henrik von Sydow och Sofia Arkelsten är några.

Kanske drar sig Fredrik Reinfeldt för en allt för snabb och drastisk regeringsombildning. För fyra år sedan fick han sparka ministrar nästan direkt efter avslöjanden om skolk med tv-licens och skattefiffel. Den här gången ser han säkert till att granska kandidaterna ordentligt i förväg.

Men framförallt vill Fredrik Reinfeldt undvika split inom alliansen. Missnöjet har länge pyrt bland gräsrötterna i de tre småpartierna. Det muttras om borgerlig kannibalism där en jätte sakta men säkert glufsar i sig tre små dvärgar. Visst har ”alla bidragit” till alliansen, men det är ju bara ett parti som ”vunnit”: Moderaterna.

Segerrusiga moderater må kräva mer makt. Men för Fredrik Reinfeldt är det viktigaste nu att hålla Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund på gott humör.

En möjlighet att jämka är att utöka regeringen med ett par moderata ministrar. En annan att offra den matematiska rättvisan – och lägga regeringspusslet efter principen ”en för alla, alla för en”.