– Efter kalla krigets slut och kommunismens fall behövde västvärlden en
fiende. Muslimer fyller den rollen, säger Mattias Gardell.
Varifrån kommer det behovet, att ha en fiende?
– På ett plan är det det mänskliga sättet att tänka. Vi tänker i motsatspar.
Dag och natt. Glädje och sorg. Vi kan inte tänka ”vi” utan ett ”dom”. På
Gustav Vasas tid var det katoliker, kalvinister och judar som var fienden.
Idag är det muslimer.
Jag träffar Mattias Gardell på hans kvarterskrog, Matkultur, på Södermalm i
Stockholm. Professorn kommer insvepande i lång svart läderrock, rejält
jetlaggad. Planet från Colombia landade kvällen före. Gardell, hans tjej
Edda Manga och några av Gardells nio barn har bott där i ett halvår, i
huvudstaden Bogotá.
Trots bortavaron har Mattias Gardell varit ytterst närvarande i den svenska
debatten. Hans bok ”Islamofobi” kom i november. I den försöker Gardell
teckna bakgrunden till den våg av antimuslimska stämningar som just nu drar
över västvärlden.
För två veckor sedan berättade Sydsvenskan om hur muslimska kvinnor i Skåne
attackeras på stan. Folk drar i deras slöjor, kallar dem ”muslimfitta”,
spottar på dem och skriker att de ska flytta till ”Iran eller Saudiarabien”.
Eller som i Tomelilla, där Malyum Salah Hashi och hennes barn förföljdes
under över ett år.
Enligt Mattias Gardell är det ingen slump att detta händer nu.
– Det finns en sorts frampiskad antimuslimsk stämning i vårt samhälle, som
hårdast drabbar ”synliga” muslimer: män med fotsida kaftaner och kvinnor med
slöja.
Vem piskar fram hatstämningen? Mattias Gardell anklagar många: politiker,
massmedier, filmmakare i Hollywood. Onyanserad rapportering av nyheter från
den muslimska världen och svartmuskiga araber i skurkroller i amerikanska
storfilmer – sådant hjälper till att måla upp den hotfulla bilden, menar han.
– En del politiker talar som om vi kommer att ha sharialagar i Sverige snart.
Och folk tror på det här. Det talar till djupt rotade föreställningar om hur
muslimer är.
Mattias Gardell berättar om sin granne, ”en rar tant”. Hon hade sett Gardell
på tv och kom fram för att prata:
– Jo Mattias, sade hon. Det var ju bra det där du sade i tv ...
Damen tvekade ett ögonblick, men fortsatte:
– ... men jag blir så förbannad när jag ser en sån där jävla påskkärring. Jag
vill inget hellre än att slita av henne hucklet!
Mattias Gardell skakar lite på huvudet åt sin granntants utfall.
– Det är väldigt starka känslor i det där hatet.
Vi talar om förföljelsen av Malyum Salah Hashi och det faktum att Skånska
Dagbladet faktiskt skrev en notis om det i somras, när polisanmälan gjordes,
men att den inte fick någon spridning alls i större medier. Även den
antimuslimskt färgade misshandeln mot en trettonårig flicka i Södra Sandby i
september har gått många förbi, särskilt på riksplanet.
En förklaring är, menar han, att muslimers lidande inte är lika igenkännbart
för många.
– Vissa liv är mer sörjbara än andra. När muslimer skildras är de ibland
liksom inte riktigt lika mänskliga som andra.
Men får man då inte skrämmas av islam och hur religionen tolkas av vissa?
Sydsvenskan får många mejl från oroliga läsare. Särskilt slöjan väcker
känslor. Jag citerar ur ett brev från en kvinna som vi kan kalla Carina:
”Slöjan bärs för att kvinnor måste skyla sig så att männen inte kan se deras
hår eller hals. Helst ska kvinnan täcka sig helt för annars kan männens
sexuella lustar vakna! En sedvänja som förvandlar mannen till en best som
inte kan kontrollera sina impulser.”
Mattias Gardell talar om ”goda medborgare som rustar sig till det godas
försvar”.
– De ser sig som försvarare av jämlikhet och yttrandefrihet. Men då ska man
komma ihåg att det är i godhetens namn som de hemskaste övergreppen begåtts.
Först i efterhand ser man det tydligt.
Han påminner om att nazismen av många sågs som en positiv kraft, inte bara i
Tyskland.
– Den ansågs stå för modernitet, för en framåtriktad vi-anda. Judarna var de
som ansågs hota samhället då. De sågs som en cancersvulst på en annars frisk
samhällskropp.
Men är det då inte okej att ogilla slöjor eller ägna sig åt religionskritik,
enligt dig?
– Självklart. Alla mussar jag umgås med kritiserar religionstolkningar hela
tiden. Det måste man få göra. Tycker du illa om salafister [extrema
fundamentalister som vill upprätta en global islamisk stat, Sydsvenskans
anmärkning] som tvingar kvinnor att klä sig i slöja? Säg det! Självklart.
Problemet, menar han, är att religionskritiken ofta blir svepande.
– Man talar om ”hur muslimer är”. Men muslimer ”är” inte på något visst sätt.
Hatet har inte nått sin kulmen, tror Mattias Gardell. Men på längre sikt är
han optimistisk. Svenska muslimer blir alltmer en del av vardagen, på
arbetsplatser, på förskolor, i idrottsföreningar, i dokusåpor. I längden
blir det svårt att upprätthålla bilden av muslimen som ”den vettlöse Andre”,
tror professorn.
Mattias Gardell – stor Hammarbysupporter med årskort på Söderstadion –
skrattar till lite och berättar om en hejaramsa som gjort entré på ståplats
de senaste åren:
Ahmed är en taliban
Bjud på bira och han säger fy fan
Men han röker brass hela dan
Ramsan är grov – som många fotbollsramsor – men Gardell berättar att muslimer
i Hammarbys klack sjunger den med glädje.
– Plötsligt är de en del av Söderpatriotismen. De syns och finns, även på
läktaren.