Det är receptet för hur vi vanliga jordbor ska omsätta det som politiker och
forskare från hela världen just nu tänker ut på klimatmötena i både Poznan
och Bryssel.
Psykologisk klimatkrigföring, kunde det kallas. Och Maria Johansson, docent
och forskare på Lunds tekniska högskola, är just miljöpsykolog och den som
formulerar de här ingredienserna.
– Bara man inte känner uppgivenhet och hjälplöshet, att det inte spelar någon
roll vad man själv gör.
Miljömål må finnas i vackra ord på fina papper. Men parallellt med kraven på
näringsliv och andra stora aktörer behövs enskilt jävlaranamma, på
hushållsnivå.
Det är inte så lätt. Vi är trots allt bara människor. Och därmed rätt tröga på
att förstå och ta konsekvenserna av att en lågenergilampa i köket är bättre
än tio på butikshyllan.
Miljöpsykologer funderar över sådant, bredvid mycket annat.
Och Maria Johansson – som stundtals ägnar sig åt folks känslor för
grönområden, oro för vilda djur, rädsla för dåligt belysta gångvägar och
sätt att välja transportmedel – menar att vägen till miljötänkande går via
många kanaler:
Piskor. Vägtullar i Stockholm, till exempel.
Morötter. Miljöbilsrabatter, till exempel.
Kunskap. Inte nödvändigtvis fackkunskaper, utan främst medvetenhet om läget
och att enskilda initiativ spelar roll.
Känslor. En emotionell grundläggande omsorg om miljön.
– Det finns en inre och en yttre motivation i sådana här frågor. Den inre är
mer genomgripande men tar längre tid. Den yttre är snabb men riskerar att
bli kortsiktig, säger Maria Johansson.
Den inre handlar om att individen vill bete sig på ett visst sätt för sin egen
självbilds skull, utifrån hur den vill vara.
Den yttre styrs av lagar och regler, men också av en känsla för hur andra
anser att man ska bete sig.
– Det är väldig skillnad på att låta bli att åka bil i Stockholm för att det
finns biltullar och på att låta bli även om tullarna är borta – för att man
faktiskt vill avstå.
Den senare inställningen är den viktiga eftersom den är stabilare. När
människan väl har kommit till en övertygelse är den mer eller mindre
beständig.
– När det gäller klimatet handlar det inte minst om att man måste tillskriva
sig själv betydelse, att det faktiskt är viktigt att jag själv bidrar.
Därför är det angeläget att klimatdiskussionerna inte bara handlar om de stora
problemen.
De smältande isarna på Arktis är svåra att koppla till om man låter tv:n stå
på stand by eller inte, trots att kopplingen givetvis finns.
– Det finns subtila sätt att påverka människor, och på det området återstår
mycket att utveckla, säger Maria Johansson och berättar om ett experiment
som några amerikanska forskarkollegor gjorde:
På många hotell finns en skylt i badrummet som säger att det är viktigt att
värna om miljön och att man därför har möjlighet att använda handdukarna en
dag extra. Annars slänger man dem på golvet så byts de ut.
Forskarna ändrade skylten på hälften av rummen på ett hotell.
Den nya skylten talade i stället om att de flesta som bott på det här rummet
hade valt att använda handdukarna i mer än en dag för att värna miljön. Men
om man ville kunde man slänga, och så vidare.
– Skillnaden blev så radikal att hotelledningen omedelbart ville byta
skyltarna på alla rummen. Folk kunde identifiera sig med det nya budskapet
på ett annat sätt.
Psykologi, kallas det. Och miljöpsykologerna vältrar sig numera i teorier om
olika strategier för att få folk att bete sig på ett klimatvänligare sätt.
Förändringar i miljön är förstås ännu en av metoderna, oavsett om det handlar
om trafikmiljö eller yttre eller inre boendemiljö.
Besvärligare bilvägar. Bättre gång- och cykelvägar. Individuella el- och
vattenmätare. Det är exempel på sådant som kan puffa människor i rätt
riktning, menar Maria Johansson. Utan pekpinnar.
– Medvetenhet om att mitt beteende spelar roll. Omsorg. Och yttre
omständigheter som sporrar det. En vettig kombination av det är den bästa
vägen.